Julen fa' bort... vi har nyår snart

I morgon börjar nyårslägret Midvinterveckan! 
Jag stod och pratade lite med min ståltant till farmor i dag.  Hon frågade när jag skulle tillbaka till Karis och undrade hur länge jag har jullov. Jullovet spenderar jag så klart i Sibbo med familjen. Jag som i allmänhet tolererar julen, men inte älskar den, tycker att det bästa med jullovet är att få träffa släktingarna och umgås med lite vänner där emellan.
    "Jag åker hem den 6:e", berättade jag och famo kommenterade leende att jag sagt hem. Men det är klart det: jag har Sibbo-hemma och Karis-hemma. Famo tyckte att det nog är viktigt att känna sig hemma där man bor, så att man inte längtar hem till föräldrarna hela tiden utan trivs där man bor. Att flytta hemifrån hör till livet och jag tycker faktiskt att det skulle kännas lustigt att flytta in tillbaka till föräldrarna nu efter att jag vant mig med att bo i mitt eget "hemma" med någon annan.

Ärligt talat tog det nästan en vecka för mig att packa upp väskan jag hade med mig från Karis. Kläderna satte jag motvillig in i klädskåpet bara för att jag måste plocka undan för att julstäda. Jag har aldrig förut varit hemma i Sibbo så länge att jag behövt sätta in kläderna i klädskåpet sedan jag flyttade ut den 31:a augusti. På min telefons startskärm finns Linda som jag bor med i Karis och jag börjar sakta tycka att det här jullovet nog är lite långt. För att inte förgås av separationsångest skickade jag en rad bilder åt Linda för att uttrycka mitt missnöje över att vi är så långt från varandra. Rums kompisen Sara såg jag i alla fall här om dagen.



De fem personerna jag mötte i dag


Klockan är tjugo över nio när jag raskt går till skolan med händerna fulla av mitt morgonmål. Muggen håller jag ut en bit framför mig så kaffet inte ska stänka på mig i fall det råkar skvalpa över kanten. Några timmar senare går fem flickor med en julklapp till kökspersonalen. Vi blir kramade av kvinnan, en av de två som gör mat åt oss, och hon ser rörd ut när hon ler. Jag tackar helhjärtat kökspersonalen för maten de gör åt oss varje dag.

Runt halv tolv lämnar jag skolan igen, den här gången med telefonen i handen. Jag håller på och skriver ett meddelande när jag märker att ynglingen framför mig plötsligt sträcker sig bakåt i dörröppningen. Jag ser tatueringen i hans nacke och hans rygg böjs obekvämt när han i sista stund tyckts ha bestämt sig för att hålla upp dörren åt mig. "Tack", jag ler åt hur han ansträngt sig för lilla mig. För ett ögonblick är jag en minimal bit kär i honom och han ger mig någon slags nickning till svar. Han går iväg för att röka ute vid vägen och jag inser att jag inte ens vet om han pratar svenska. Jag skulle verkligen vilja veta historien bakom hans många tatueringar.

Kvart före ett är jag på väg mot tågstationen och jag tänker på hur äldre människor tycker att ungdomar alltid går så raskt. Kanske ungdomar gör det för att de alltid är sena eller vill skynda sig för att vara i god tid för en gångs skull. Vid matbutikerna kommer en äldre man upp på trottoaren till vänster om mig och jag hinner flyktigt märka att det är min kurslärare. Han ser mig inte och jag säger inte hej. Han ser ut som en typisk pensionär och jag hinner undra om han ofta känner sig ensam eller om han har en stor släkt och vänner att umgås med.

På tåget från Åbo har jag platsen bredvid en kvinna som lyfter ner sin väska från mitt säte. Jag krånglar av mig mina ytterkläder och ser henne sträcka sig för att kolla om det finns en till krok vid fönstret så jag också kunde hänga upp min jacka. Det fanns det inte. Vi sitter i tystnad och jag läser en bok tills kvinnan ska stiga av tåget: då reser jag mig för att låta henne komma ut i gången. Hon ler mot mig och säger "thank you" och jag hinner bara ge henne ett glatt leende till svar. Hon hade märkt att jag läste en engelsk bok. (The five people you meet in heaven)

-------------------

"Du är en femåring", suckar jag åt min vuxna småkusin och han fortsätter skratta åt mig. Det är kväll och vi sitter på röda stolar bakom ett mixerbord i en kyrkosal.
   "Ja, men jag är rolig", svarar han och jag flinar till svar för jag kan faktiskt inte påstå något annat. Jag hade glömt bort hans speciella humor och hur han retas med allt och alla. Det var bara så länge sedan jag gick på något av hans skämt att det kändes lite främmande. Lite senare på kvällen stannar jag upp mitt i en tanke när jag inser att jag blivit påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om att umgås med min skäggiga småkusin. En del personer har man helt enkelt vuxit upp med och lärt sig uppskatta och samarbeta med utan att ens behöva tänka på det.

Life has surface noice

Snurra flaskan,
jag har aldrig sanning eller konsekvens.
Vad vill du veta om mig?
Fråga bara,
jag berättar vad som helst.
                     
- Veronica Maggio
Bilder kidnappade från Pinterest
Skulle kunna äga dessa som vinyl/LP-skivor:
- Adele "21"
- Maroon 5 "Songs about Jane"

- Hozier "Hozier"
- Tom Odell "Long way down"

"Bästa passagerare..."

Det här är första gången jag bloggar på ett tåg. Datorn känns som en stor svart klump jämfört med den tunna lätta MacBooken kvinnan snett framför mig använder. Om jag tänkt bli författare eller något annat on-the-go så skulle jag kanske också investera i något lite mindre och smidigare än min nuvarande dator... Hur som helst hade jag en lite kortare helg i Sibbo och hann inte göra mycket annat än pussla och hänga med lillasystern på lördag kväll, och sedan vara på en ungdomsplanering nu i dag. Lyxigt var det ju också att få sällskap i bussen av Valter som jag ju annars ser så sällan! Jag sa på riktigt "hejdå huset!" åt huset där hemma i Sibbo innan jag lämnade det. När jag kommer hem till lägenheten i Karis ska jag nog bara krypa ner i sängen och njuta av att man faktiskt har möjligheten att göra det.

Jag som aldrig någonsin är riktigt pepp inför julen tycker också att det ska bli kul att hänga upp stjärnorna jag hittade på loppis i förrgår. och så ser jag framemot att bygga en skapelse av pepparkaksdeg tillsammans med lägenhetskamraten Linda. Sara kom också hem i förrgår med världens största leende och visade stolt upp den stora choklad julkalender hon "måste köpa nu, så att den int e slut senare närmare julen!"


Små glädjeämnen i livet

Snälla va kakao, snälla va kakao... Jag kände mig ungefär som Tony Stark i nyaste Avengers filmen och mitt hoppfulla pratande lät lite som "please be a secret door, please be a secet door, please be a secret door... yay". Förutom att mitt "yay" blev ett "JAAAAAAAAA!" så högt att rumskompisen Sara undrade vad jag sysslade med där i köket. Men vi har kakao, vilket betyder att jag kan göra chokladbollar! "What a day to be alive!", som Sara uttryckte det.

Ah. De små glädjeämnena i livet.

Vintern som kommer smygande

Frosten har kommit och vintern håller sakta men säkert på att ta över höstens fina färger. Mina händer blir allt oftare kalla in till benmärgen och jag grimaserar åt julsångerna som lite då och då försöker smyga sig in i mina tankar. Jag är inte gjord för minusgrader och kall luft som får en att överväga att inte alls stiga upp ur sängen den dagen... Jag är gjord för åskväder och kvällar då regnet smattrar mot rutor och plåttak. Jag är gjord för att dela paraply med någon, gjord för att kunna gå med rocken öppen och halsduken löst virad runt nacken... Gjord för ett mysigt café och dagdrömmar om allt och alla. Jag är gjord för att skratta i regnet.

Nu kommer däremot det oundvikliga halvåret av iskalla händer, mörka mörka kvällar och enorma kraftansträngningar för att orka sig upp på morgonen. Därför är det ju tur att det finns stearinljus, yllesockor, varma filtar, goda julstjärnor och kaneldoftande te. Annars skulle jag nog aldrig överleva vintern.

Det jag längtade efter i våras

Nu har jag bott i Karis i lite över en månad och det här inlägget är alltså lite om det.

Lite vardagliga observationer:
-   Jag är den enda som tar upp håret som samlas på golvbrunnen i duschen.
-   Vår lilla tambur är alltid sandig, hur vi än har dammsugit där bara någon minut innan.
-   Att vi inte har en diskmaskin resulterar i att jag alltid har något smutsigt som står på diskbänken.
-   Bröd har faktiskt bäst-före datum, så säg hej till mögligt rostbröd om du inte passar dig (ähum Sara, ähum). Förresten så har allt ett bäst-före datum och det visste man typ inte att existerade då 5 personer i en familj delade på kylskåpsinnehållet. Men bäst-före datum är visst viktiga de också.
-   Vi är lata. Så är det bara. Till butiken går man typ bara om man verkligen måste. Samma princip gäller med min klädtvättning.

Det jag saknar hemifrån:
-   Hunden. Seriöst. Saknar fluffbollen Diego otroligt mycket på kvällarna. Det finns inget som går upp mot en mjuk päls och en tossig hund.
-   Möjligheten och valet att kunna ta på stövlarna, gå över ett dike och vips vara mitt i en härligt grön skog.
-   Mammas kramar och Ylva som får mig att skratta så mycket. Pappa som man kan dricka förmiddags kaffe med på helgerna och få höra historier av.
-   Kuddarna i sängen. Mysfaktorn är definitivt mycket högre i Sibbo än i vår lägenhet här i Karis...
-   Kvällsfika med systrarna, eller hela familjen.

Fint med att bo i Karis:
-   De två nu mera riktigt bra vännerna jag får bo med.
-   Känslan av vuxenhet, då man nu är totalt "in charge" över sig själv.
-   Alla vänner man fått i skolan, och möjligheten att umgås med dem sent in på kvällen eftersom alla bor på internatet.
-   Jimmy och Carro som bor någon minut bort.
-   Skolan, som trots det första intrycket av "flummighet" ändå är riktigt intressant och hela tiden känts som en väldigt bra plats att vara i.

För ett tag sedan hade jag en konversation med en vän, och jag konstaterade att det faktiskt känns väldigt bra att få ha ett år då jag bor någon annanstans och får sätta flera kilometer mellan mig och det som varit min vardag. Det känns fortfarande rätt härligt och man lär sig liksom uppskatta allt där hemma mycket mer nu när man tagit ett steg bort från det.
"Det är det här jag längtade efter i våras. Att komma bort bort bort."

En slö och skön dag: check!

Det kändes faktiskt rätt skönt att få sova till klockan så-länge-jag-vill och jag kunde ligga och mysa under täcket i en liten evighet när jag vaknat. Till slut masade jag mig i alla fall upp ur sängen eftersom jag måste hämta mina kläder ur internatets tvättrum. Jag hade stor lust att gå ut med bara pyjamasbyxorna på mig, men ändrade mig i sista stund och slängde på både jeans och rock innan jag lämnade lägenheten. Riktiga byxor visade sig vara ett ganska bra val när jag kom in i sällskapsrummet, där tvättrummet också finns, och mötte en kille från min linje. Jag var nästan lite förvånad över att han var uppe så tidigt, alltså vid 12, och vi hälsade slött på varandra innan jag gick förbi och han vände blicken mot TV:n igen.

Jag hade inga planer för dagen och tyckte det var härligt med lite sol när jag gick tillbaka till lägenheten med min rena tvätt. Med hösten kommer regnet, som jag älskar, men i dag sken solen så fint på den lilla uteplatsen vid internatet att jag var tvungen att gå ut igen. Så jag åt min brunch utomhus och satt i några timmar i solskenet. Efter en liten stund kom en flicka med väldigt långt hår och satte sig snett framför mig på andra sidan bordet. Vi drack en mugg te medan vi läste varsin bok, och det tog tre timmar och en andra kopp te innan vi till slut började prata med varandra. Nu vet jag lite mer om flickan med det långa orange håret och det var faktiskt riktigt trevligt att lära känna henne.

En småkuslig (sen) fredagskväll

Jag går raskt fram genom mörkret med läderjackan slängd över axeln och nycklarna dinglande från min hand. En del av internat husens fönster är upplysta och de flesta av dem har fördragna gardiner som vanligt, men i vår lägenhet är det mörkt. Ingen lampa är påslagen när jag kommer in i tamburen, och bara vetskapen om att jag är ensam får alla rum att verka så plötsligt tomma. Det är konstigt att vara den enda kvar när man blivit så van med lägenhetskamraterna som nu åkt iväg över helgen. För att det ska kännas mindre kusligt tänder jag ett par lampor och sätter snart på musik för att inte märka av ensamheten så mycket. Musiken sätts däremot inte på så hög nivå att jag inte hör kylskåpets surrande eller skulle märka av om någon gick nära vår ytterdörr.

Nog är det lustigt det där med sena kvällar som blir lite småkusliga.

Kikar fram under paraplykanten

Jag åkte till Sibbo på torsdag eftermiddag, skrev modersmålsexamen på fredagen och var med på årets första Open Doors ungdomssamling i församlingen! Jag trodde att jag skulle vara väldigt trött på fredagen efter 6 timmars prov, men det var faktiskt inte så farligt. Och Open Doors gick mycket bra - det är riktigt kul att vi har satt igång för hösten! Lördag och söndag spenderades på holmen hos famos. Jag och mamma plockade lite lingon och jag gosade ihjäl hunden så ofta jag kunde... På lördagskvällen hade vi årets kanske sista bastu nere vid stranden, och solen reflekterades nästan aggressivt i vattnet så man var tvungen att kisa för att titta mot bryggorna. På söndag kväll åkte jag tillbaka till Karis igen tillsammans med 3 andra filurer och ungefär lika mycket packning som då jag kom hit första gången.


I dag hade vi en friluftsdag och hela skolan gick en knapp kilometer till en liten skog för att plocka blåbär. Det regnade precis hela dagen så det var kanske inte det mest behändiga vädret, men jag älskar ju regn så jag klagar inte. Nu står det åtminstone 2 liter blåbär i vårt lilla lilla kylskåp och jag undrar vad vi ska hitta på med alltihop... Det är konstigt hur ett kylskåp kan bli fullt så snabbt.

Sara räknade skoparen i vår lilla tambur: 15 par skor delat på bara 4 flickor. Det ser konstant ut som om vi skulle ha en massa gäster - och då vet jag att vi alla har något par skor till inne på våra rum. I dag har det kommit lite stövlar till i tamburen, så det är nog fler än 15 par skor där just nu.

I kväll ska jag springa över till Jimmys och Carros en stund, men just nu sitter jag i sängen och lyssnar på Sara som använder Google translate för att lära sig ryska. Lite då och då kommer det utrop som "kakvasavut" och något som lät som "dobro e du själv".  "Minjasavut Sara", presenterar Sara sig själv och jag förstår ännu en gång att jag nog knappast någonsin kommer vilja lära mig ryska.

"Dasvidanja!"

Blank stares at blank pages

I slutet av veckan ska jag befinna mig i Sibbo och för någon timme gå tillbaka till livet som studenten i den stora skrivsalen inför en förbättring av studentexamen i modersmål. Visst vet jag hur det hela kommer gå till eftersom jag gjort det förut, men jag kan inte säga att det är någon vidare fördel ändå. Nu efter ett halvår av ledighet, studentdimission och allt "post-examination-stuff" ska jag mitt i allt förstå mig på sådant som retoriska stilmedel och eufemismer och alla andra fina ord som beskriver något en text innehåller. Det, kära vänner, kallas textkompetens. Och allt det har jag ju så klart redan glömt bort.

Men "den som skriver har läst det två gånger", fick jag höra av en gammal klok gubbe i dag - så jag kommer förhoppningsvis orka skriva en hel del anteckningar nu under veckan och kanske lära mig något också. Den gamla gubben var förresten inte alls gammal, men medan jag spenderade största delen av den sömniga eftermiddagen i kusinen och kusinfruns soffa fick jag i alla fall höra något som jag tyckte lät rätt bra.

I'm a big girl, an adult now or nearly

I går fyllde jag 18 och firade det inte det minsta, förutom med en tekopp hos Jimmy och Carros senare på kvällen. Nu får jag då räkna mig själv som nästan vuxen och det känns verkligen inte som något speciellt med det. Att vara 18 betyder att man får full kontroll över sitt eget bankkonto, så får man körkort man orkar och så är det ju den där detaljen med alkohol för de som tycker att det är så viktigt. Men alltså ärligt talat betyder det där med 18 ingenting. Om något så undrar folk jag möter varför jag inte är 19 ännu, de ser lite beklagande på mig medan de säger "men du blir 19 i år" precis efter att jag sagt att jag är 18. Så jag får rätta personen och berätta att jag faktiskt hade födelsedag i går...

Nå, hur som helst har jag ju flyttat till Karis nu då. Mamma, pappa och Ylva körde mig till Karis på söndags kvällen och jag lämnades i kusin Jimmy och hans fru Carros trygga händer. Jag sov hos Jimmy och Carros en natt innan jag sedan på måndags eftermiddagen flyttade in i skolans internat tillsammans med nu mera rumskompisen Sara. Vår lägenhet har tre sovrum och vi är 4 flickor som bor tillsammans. En liten rundtur i lägenheten (med lite bilder och sådant) kommer kanske någon gång när vi bott här lite längre och packat upp allt ordentligt.

Den här veckan är lite mer som en mjukstart och informations-vecka så de riktiga lektionerna börjar inte på riktigt före nästa måndag... Men lite målande och sådant har vi på konstlinjen hunnit med i alla fall. Just nu stortrivs jag bara och har inte längtat hem det minsta under de här dagarna, jag antar att jag är rätt snabb på att anpassa mig till nya miljöer och tycker bara att det är otroligt roligt att träffa nya människor. Dessutom är ju allt så nytt just nu att man kanske bara inte hinner tänka på de där hemma riktigt ännu.
En liten skymt av bästa vardagsrummet i Västnyland och min fina dikt på kylskåpet hos samma kusin

Så du kan flyga med gröna pappersvingar

Så sitter jag då här på golvet i en nytvättad badrock med hunden bredvid mig. Nå, varför gör jag det månne? Jo, för att ingen förklarat för mig hur det kommer kännas när ens storasyster flyttar till ett annat land. Visst har förberedelserna hållit på i evigheter: senast i dag kom den nämnda storasystern ner till mig och utropade ett "hepl!" (ja, hepl) och krävde att jag skulle rädda henne från packningen som mitt i allt var över 20 kilo och därför vägde för mycket. Halva resväskan senare insåg hon att hon kanske inte behövde precis alla sina gamla kläder med sig till Sverige.

Fast det är när man ska lägga sig och stjärnorna lyser ner på en från taket i mörkret, ja det är man börjar inse att storasystern ju faktiskt kommer åka iväg för ett bra tag.
- Ska du säga hej då åt Lina nu, eller gör du det klockan fem imorgon? Frågade mamma mig sent på kvällen.
- Är hon ännu vaken då?
- Jo, kom nu!
Så jag gick upp till Linas rum, ångrade mig halvvägs upp för vindstrappan och skyndade mig ner igen för att hämta något. Med en liten grön papperstrana försiktigt hållen i handen gick jag upp igen och in i hennes rum. Lina satt med ryggen mot mig och såg på en film medan hon Skypade med pojkvännen. Jag lämnade papperstranan i hennes kappsäck under lite kläder, så hon kanske inte skulle se den innan hon kommit fram i Sverige. På pappersfågelns undersida finns numret 10 skrivet i svart bleck, de 9 tidigare likadana fåglarna Lina fått sitter ovanpå spegeln i hennes rum.

Det blev inget riktigt hej då. Jag sa god natt och meddelade att jag minsann inte kommer säga hej då i morgon klockan fem på morgonen innan pappa kör henne till flyget. Men kanske det var lika bra så. Jag gillar inte det där med att säga hej då, inte den typens "hej då" som borde sägas medan man nästan kramar ihjäl personen och egentligen inte vill släppa den eftersom allt kan hända innan man ses igen. Jag gillar inte den typens hej då som så tydligt markerar att man skiljs åt och man bara vet att personen som åker iväg tar en del av din existens med sig. Det avskedet som är allt för mycket farväl och för alldeles för lite "vi ses om ett litet tag hör du, sköt om dig!". Det är helt enkelt lättare att vara den som åker iväg än att vara den som lämnas kvar.

Därför sitter jag alltså här med täcket på golvet och datorn i famnen. För att storasystern kommer ha landat i Sverige innan jag ens stigit upp på morgonen. Men jag är glad för hennes skull.

Popcorn och pyjamas, kära du

Här om dagen frågade gamla skolkamraten och nu mera militärpojken Alex om jag ville följa med på äventyr. Han råkade vara hemma på permission och jag hade ju inget för mig den förmiddagen så det var klart jag ville följa med! En grymt cool kille kom därför och hämtade mig i en lika cool bil innan vi åkte över till Saras för ett överrasknings besök då hon inte svarade i telefonen... Hos Saras "bröt vi oss in" i huset med tillstånd, och mötte en misstänksam Sara i hallen. Jag har aldrig spontan-besökt någon förut men det tycks vara något man borde göra lite oftare. Vi blev ju bjudna på popcorn (och Sara var inte klädd i pyjamas Alex!)

Äventyret blev lite längre än jag tänkt mig då jag satt i köket där hemma, men jag är faktiskt en stor vän av då ens dag blir bättre än man kunnat förvänta sig. Vi tog med oss Sara och åkte vidare till Saras kusin, där det redan fanns andra besökare, och efter ytterligare någon timme åkte vi vidare till Alex farmor där vi fick sitta och äta munkar bredvid ankdammen i solskenet. När jag kom hem igen var jag glad och enormt uppiggad. Det är otroligt härligt med spontana vänner och några av de där människorna man "vet" men aldrig direkt umgåtts med förut.

-----------

Storasyster flyttar till Sverige om 4 dagar och jag själv har lite mindre än två veckor kvar innan jag flyttar västerut i landet. Som kusin Jimmy så vackert uttryckte det: "Gääk snart e du karisbo!"

Emilia här

Jag tror att jag aldrig varit hemifrån så mycket på en sommar som jag varit den här sommaren. Det har varit kul att flänga omkring till olika ställen lite här och där, men visst tar det på krafterna också! Som längst tror jag att jag varit hemma 4 dagar i streck på flera månader.  Bland annat kom jag  precis hem från famos, innan det hade jag bara haft en dags sov-paus där hemma efter både en Sverige resa och ett härligt läger. Jag var med andra ord borta i 10 dagar i streck och efter det gick jag omkring som en zombie och spenderade på riktigt 90% av min vakna tid i sängen. Dagen efter zombie-dagen åkte jag och Lina till famos för att plocka bär.

Men nu är jag hemma. Golvet, skrivbordet och precis allt är ett enda kaos efter alla upp packningar mellan resor och det känns verkligen som om jag borde städa upp det nu. Nu har jag inga fler resor inplanerade för den här månaden, förutom då jag kommer åka iväg västerut för att börja skolan i Karis. Lillasyster Ylva har precis börjat högstadiet och storasyster Lina har som best en liten kris över att hon ju faktiskt ska flytta till Sverige om knappt två veckor. Det känns ändå rätt skönt att familjen kommer tänka mer på Linas flytt än min egen, eftersom vi flyttar samtidigt och hon ju försvinner till ett annat land medan jag kan komma hem varje veckoslut.

Så här sitter jag och ska städa upp skrivbordet, göra klart några mindre projekt (en del av kaoset på bordet) och så småningom börja packa till Karis. Helt enkelt ska jag sortera upp det själv gjorda kaoset så jag kan känna mig nöjd igen. En kusin ringde out of the blue för en stund sedan och frågade om en biologi kursbok för gymnasiet, så vi fick prata en liten stund. Gymnasiet har också börjat för hösten, så det blir en del meddelanden med vänner som frågar om jag har kvar den eller den gymnasieboken - trevligt är det ju om man kan hjälpa till.

Men i övrigt känns livet riktigt bra, och jag är glad över att inte ännu behöva sitta instängd i en skolbyggnad medan solen äntligen skiner där ute. 
En liten snäck-puss tills nästa gång!

En sådan där mys-pys dag med regn utanför fönstren

Jag vaknade i dag och bara visste att det här kommer bli en sådan där mys-pys dag med regn utanför fönstren och en säng som är så härligt mjuk. Snart låg det en gosig lapphund på mig och lillasyster Ylva fortsatte sova i fotändan av min säng. Frukosten gick otroligt långsamt och det känns som om hela dagen bara kommer njutas bort. Härligt.

Det är en knapp månad tills skolorna börjar igen (mammas och Ylvas i alla fall). Jag börjar skolan sista augusti och storasyster Lina flyttar till Sverige runt samma tid. Visst kommer det bli underligt. Eftersom jag inte ännu vet något om kursinnehållet på hösten så finns det inte egentligen något annat än flytten till Karis som jag kan sitta och fundera över. Men det känns inte direkt pirrigt i magen i alla fall, vilket jag tar som en bra sak. Mitt enda problem just nu är hur jag ska få tiden att gå i augusti efter att allt "sommarprogram" är slut och de andra jobbar/börjar i skolan igen. Fast en liten tur till farmor på holmen hoppas jag i alla fall att jag ska kunna göra med kusin Bianca!

För någon dag sedan var 4 damer och en fluffboll ute i skogen och plockade blåbär. Det känns bra att ha frysen full av blåbär igen, det blev nämligen lite kris för någon månad sedan när våra blåbär tog slut. Mera blåbär ska så klart ännu plockas, även om vi redan har runt 10 liter plockat på bara några timmar. Yay för ett bra blåbärsår!

Villaliv och djurkärlek

Nu har jag varit i Österbotten i drygt två veckor på bland annat läger, Pingstvännernas sommarkonferens och sedan en vecka i villan vid mormor. Under lägret fick jag fin gemenskap, en hel del skratt, lite frustrerat gråtande och så någon dags härligt regnigt oväder. Under konferensen var det som om jag fick i mig lite extra livsglädje och jag kände mig riktigt, riktigt bra och lycklig trots att jag hade röda ögon som aldrig förr efter att jag gråtit en av kvällarna. Det var också som om jag fått en osynlig bröstplåt, ett stort skydd, över hela bröstkorgen och det känns riktigt härligt att vara övertygad om att det finns en Gud. Han har gjort mig stark.

Den här veckan har jag, systrarna, mamma och moster Mita åkt omkring en hel del i trakterna på loppis och besök hos andra mostrar. Här om dagen var vi på sommarteater där de visade Robin Hood och jag förälskade mig så klart i historien som vanligt. Robin Hood är fortfarande så otroligt bra trots att jag inte är 2-4 år gammal hos farmor och genast vill se på "Robin Hond" i tecknad räv-version på VHS.


Jag har hunnit plågas lite av värmen och druckit mitt morgon kaffe ur stora blå temuggar. (Jag saknar både regn och muminmuggarna där hemma.) Hos en moster blev jag överöst av kärlek från Rooster, den stora golden retirevern som inte vet att han är stor, och kom fram till att alla vita hår jag fick på hela mig nog är hundkärlek i största grad. Hos andra mostern var det istället flera katters hårstrån jag blev full av, även det kärlek, och jag blev ordentligt slickad av katten Frans som nog inte insett att han har en väldigt sträv tunga.

Jag har fyndat lite vinylskivor på loppis och konstaterade att jag nu faktiskt äger fler vinylskivor än vad jag äger CDn. Du förstår inte hur härligt det känns att bläddra igenom en hel låda LP-skivor och kanske, kanske hitta något du skulle tycka om. Gärna jazz så klart! De flesta av skivorna jag köper innehåller sånger jag aldrig hört förut och redan det är rätt härligt.

I går kväll dansade (hoppade) jag omkring i villans dubbelsäng och sjöng med i allt från rocksånger till Lady Gagas "Alejandro". Sedan blev det packningskaos och min väska ser ut som om den svalt en flodhäst efter allt jag bara kunde trycka in i den. För i dag åker vi flickor i familjen hem igen och fluffbollen Diego ska sitta med mig på tåget - det får gärna gå utan några problem.

"Om ni undrar vad det är, så är det SCONES" // Midsommar

Lånad från Pinterest

Det blev midsommar på holmen tillsammans med släktingarna. En av morgnarna fanns det nybakade scones på bordet, tack kusin Bianca, och kaffet var färdigt att drickas. Man åt typ ihjäl sig som vanligt och jag tyckte att det bara var så skönt att få vila upp sig efter barnlägret där jag var kökspesonal.

Jag går omkring och längtar lite till augusti då jag kommer flytta till Karis. Det känns så roligt! Inte för att jag direkt är trött på livet här hemma, utan för att jag kommer ha det bra där borta också. Men det är ju nästan hela sommaren kvar tills augusti och jag hinner syssla med mycket annat innan slutet av den månaden kommer. Att gå på många många loppis i Österbotten står högt på listan av saker jag har lust att göra just nu.

Ha en fin fin sommar!


#sommarochsol

Jag har hängt några futtiga dagar hos farmors på holmen tillsammans med mina två systrar och faster Maria som visslar julsånger på sommaren. Jag har lånat blommiga skor, njutit av sommaren och haft det allmänt underbart på det mest idylliska sommarstället jag bara kan hitta.

Idag var jag på en utflykt med Betania församlingen och vi åkte bland annat till Fiskars. Vid ett tillfälle låg jag under en 200 år gammal ek tillsammans med bandledaren Rasse och lillasyster Ylva och bara beundrade allt det gröna ovanför oss. Vädret var soligt och varmt, så Rasses hashtag #sommarochsol passade verkligen in.

Nu ska jag bara packa en stor läderväska och så försvinner jag på barnläger i några dagar!


I have no idea what I'm doing

Det regnade och mitt ljusblå paraply var helt värdelöst mot blåsten när jag tog mig ner för Kairogatan mot universitetet. Klockan var lite före 9 på morgonen och jag var rätt övertygad om att jag tagit mig till stan bara för att genast åka hem igen efter bara några minuter. Jag hade rätt och det kändes svårt att veta om jag var glad eller besviken över att inte ha kommit vidare i inträdesproven. På vägen tillbaka upp för Kairogatan flinade jag till och insåg att jag nog egentligen var väldigt glad.

Det blir med andra ord inget Aalto universitet och inget inredningsarkitekt studerande för mig nästa höst. I stället kommer jag antagligen befinna mig i Karis och bo på ett internat fem dagar i veckan under 9 månaders tid. Det är nytt och kanske det borde vara lite skrämmande, men just nu känns det nog mest roligt och jag tror att det kommer bli hur bra som helst!

Halv 11 satt jag i en svart fyrkantig läderfåtölj och såg mig själv i en stor spegel. Jag pratade engelska med Paula, frisören, där på en regnig gata inne i stan och fick mitt hår avklippt lite i taget. Halvvägs in i klippningen ville jag slå mig själv i pannan och jag undrade vad jag egentligen höll på med. Jag började tveka lite och undrade om det här faktiskt var vad jag ville, eftersom jag ju aldrig haft håret så här kort förut. Men håret klipptes av och det kommer ta ett tag att vänja sig med det. Fast det är ju rätt passande det med, eftersom jag kommer behöva anpassa mig till en hel del annat nytt också.
bild här
Det känns nästan lite skönt att för en gångs skull inte ha någon aning om vad det är jag egentligen håller på med i mitt liv just nu. Det är frigivande utan att kännas kaotiskt eller obehagligt.

"Snart, snart", viskar det rytmiska ljudet av klackar mot cementgolvet

I morgon kommer jag sitta bredvid två vackra klasskamrater för att sedan ta emot studentbetyget, få studentmössan, och senare förhoppningsvis fortfarande synas trots att jag kommer stå bakom två pojkar. Fast egentligen är vi väl unga kvinnor och män - det är väl mer så det kommer kännas i den stunden. På söndagen kommer jag ha min studentfest här hemma och långt innan det har jag redan tvättat skåp och väggar, klippt gräs och bakat massor med pajer.

Jag har lite generat stått i en butik och provat studenthattar medan jag mumlat för mig själv att jag inte alls förstår varför man måste ha en sådan. Vi har sprungit omkring i andra butiker för att hitta skorna som jag sedan gått fram och tillbaka med där hemma som på världens mest enformiga catwalk. De hålls inte alls på mina fötter utan lite extra bomull i tårna.
Jag har mer än en gång deklarerat att jag minsann kommer gifta mig barfota.

Här om dagen hade vi sittövning i skolan inför dimissionen. När vi stod där uppradade på bänkarna insåg jag att jag nog kommer sakna en del av människorna som jag nu mera respekterar och älskar på ett särskilt vis. En del av dem hoppas jag att jag kommer stöta på igen, lite längre in i livet och de kommande studierna. Men tills dess önskar jag dem allt gott och hoppas att deras framtidsplaner kommer gå som förväntat.

Efter den här helgen kommer sedan inträdesproven och jag känner mig redo!


"His Daughter"



Jag hittade den här låten av en slump och tyckte den var så otroligt fin. Sången skriven av flickan som sjunger: Molly Kate Kestner.

5-6 våningar upp i solsken

Ett av de trevligare sätten att spendera sin fredags eftermiddag på är nog att umgås med någon man tycker mycket om. Helsingfors är förresten väldigt fint bara man hittar de absolut rätta ställena att gå omkring på: ställen där solen skiner och man kan andas utan att allt opersonligt stadsliv trycker in en bland gråa betongblock. Jag fick motion, slällskap och en massa solsken på samma eftermiddag. Det är nog härlgt att kunna gå omkring i jeansjacka utan att frysa, trots att man inte har vantar på sig.

När jag klockan 8 sedan satt i bussen på väg hem hade jag ett djupt välmående i hela kroppen. Bussen åkte över en bro och den sakta nedgående solen fick mig att le när den sken mig rakt i ögonen. Det var kallare och mulet när bussen stannade på busstationen där hemma, men allt tidigare solsken och sällskapet 5-6 våningar upp i ett höghus stannade kvar i minnet och fortsatte värma hela kroppen med glädje.

5-6 våningar upp i solsken

Ett av de trevligare sätten att spendera sin fredags eftermiddag på är nog att umgås med någon man tycker mycket om. Helsingfors är förresten väldigt fint bara man hittar de absolut rätta ställena att gå omkring på: ställen där solen skiner och man kan andas utan att allt opersonligt stadsliv trycker in en bland gråa betongblock. Jag fick motion, slällskap och en massa solsken på samma eftermiddag. Det är nog härlgt att kunna gå omkring i jeansjacka utan att frysa, trots att man inte har vantar på sig.

När jag klockan 8 sedan satt i bussen på väg hem hade jag ett djupt välmående i hela kroppen. Bussen åkte över en bro och den sakta nedgående solen fick mig att le när den sken mig rakt i ögonen. Det var kallare och mulet när bussen stannade på busstationen där hemma, men allt tidigare solsken och sällskapet 5-6 våningar upp i ett höghus stannade kvar i minnet och fortsatte värma hela kroppen med glädje.

Smått i bläck

Nu när jag bara är hemma och väntar på ett jobb/något annat att göra under sommaren så får jag ta och sysselsätta mig själv lite...
Rummet är fortfarande inte städat. Men jag har bakat 6 tacopajer och 2 tårtbottnar. Och så har jag ritat lite.


Som en liten silkeslen sten

Jag vill kasta tunna glas rakt in i väggen eftersom det känns som om att alla miljoner splittrade glasskärvor magiskt skulle göra mig hel. Jag vill slå till något och känna det i hela min hopknutna hand för att ha något annat att koncentrera mig på. Fast mest av allt vill jag helt enkelt skrika rakt ut tills min röst bara brister. Men alla andra är hemma och jag kan ju inte förklara något för dem som jag inte ens riktigt kan förklara för mig själv. Så jag håller tyst. Jag river inte ens sönder ett papper i patetiskt små bitar och kastar runt dem i rummet som snöflingsliknande konfetti.

Det värsta är att det inte ens är någon annans fel. Eller det är i alla fall det min överanalyserande hjärna alltid tycks komma fram till. Något förbjuder mig från att sväljas av den lilla avundsjuka klumpen där nere i min magbotten och jag har helt enkelt inte förmågan att drunkna i andra känslor än frustration och självmedlidande. Klumpen ligger där i magbottnen likt en vacker liten sten med runda och lena kanter. Det är som om den finns där som en liten tyngd men inte var skapt för att skada mig med några vassa kanter. Eller så är det kanske jag som slipat och slipat den lilla stenen tills den inte kan sticka mig längre. Men den lilla tyngden försvinner i alla fall inte och alla mina tårar vägrar rinna över kanter hur många gånger de än väller upp i mina ögon.

"Vi gav ju aldrig dig några komplimanger", konstaterar han när vi alla kommit ut på gatan igen.
"Det behövs inte", svarade jag med ett skratt, "vi har ju redan kommit fram till att jag inte är bra på att ta emot komplimanger."
"Jo, men ändå", envisades han medan vi gick i en grupp på sex personer över kullerstenarna en kväll i Polen. "Jag har aldrig sätt dig arg", fortsatte han efter en stund. Du är alltid så glad.

Visst. När jag ser mig i spegel möts jag ofta av ögon som naturligt skiner av en glädje som inte alltid har funnits där. Det kan få mig att göra fula grimaser åt mig själv som för att kontrollera att det faktiskt är mitt ansikte jag tittar på där i spegel.  De riktigt ledsna ögonen fulla av tårar möter däremot sällan någons blick. Och jag är så ofta glad att mina sårade och sorgsna blickar enkelt kan tas för trötthet. Jag har svårt att ta emot komplimanger men hoppas att mitt leende är ett tillräckligt stort tack.

Det finns en orsak till att jag lägger märke till människor, vissa erkänt mer än andra, och det känns bra att det är min grej. Fast ibland så tröttnar till och med jag på att alltid finnas där på standby. Jag är trött på silkeslena stenar som tynger i min mage och jag är trött på att inte vara en människa som vill skylla det på någon annan.
Jag längtar till hösten. Och jag vill bort härifrån. Men samtidigt tror jag att jag är livrädd för att inte vara här om jag behöver stå med någon genom en till storm. 


Telefonen plingade till och jag ignorerade svaret en stund till medan jag skruvade upp volymen på spellistan jag sökt upp. Jag visste ju ändå vad hon svarade. Men när jag öppnade textmeddelandet  tårades mina ögon upp lite i alla fall: det var ett hjärta med ett utropstecken, och just i den stunden kändes det som om min kusin var den bästa människan i hela världen. 
Alltid där för att ta emot mina elektroniska kramar. 


Wednesdayyy


Jag sitter som bäst hemma och stänker ner min dator med vattenfärg... verkar det som.
Med andra ord håller jag på med förhandsuppgifterna (till Aalto konstuniversitetet) som jag måste göra klart den här veckan så jag hinner skicka in dem i tid. Jag är rätt så säker på att jag hade en plan när jag började med min målning - now not so much. Det dök plötsligt upp ett träd... en bok... och ett torn? Jag ska ta och fotografera mina konstverk när de är färdiga och kanske sätta upp dem här om de inte blir alldeles för förfärliga.

Helgen spenderade jag i Helsingfors på ett miniläger. Det regnade och jag tyckte att det var super mysigt att gå omkring på en trött lörgdagsmorgon och jag älskar verkligen gågatan jag hittade. Det var så gott som folktomt och jag gillade de små butikerna/barerna/pubarna och annat som fanns längs gatan. Det var tyst och luften kändes underbar att andas. Älskar sådana mornar. 




Emilias guide

... Till den bästa frukostjuicen.

Jag var in en sväng till K-market i dag och var sugen på lite apelsinjuice. Men vilken är egentligen den bästa juicen? Det finns ju olika att välja på, så jag köpte 3 stycken för att komma fram till vad skillnaden mellan dem egentligen är. Förresten har de ändrat om i butiken sedan jag var där senast så jag stod mitt i allt bredvid en hylla full av kryddor och panikerade lite förvånat inombords. Sedan fick jag hålla in ett skratt och försöka hitta hyllan med juice - den hade ju så klart också flyttats.
Jag och mamma utgjorde expertjuryn och poänggav juicerna enligt vilken som var godast.

God morgon 3+1 poäng
Jag gillar fruktköttet, men den smakade inte riktigt som den brukar - fast det varierar alltid lite i smaken beroende på frukterna som används.
Mamma Annika: "Den här har fruktslamsor så jag är inte ett stort 'fan' av den."

Pirkka Färskpressad 1+2 poäng
Jag tycker den var lite vattnig jämfört med de andra två och hade dessutom minst smak.
"Den har en liten bismak av något..."

Pirkka Apelsinjuice 2+3 poäng
Har en lite "tjockare" smak, men det beror mest på att den inte var kall som de andra juicerna.
"Den här är syrligast."      "Jag tycker nog mest om den här."

Resultat:

Tycker du inte om fruktkött i din juice så är Pirkkas Apelsinjuice nog det bästa för dig! Stör inte fruktkött dig skulle jag rekommendera God Morgon juicen. Prikkas Färskpressade juice är däremot dyrast och har minst smak av dem.

Ansökan har börjat!


Det är den 17.3 i dag vilket betyder att jag får börja skicka min ansökan till nästa skola jag ska gå i. Själva ansökan har jag inte gjort ännu men jag har tittat in på förhandsuppgifterna som publicerades i morse. Nu är jag så otroligt glad och så ivrig att jag knappt vet vad jag ska göra med mig själv! Ush ändå att jag måste vänta tills fredag eftermiddag innan jag kan börja med dem (pga. skrivningar) jag vill ju börja med dem NU!

(Hehe. Är ett stort fan Dylan O'briens face. Han har så bra miner.)

Barndomens magiska stunder


Tydligen älskade jag verkligen Robin Hood när jag var liten. Jag ville se på "Robin Hooond!" varje gång vi kom till famo. (Undrar om jag trodde att han var en hund, fast han är en räv i Disney filmen?)
Jag minns inte varför jag tyckte så mycket om Robin Hood när jag var liten men jag tycker fortfarande massor om den karaktären och ser gärna alla versioner av filmer och TV-serier där han dyker upp. Nu i efterhand vet jag också att min Sherlock Holmes fascination kommer från att ha sätt den där Disney filmen om mästerdetektiven Basil Mus... Jag beklagar om du har missat Disneyfilmer i din barndom. Det skulle ju vara sorgligt.

Mamma (och ibland pappa) läste för mig och mina systrar när vi var små och jag kommer speciellt ihåg böckerna om Narnia. Alla böckerna fanns samlade i en löjligt stor och tung bok som hade små tecknade bilder i sig här och var. Sagostunderna var perfekta och super mysiga! Narnia fascinationen lever också fortfarande kvar eftersom jag tycker om filmerna men böckerna har jag inte läst själv ännu.

När jag är klar med studentskrivningarna ska jag nog sätta mig ner med lite sagor igen. Tills dess är det matematik och religion som gäller.


Varm choklad


Det känns lite som om det borde regna i dag men så kom det visst snö i stället... Jag tog ut cykeln ur garaget för första gången i år och gjorde en liten visit i skolan. När jag kom hem tyckte jag att jag kunde ha en lite lugnare dag i dag - utan så mycket övning inför studentproven.

Så nu ska jag sätta mig ner med en massa recept och skriva av dem så jag någon gång kan göra en "skräddarsydd" bakbok utan en massa löjliga recept på något som jag aldrig kommer baka. Jag gjorde riktig varm choklad på spisen och åt fruktansvärt god mango...

Ha ett par bra sista dagar på veckan!


Sportlovet

Det här är lite det jag sysslade med under sportlovet...

På måndag visade jag mina dance-moves på ett litet torg i gamla stan i Borgå tillsammans med Ylva medan vi väntade på mamma. Lina lekte fotograf och det var härligt soligt. I samma veva var vi in till ett loppis och andra butiker plus en mysig teaffär (Skafferi) i gamla stan och så var vi ju så klart in till Brunbergs för att köpa lite god choklad.


På onsdag gick vi över isen till famos på holmen och Ylva klädde ut Diego på kvällen. (Ge aldrig den flickan en chihuahua, den skulle ha allt möjligt på sig...) Vi spenderade resten av lovet hos farmor med allt för mycket god mat och lite nyttigt utearbete. Vi gick hem över isen igen på lördagen och det var otroligt halt så jag har ett vackert blåmärke på knät efter att ha fallit några gånger.



Penkkis, utkasting av abin


Nu är jag alltså officiellt utkastad ur skolan och det är väl nu mitt egentliga läslov inför studenten börjar.

Det enda som skiljer i går från i dag är att jag fick  klä ut mig till en godis-kastande krokodil och vara lite allmänt hyperaktiv tillsammans med mina klasskamrater, men det var ju kul! Jag fick sitta och skratta åt videon vi visade upp på vårt "abispex" och så kändes det ändå rätt speciellt att vara omgiven av personer man nog trots allt haft rätt kul med.

Då vi körde runt i byn på ett lastbilsflak stod jag tätt ihop med många jag spenderat en hel del tid och trevliga samtal med. Det gjorde mig verkligen glad och jag hade en liten lyckokänsla bubblande i mig hela tiden. Bredvid mig hade jag Pandan, min ständiga klasskamrat i 10 år nu, och så min nyare vän Kleopatra och det är ju tillsammans med dem jag har spenderat de flesta raster i gymnasiet... Skolan skulle verkligen inte ha varit lika trevlig utan dem och en hel del andra personer.

Jag skulle inte med på kryssningen de andra abiturienterna skulle på och istället för att vänta på bussen som de andra gjorde så gick jag hemåt. Nu vet jag ungefär hur det skulle vara att leva som en kändis och bli igenkänd på gatan: det är som när människor tittar efter en flicka som mitt i allt kommer gående med grönmålat ansikte och en krokodilkostym. (De var bara avundsjuka på min svans...)

Halvvägs hem tog jag ett litet stopp, först vid ett loppis för att hälsa på en bekant, och sedan gick jag in en stund på ett dagis. Vi hade inte åkt förbi det dagiset då vi kastade godis tidigare på dagen, så jag gick dit personligen istället.  Jag blev bjuden på mat och trivdes riktigt bra även om jag i allmänhet föredrar hundar framför små barn. Kanske barnen där hemma sedan berättar om "han" krokodilen som kom på besök med lite godis.


Något att se tillbaka på


Jag sätter mig ner med en varm kakao och en chokladpudding för en liten sockerchock så här innan jag ska lägga mig, men det här måste jag bara skriva ner som en liten påminnelse åt mig själv i fall jag inte känner likadant i morgon eller nästa vecka.

Jag är tacksam över att jag inte känner mig det minsta orolig i en grupp med människor.

Jag är stolt över och har en enorm respekt för en speciell person. Ärlighet och mod går jätte långt och jag är så förskräckligt och innerligt tacksam för den relationen vi har. Det känns som om den ändå fixar sig utan allt för mycket stötar medan den har en fridfull och lugnande känsla över sig (tillsammans med ett litet tack på repeat upp till himlen).

Gud har ett speciellt sätt att förbereda en inför något och det är verkligen ett mästerverk.
Precis som i ett svartvitt foto innehåller Guds plan en del skuggor, jobbiga perioder och tankar, men jag börjar förstå att hans plan för mig, det svartvita fotot, inte skulle vara lika vacker utan de där små mörka sidorna. Det känns härligt när man börjar se en del av bilden och smått förstår varför de där skuggorna måste finnas.

Det finns en sak i mitt liv som jag bestämt måste trycka på paus ett tag för att helt enkelt kunna fokusera på annat mer helhjärtat.

(Om någon som känner mig och läser det här förstår vad jag menar och pratar om så säger jag bara jaha, bra uttänkt och good for you?)



Så lilla jag om jag läser det här någon gång senare och tycker annorlunda på något vis: ett litet slag i bakhuvudet på dig och fy skäms.
Det känns okej just nu, för din överaktiva lilla hjärna tänkte på det långt i förtid och Gud förklarade det för dig så du kunde vara beredd på det senare. Du är gjord smart och sättet du processerar saker på förvånar dig själv ibland, men på grund av det kunde du få ett "tack för i kväll" och känna dig okej med det. Gud gör de mest fantastiska plot-twistarna du inte ens kan tänka dig och det är bara att leva ut dem för att senare stå där med gapande mun i fashination.


Det gör du bara inte


Du textar inte en gammal skolkamrat som du inte har pratat med eller sett på flera år
och säger: "Hej, jag hörde att din bror dog i Indinen. Jag beklagar."
Det gör du bara inte.


Fredag + lördag



Jag fick en tyst frukost med inget annat än kaffe och hunden som sällskap. Så delade jag en stor mandarin med fluffbollen Diego... För varför skulle jag inte sitta och mysa med honom på golvet?

I går var jag på ungdomskväll/möte i Borgå med Lina som chaufför och efter mötet samlades vi ungdomar i ett "soffrum" i Missionskyrkan. Jag var på väldigt bra humör och jag njöt verkligen av att få vara där! Bilen fick något problem då vi skulle parkera och när vi skulle åka hem från Borgå bråkade den också - men vi hade vår kära bandledare Rasse som hjälpte oss och 11 tiden kunde vi i alla fall åka hemåt till Sibbo.  ( Pappa fick bilden kollad och fixad i dag i alla fall)

Mycket mer flickor än pojkar som du kan se, men tillsammans är vi ett härligt gäng och pojkarna uppskattas så klar mycket.

Måndags muffins



Lina var också ledig i dag så vi spenderade morgonen vid köksbordet med bortglömd musik och skitigt hår. Sedan blev mina naglar rosa och guld innan Lina ville baka något och jag föreslog äppelkaka fast som muffinsar. Vi har skapat ett nytt favoritrecept med en sockerkaks linkanade botten tillsammans med en äppel/krossade nötter mix ovanpå. Super gott! Mamma kom hem från London i förrgår och Whittard teet var en av de små skatter hon hade med sig hem. Det fick jag också smaka på i dag.

Så där annars så hejar jag på alla som har prov vecka just nu och tycker lite synd om dem medan jag sitter hemma och gör precis ingenting. Fast nu ska jag kanske ta mig i kragen och jobba lite på ett bildkonst projekt jag ska ha klart om ungefär en vecka. Det kliar verkligen i fingrarna och jag tycker det är kul att få göra något kreativt :)

Och nu då?


Någon minut försenad till lektionen kom jag in: "Förlåt att jag är försenad", sa jag och jag fick hålla tillbacka ett ironiskt yadi-dadi-da i slutet av meningen eftersom jag inte alls hade menat det jag sade. Inget illa menat åt läraren - det är bara inte så kul att marschera till skolan för en enda lektion. Jag måste säga att jag var lite frestad att bara stanna hemma i dag. Men jag är ju en snäll flicka så jag gick till skolan i alla fall.

Jag hade min sista lektion i gymnasiet och de sista 15 minuterna ville jag inget annat än att klockan skulle gå lite snabbare. Det känns som om jag borde gå tillbaka till lågstadiet eftersom matematiken känns så hopplös och all motivation att lära mig på nytt totalt har försvunnit. Men det är lite mer än en månad innan jag faktiskt måste kunna den där evinnerliga matematiken - så jag ska nog hinna lära mig det innan jag har min skrivning.

Men nog om det. Nu ska jag strax iväg för vårens första ungdomssamling! Och oj det ska bli kul. 


1864


För kanske ett halvår sedan såg jag trailern till den danska serien 1864 och blev så sur över att den inte sändes i Sverige på en tv-kanal som jag hade tillgång till... Men nu sänds den ju i Finland! Det är en serie som handlar om det dansk-tyska kriget 1864 och jag gillar verkligen att den är historisk. Serien har 8 delar: jag bandade in den först delen i går och såg den alltså i dag. Handlingen börjar innan 1864 så åtminstone två av huvudpersonerna är pojkar då man ser dem på 1850-talet och de blir äldre ju längre in i serien man kommer.

Danska är inte alltid helt lätt att förstå sig på och texten jag hade var tyvärr på finska så jag missade en del lite då och då på grund av "hål" i språkkunskaperna. Ställvis var serien rätt så underlig - eller blev det åtminstone eftersom jag på grund av språket inte alltid fattade vad de egentligen höll på med. Men serien är snyggt lagad och de yngre skådespelarna var också duktiga (2 pojkar, 1 flicka). Intressant nog finns det en hel del karaktärer som jag inte alls tycker om men eftersom det här bara var den första delen av serien så tror jag nog att jag kommer tycka bättre om dem senare.

Ett litet minus var att serien verkade lite "hoppig" som om för mycket skulle visas under den enda timmen avsnittet pågick. Jag räknar det som 4 olika "vinklar" där en av dem dessutom utspelar sig i nutid och inte på 1850-talet. Förutom det så ser jag emot nästa avsnitt och tänker definitivt se till att titta på det ensam eftersom det är lättare att koncentrera sig då. 

Lite ärlighet (Sometimes things don't come full circle)


73. Do you have someone of the opposite gender that you can tell everything to?
Jag tvivlar inte det minsta på att han kunde vara, och kan komma att vara, den som hemligt lär känna mig på djupet bäst av alla. Orden flyter på så enkelt om vi får sitta tillsammans och prata lågmält bara han och jag. Det känns lätt att vara totalt ärlig och inte hålla tillbaka något.

140. Are you a good judge of character?
Jag försöker vara. Och hoppas att jag är. Om du väcker mitt intresse kommer jag titta på dig en stund och snart kommer jag ha försökt lösa mysteriet som är du.
Just nu är jag totalt fast i sången Arcadia
Meningen "Sometimes things don't come full circle" är en förklaring på mitt tillfälliga humör. 

116. Do you have any scars?
Många. Men av dem alla gillar jag det på min vänstra tumme mest. Där, precis under nageln, finns ett lodrätt ärr som alltid påminner mig om att en liten del av mig faktiskt också tillhör Afrika och Tanzania.

Det finns inget så speciellt som känslan av en fjäderlätt beröring av någon annans fingrar mot din handrygg. Ingen annan lägger märke till det och man fortsätter med det man höll på med, utan att ens titta på varandra. Fast aldrig känner man sig så sedd och så uppmärksammad som man gör just då. De fjäderlätta beröringarna blir aldrig mer än precis det: lätta och så simpla, men otroligt uppskattade. Det känns som om hjärtat sakta börjar glöda och fast man aldrig håller händer på riktigt och även om man inte är kär vet man att de fjäderlätta beröringarna liksom stärker ens hjärta mot allt påfrestande som kan komma i framtiden.

400. Do you have a favourite mug?
Inte direkt, men jag har 6 stycken oanvända vita muggar som väntar på att jag ska flytta hemifrån. Jag tror de är mina favoriter, trots att jag aldrig använt dem. De är ett löfte om framtiden.

81. Last person you cried in front of?
Jag tänker säga Maria som har de tålmodigaste och klokaste ögonen jag någonsin stött på. Så Maria.
Men mina ögon tårades upp framför Valter senast om jag inte minns fel.


God natt.

Fredag

Du undrar vad jag gjorde på min fredag eftermiddag/kväll? Men så kul - det ska jag berätta för dig! Jo, det jag gjorde var alltså att sitta ungefär 4½-5 timmar med en blyertspenna i handen framför ett ritblock i storlek A3. Modellen var en skådespelare och jag tänker aldrig någonsin lita på "ögonmått" igen när det gäller att mäta ut proportioner på en människa. Och ja, det tog verkligen så länge - det blev det mest satsade porträttet på evigheter.

Det tog lite väl länge och när jag äntligen trodde att jag var färdig insåg jag att näsan var för lång. Tidigare (som tur i ganska början) hade huvudet varit för smalt och nu var näsan en eller två centimeter för lång! Istället för att bara låta det vara raderade jag flera dyrbara minuters (okej, halvtimmes?) jobbande och gjorde om både näsa och mun. Jag visste att jag hade ångrat mig senare om jag inte hade rättat till felet samma kväll.
Men nöjd är jag verkligen.




Mild studentkris

Japp, jag har en litet kris när det gäller mitt läsande inför studentexamen.

Det är lite i stil med att vilja kasta mig i sängen och skrika rakt ner i kudden. Det är bara en hel vecka kvar av den här 3:e perioden i skolan, sedan är det en provvecka och efter det har jag inga fler kurser i gymnasiet. Sista lektionen kommer vara en matematiklektion... Hah. Så passande. Matematiken känns som en katastrof och religionsböckerna har jag inte ens riktigt öppnat ännu.
Jag kom på att jag ju faktiskt måste börja satsa på skrivningarna nu... Nu för typ två månader sedan.

Men i stället höjer jag volymen på musiken i hörlurarna och inbillar mig att allt jag måste göra bara magiskt försvinner i takt med cool songs for cool kids.



Allt e bra nu!


Jag har varit väldigt energisk hela dagen och när jag kom hem från skolan testade jag på att göra "marbled chocolate brownies". Fast i min värld heter de apology brownies (bara för att jag vill). De var goda men nästa gång ska jag se till att lyckas göra mönstret lite finare.

På kvällen fick jag umgås med kusinerna Jimmy och Bianca tillsammans med Valter: det är vi som är det lilla planerings-teamet för ungdomsamlingarna vi har. Det var skönt att få sitta någon timme med dem och det känns kul att vara med och känna sig lite viktig ibland. Jag ser verkligen framemot årets första ungdomssamling och jag är verkligen positivt inställd till vårens Open Doors ungdomssamlingar!

Jag är väldigt nöjd med dagen även om den i skolväg inte varit det minsta effektiv.

Blogg designen hann jag också uppdatera i dag... Så har jag spenderat några timmar på pinterest med att se igenom inredningsbilder och sparade de få jag tyckte om. Just nu är jag intresserad av udda stolar och stora öppna utrymmen med högt till tak: möjligtvis med en kristallkrona i taket.
Och Hela huset är en sång jag lyssnat på om och om och om igen i flera dagar nu: den ger mig sommarlängtan och är rätt underbar fast den på ett sätt är på gränsen till sorglig. Tydligen så har jag börjat uppskatta svensk musik nu.



Voice soft as thunder


Min sista cohkladpralin är uppäten (ja, jag sökte upp vad de där fyllda chokladbitarna i askar heter...) och egentligen är jag rätt trött på ett så där mjukt vis, men jag ska sitta uppe en liten stund till även om det inte behövs.

...
Jag börjar sakna ett riktigt åskoväder nu när jag insåg hur mycket jag gillar då det mullrar. Därför sätts en passande "mjukt trött" sång på repeat med ett åskoväder i bakgrunden och jag får njuta ett tag till den här sena lördagskvällen.

Klockan slår strax tolv och är man bekant med sagan om Askungen förstår man att all magi snart försvinner. Det blir dags att lägga sig ner och drömma om möss förvandlade till hästar, härliga baler med skor av glas och den där drömprinsen så klart....
Kanske någon med en röst så mjuk som åskans mullrande.

Dagen-innan-skolan


Så i morgon är det skola igen efter ett supposed to be avslappnande jullov. Jag har inte känt mig så avslappnad på hela lovet som jag gjorde i dag. För en gångs skull spenderade jag hela dagen med mina systrar och hela familjen satt lite längre i köket och bara pratade. Det var en skön dag!

Jag och Lina har äntligen köpt en ordentlig kamera åt oss och hon testade den så klart vid köksbordet i dag: vi satt och förundrades över hur skarp och klar bilderna blev. Det är bara synd att Lina inte tog fler bilder på mig och Ylva eftersom vi kunder ha haft lite lite normalare ansiktsuttryck. Men yess, äntligen en snabb och bra kamera!

Jag & lillasyster

"Jag dansar runt i rummet med hög musik för att stänga ut ensamheten"


... var svaret jag gav min vän Victoria då hon frågade mig hur det är med mig.

Victoria textade mig när jag var mitt inne i mitt dansande, som om jag varit med i den där Taylor Swift musikvideon där hon är kär i sin granne. Som tur har jag däremot inga stora fönster eller närliggande grannar. Jag kan inte heller direkt säga att mina "dansmoves" är vidare underbara. Men hur som helst var jag enormt sällskapssjuk och det går ofta lätt att bota genom att vrida upp volymen och bara shake it off... Hehe.
    Jag är sällskapssjuk, förklarade jag åt Victoria. Hennes nästa fråga var om jag var kär och jag älskade att hon frågade just det, som om det var lite självklart, och hon fick mig att skratta högt eftersom det var både roligt och lite gulligt. Mitt humör blev bättre vare sig frågan varit seriös eller inte. Men nej: kär skulle jag inte kalla mig och känslan av ensamhet blev effektivt botad även om den höga musiken fick fortsätta spela i rummet.

Jag har inte planerat på att ge dig en grundlig tillbakablick på mitt 2014 och det enda du behöver veta än att jag älskar mina vänner, är stolt över dem och att jag inte alls ångrar de små tuffare perioderna jag gått igenom. Det har varit en speciellt emotionell sommar/höst då det har hänt olika saker, både i mitt och andras liv, men allt jag lärt mig under tiden har ändå varit viktigt och för det mesta värt det.

Och nu så här i januari ser jag framemot tjejträffen jag ska på nu i veckan och det ska också bli kul att sätta igång med planeringen av Open Doors ungdomssamlingarna igen!

Free & lite Lonely efteråt


Dagarna innan nyårsaftonen var underbara och fyllda med gemenskap!
På nyårsaftonen var jag däremot tvungen att lämna Midvinterveckan där mina gamla och nya vänner stannade... Och jag är fortfarande inte riktigt okej med det. All glädje inför det nya året liksom mosades i takt med att jag åkte från Närpes längre och längre in i Österbottens djupa skogar. Så ja, jag tänker vara bitter över det där ett tag till... (typ tills mars då det blir MVV eko)

Nej, men på riktigt så hade jag det mycket bra på det kristna evenemanget! Det var andra året i rad jag varit på MVV och nu var det kanske lite roligare eftersom jag kände fler människor än förra året... Dagarna var fulla av skratt och umgänge. På kvällarna satt jag som fastklistrad vid min pappersmugg med te och hade nästan turkosa ögon efter att ha gråtit. Allt det röda runt det blåa fick dem att se annorlunda ut.
   Jag fick umgås med nya människor och njöt av det - trots gången jag blev uppslängd över en killes axel och inte direkt varsamt bars ut ur huset. Jag slog huvudet i dörrkarmen på vägen ut, men hade förskräckligt roligt. Jag behövde allt det där: skratten, människorna, de öppna famnarna, de nya vännerna och mer än allt behövde jag den sista kvällen där jag faktiskt grät för att jag var ledsen på riktigt.
Och allt ordnade upp sig.

Det var ju inget dramatiskt jag grät över och ärligt talat så hade jag just då ingen aning om vad som var "fel" med mig. Men genom ett samtal med en av ledarna (som lite liknar en gammal indiankvinna) kom vi fram till vad det var jag grät för och så fort det gick upp för mig började jag skratta istället. Det var frigivande och samtidigt totalt knäppt. Tydligen går en del av mina deffensmekanismer ut på en hel del gråtande, vilket ju inte är så roligt, men det är okej nu när jag börjar känna igen dem och det är skönt att veta precis varför jag hade den speciella reaktionen under lägret. Så tokigt livet kan bli.

Jag tycker det är intressant att få lära känna mig själv bättre också genom jobbiga situationer. Man får liksom veta hur mycket emotionell press man tål.

Men nu önskar jag dig ett bra nytt år, med allt möjligt spännande som finns planerat framför dig.



Senast skrivet...

En sekund varje dag

För något år sedan såg jag ett TED-talk av Cesar Kuriyama: han är en regissör och håller på med ett fortlöpande projekt som går ut på att s...