Jag fick en tyst frukost med inget annat än kaffe och hunden som sällskap. Så delade jag en stor mandarin med fluffbollen Diego... För varför skulle jag inte sitta och mysa med honom på golvet?
I går var jag på ungdomskväll/möte i Borgå med Lina som chaufför och efter mötet samlades vi ungdomar i ett "soffrum" i Missionskyrkan. Jag var på väldigt bra humör och jag njöt verkligen av att få vara där! Bilen fick något problem då vi skulle parkera och när vi skulle åka hem från Borgå bråkade den också - men vi hade vår kära bandledare Rasse som hjälpte oss och 11 tiden kunde vi i alla fall åka hemåt till Sibbo. ( Pappa fick bilden kollad och fixad i dag i alla fall)
Mycket mer flickor än pojkar som du kan se, men tillsammans är vi ett härligt gäng och pojkarna uppskattas så klar mycket.
Lina var också ledig i dag så vi spenderade morgonen vid köksbordet med bortglömd musik och skitigt hår. Sedan blev mina naglar rosa och guld innan Lina ville baka något och jag föreslog äppelkaka fast som muffinsar. Vi har skapat ett nytt favoritrecept med en sockerkaks linkanade botten tillsammans med en äppel/krossade nötter mix ovanpå. Super gott! Mamma kom hem från London i förrgår och Whittard teet var en av de små skatter hon hade med sig hem. Det fick jag också smaka på i dag.
Så där annars så hejar jag på alla som har prov vecka just nu och tycker lite synd om dem medan jag sitter hemma och gör precis ingenting. Fast nu ska jag kanske ta mig i kragen och jobba lite på ett bildkonst projekt jag ska ha klart om ungefär en vecka. Det kliar verkligen i fingrarna och jag tycker det är kul att få göra något kreativt :)
Någon minut försenad till lektionen kom jag in: "Förlåt att jag är försenad", sa jag och jag fick hålla tillbacka ett ironiskt yadi-dadi-da i slutet av meningen eftersom jag inte alls hade menat det jag sade. Inget illa menat åt läraren - det är bara inte så kul att marschera till skolan för en enda lektion. Jag måste säga att jag var lite frestad att bara stanna hemma i dag. Men jag är ju en snäll flicka så jag gick till skolan i alla fall.
Jag hade min sista lektion i gymnasiet och de sista 15 minuterna ville jag inget annat än att klockan skulle gå lite snabbare. Det känns som om jag borde gå tillbaka till lågstadiet eftersom matematiken känns så hopplös och all motivation att lära mig på nytt totalt har försvunnit. Men det är lite mer än en månad innan jag faktiskt måste kunna den där evinnerliga matematiken - så jag ska nog hinna lära mig det innan jag har min skrivning.
Men nog om det. Nu ska jag strax iväg för vårens första ungdomssamling! Och oj det ska bli kul.
För kanske ett halvår sedan såg jag trailern till den danska serien 1864 och blev så sur över att den inte sändes i Sverige på en tv-kanal som jag hade tillgång till... Men nu sänds den ju i Finland! Det är en serie som handlar om det dansk-tyska kriget 1864 och jag gillar verkligen att den är historisk. Serien har 8 delar: jag bandade in den först delen i går och såg den alltså i dag. Handlingen börjar innan 1864 så åtminstone två av huvudpersonerna är pojkar då man ser dem på 1850-talet och de blir äldre ju längre in i serien man kommer.
Danska är inte alltid helt lätt att förstå sig på och texten jag hade var tyvärr på finska så jag missade en del lite då och då på grund av "hål" i språkkunskaperna. Ställvis var serien rätt så underlig - eller blev det åtminstone eftersom jag på grund av språket inte alltid fattade vad de egentligen höll på med. Men serien är snyggt lagad och de yngre skådespelarna var också duktiga (2 pojkar, 1 flicka). Intressant nog finns det en hel del karaktärer som jag inte alls tycker om men eftersom det här bara var den första delen av serien så tror jag nog att jag kommer tycka bättre om dem senare.
Ett litet minus var att serien verkade lite "hoppig" som om för mycket skulle visas under den enda timmen avsnittet pågick. Jag räknar det som 4 olika "vinklar" där en av dem dessutom utspelar sig i nutid och inte på 1850-talet. Förutom det så ser jag emot nästa avsnitt och tänker definitivt se till att titta på det ensam eftersom det är lättare att koncentrera sig då.
73. Do you have someone of the opposite gender that you can tell everything to?
Jag tvivlar inte det minsta på att han kunde vara, och kan komma att vara, den som hemligt lär känna mig på djupet bäst av alla. Orden flyter på så enkelt om vi får sitta tillsammans och prata lågmält bara han och jag. Det känns lätt att vara totalt ärlig och inte hålla tillbaka något.
140. Are you a good judge of character?
Jag försöker vara. Och hoppas att jag är. Om du väcker mitt intresse kommer jag titta på dig en stund och snart kommer jag ha försökt lösa mysteriet som är du.
Meningen "Sometimes things don't come full circle" är en förklaring på mitt tillfälliga humör.
116. Do you have any scars?
Många. Men av dem alla gillar jag det på min vänstra tumme mest. Där, precis under nageln, finns ett lodrätt ärr som alltid påminner mig om att en liten del av mig faktiskt också tillhör Afrika och Tanzania.
Det finns inget så speciellt som känslan av en fjäderlätt beröring av någon annans fingrar mot din handrygg. Ingen annan lägger märke till det och man fortsätter med det man höll på med, utan att ens titta på varandra. Fast aldrig känner man sig så sedd och så uppmärksammad som man gör just då. De fjäderlätta beröringarna blir aldrig mer än precis det: lätta och så simpla, men otroligt uppskattade. Det känns som om hjärtat sakta börjar glöda och fast man aldrig håller händer på riktigt och även om man inte är kär vet man att de fjäderlätta beröringarna liksom stärker ens hjärta mot allt påfrestande som kan komma i framtiden. 400. Do you have a favourite mug?
Inte direkt, men jag har 6 stycken oanvända vita muggar som väntar på att jag ska flytta hemifrån. Jag tror de är mina favoriter, trots att jag aldrig använt dem. De är ett löfte om framtiden.
81. Last person you cried in front of?
Jag tänker säga Maria som har de tålmodigaste och klokaste ögonen jag någonsin stött på. Så Maria.
Men mina ögon tårades upp framför Valter senast om jag inte minns fel.
Du undrar vad jag gjorde på min fredag eftermiddag/kväll? Men så kul - det ska jag berätta för dig! Jo, det jag gjorde var alltså att sitta ungefär 4½-5 timmar med en blyertspenna i handen framför ett ritblock i storlek A3. Modellen var en skådespelare och jag tänker aldrig någonsin lita på "ögonmått" igen när det gäller att mäta ut proportioner på en människa. Och ja, det tog verkligen så länge - det blev det mest satsade porträttet på evigheter.
Det tog lite väl länge och när jag äntligen trodde att jag var färdig insåg jag att näsan var för lång. Tidigare (som tur i ganska början) hade huvudet varit för smalt och nu var näsan en eller två centimeter för lång! Istället för att bara låta det vara raderade jag flera dyrbara minuters (okej, halvtimmes?) jobbande och gjorde om både näsa och mun. Jag visste att jag hade ångrat mig senare om jag inte hade rättat till felet samma kväll.
Men nöjd är jag verkligen.
Japp, jag har en litet kris när det gäller mitt läsande inför studentexamen.
Det är lite i stil med att vilja kasta mig i sängen och skrika rakt ner i kudden. Det är bara en hel vecka kvar av den här 3:e perioden i skolan, sedan är det en provvecka och efter det har jag inga fler kurser i gymnasiet. Sista lektionen kommer vara en matematiklektion... Hah. Så passande. Matematiken känns som en katastrof och religionsböckerna har jag inte ens riktigt öppnat ännu.
Jag kom på att jag ju faktiskt måste börja satsa på skrivningarna nu... Nu för typ två månader sedan.
Men i stället höjer jag volymen på musiken i hörlurarna och inbillar mig att allt jag måste göra bara magiskt försvinner i takt med cool songs for cool kids.
Jag har varit väldigt energisk hela dagen och när jag kom hem från skolan testade jag på att göra "marbled chocolate brownies". Fast i min värld heter de apology brownies (bara för att jag vill). De var goda men nästa gång ska jag se till att lyckas göra mönstret lite finare.
På kvällen fick jag umgås med kusinerna Jimmy och Bianca tillsammans med Valter: det är vi som är det lilla planerings-teamet för ungdomsamlingarna vi har. Det var skönt att få sitta någon timme med dem och det känns kul att vara med och känna sig lite viktig ibland. Jag ser verkligen framemot årets första ungdomssamling och jag är verkligen positivt inställd till vårens Open Doors ungdomssamlingar!
Jag är väldigt nöjd med dagen även om den i skolväg inte varit det minsta effektiv.
Blogg designen hann jag också uppdatera i dag... Så har jag spenderat några timmar på pinterest med att se igenom inredningsbilder och sparade de få jag tyckte om. Just nu är jag intresserad av udda stolar och stora öppna utrymmen med högt till tak: möjligtvis med en kristallkrona i taket.
Och Hela huset är en sång jag lyssnat på om och om och om igen i flera dagar nu: den ger mig sommarlängtan och är rätt underbar fast den på ett sätt är på gränsen till sorglig. Tydligen så har jag börjat uppskatta svensk musik nu.
Min sista cohkladpralin är uppäten (ja, jag sökte upp vad de där fyllda chokladbitarna i askar heter...) och egentligen är jag rätt trött på ett så där mjukt vis, men jag ska sitta uppe en liten stund till även om det inte behövs.
Jag börjar sakna ett riktigt åskoväder nu när jag insåg hur mycket jag gillar då det mullrar. Därför sätts en passande "mjukt trött" sång på repeat med ett åskoväder i bakgrunden och jag får njuta ett tag till den här sena lördagskvällen.
Klockan slår strax tolv och är man bekant med sagan om Askungen förstår man att all magi snart försvinner. Det blir dags att lägga sig ner och drömma om möss förvandlade till hästar, härliga baler med skor av glas och den där drömprinsen så klart....
Kanske någon med en röst så mjuk som åskans mullrande.
Så i morgon är
det skola igen efter ett supposed to be avslappnande jullov. Jag har inte känt
mig så avslappnad på hela lovet som jag gjorde i dag. För en gångs skull spenderade jag hela dagen med mina systrar och hela familjen satt lite längre i köket och bara pratade. Det var en skön dag!
Jag och Lina har äntligen köpt en ordentlig kamera åt oss och hon testade den så
klart vid köksbordet i dag: vi satt och förundrades över hur skarp och klar
bilderna blev. Det är bara synd att Lina inte tog fler bilder på mig och Ylva eftersom vi kunder ha haft lite lite normalare ansiktsuttryck. Men yess,
äntligen en snabb och bra kamera!
... var svaret jag gav min vän Victoria då hon frågade mig hur det är med mig.
Victoria textade mig när jag var mitt inne i mitt dansande, som om jag varit med i den där Taylor Swift musikvideon där hon är kär i sin granne. Som tur har jag däremot inga stora fönster eller närliggande grannar. Jag kan inte heller direkt säga att mina "dansmoves" är vidare underbara. Men hur som helst var jag enormt sällskapssjuk och det går ofta lätt att bota genom att vrida upp volymen och bara shake it off... Hehe. Jag är sällskapssjuk, förklarade jag åt Victoria. Hennes nästa fråga var om jag var kär och jag älskade att hon frågade just det, som om det var lite självklart, och hon fick mig att skratta högt eftersom det var både roligt och lite gulligt. Mitt humör blev bättre vare sig frågan varit seriös eller inte. Men nej: kär skulle jag inte kalla mig och känslan av ensamhet blev effektivt botad även om den höga musiken fick fortsätta spela i rummet.
Jag har inte planerat på att ge dig en grundlig tillbakablick på mitt 2014 och det enda du behöver veta än att jag älskar mina vänner, är stolt över dem och att jag inte alls ångrar de små tuffare perioderna jag gått igenom. Det har varit en speciellt emotionell sommar/höst då det har hänt olika saker, både i mitt och andras liv, men allt jag lärt mig under tiden har ändå varit viktigt och för det mesta värt det.
Och nu så här i januari ser jag framemot tjejträffen jag ska på nu i veckan och det ska också bli kul att sätta igång med planeringen av Open Doors ungdomssamlingarna igen!
Dagarna innan nyårsaftonen var underbara och fyllda med gemenskap!
På nyårsaftonen var jag däremot tvungen att lämna Midvinterveckan där mina gamla och nya vänner stannade... Och jag är fortfarande inte riktigt okej med det. All glädje inför det nya året liksom mosades i takt med att jag åkte från Närpes längre och längre in i Österbottens djupa skogar. Så ja, jag tänker vara bitter över det där ett tag till... (typ tills mars då det blir MVV eko)
Nej, men på riktigt så hade jag det mycket bra på det kristna evenemanget! Det var andra året i rad jag varit på MVV och nu var det kanske lite roligare eftersom jag kände fler människor än förra året... Dagarna var fulla av skratt och umgänge. På kvällarna satt jag som fastklistrad vid min pappersmugg med te och hade nästan turkosa ögon efter att ha gråtit. Allt det röda runt det blåa fick dem att se annorlunda ut.
Jag fick umgås med nya människor och njöt av det - trots gången jag blev uppslängd över en killes axel och inte direkt varsamt bars ut ur huset. Jag slog huvudet i dörrkarmen på vägen ut, men hade förskräckligt roligt. Jag behövde allt det där: skratten, människorna, de öppna famnarna, de nya vännerna och mer än allt behövde jag den sista kvällen där jag faktiskt grät för att jag var ledsen på riktigt. Och allt ordnade upp sig.
Det var ju inget dramatiskt jag grät över och ärligt talat så hade jag just då ingen aning om vad som var "fel" med mig. Men genom ett samtal med en av ledarna (som lite liknar en gammal indiankvinna) kom vi fram till vad det var jag grät för och så fort det gick upp för mig började jag skratta istället. Det var frigivande och samtidigt totalt knäppt. Tydligen går en del av mina deffensmekanismer ut på en hel del gråtande, vilket ju inte är så roligt, men det är okej nu när jag börjar känna igen dem och det är skönt att veta precis varför jag hade den speciella reaktionen under lägret. Så tokigt livet kan bli.
Jag tycker det är intressant att få lära känna mig själv bättre också genom jobbiga situationer. Man får liksom veta hur mycket emotionell press man tål.
Men nu önskar jag dig ett bra nytt år, med allt möjligt spännande som finns planerat framför dig.
