5-6 våningar upp i solsken

Ett av de trevligare sätten att spendera sin fredags eftermiddag på är nog att umgås med någon man tycker mycket om. Helsingfors är förresten väldigt fint bara man hittar de absolut rätta ställena att gå omkring på: ställen där solen skiner och man kan andas utan att allt opersonligt stadsliv trycker in en bland gråa betongblock. Jag fick motion, slällskap och en massa solsken på samma eftermiddag. Det är nog härlgt att kunna gå omkring i jeansjacka utan att frysa, trots att man inte har vantar på sig.

När jag klockan 8 sedan satt i bussen på väg hem hade jag ett djupt välmående i hela kroppen. Bussen åkte över en bro och den sakta nedgående solen fick mig att le när den sken mig rakt i ögonen. Det var kallare och mulet när bussen stannade på busstationen där hemma, men allt tidigare solsken och sällskapet 5-6 våningar upp i ett höghus stannade kvar i minnet och fortsatte värma hela kroppen med glädje.

5-6 våningar upp i solsken

Ett av de trevligare sätten att spendera sin fredags eftermiddag på är nog att umgås med någon man tycker mycket om. Helsingfors är förresten väldigt fint bara man hittar de absolut rätta ställena att gå omkring på: ställen där solen skiner och man kan andas utan att allt opersonligt stadsliv trycker in en bland gråa betongblock. Jag fick motion, slällskap och en massa solsken på samma eftermiddag. Det är nog härlgt att kunna gå omkring i jeansjacka utan att frysa, trots att man inte har vantar på sig.

När jag klockan 8 sedan satt i bussen på väg hem hade jag ett djupt välmående i hela kroppen. Bussen åkte över en bro och den sakta nedgående solen fick mig att le när den sken mig rakt i ögonen. Det var kallare och mulet när bussen stannade på busstationen där hemma, men allt tidigare solsken och sällskapet 5-6 våningar upp i ett höghus stannade kvar i minnet och fortsatte värma hela kroppen med glädje.

Smått i bläck

Nu när jag bara är hemma och väntar på ett jobb/något annat att göra under sommaren så får jag ta och sysselsätta mig själv lite...
Rummet är fortfarande inte städat. Men jag har bakat 6 tacopajer och 2 tårtbottnar. Och så har jag ritat lite.

Som en liten silkeslen sten

Jag vill kasta tunna glas rakt in i väggen eftersom det känns som om att alla miljoner splittrade glasskärvor magiskt skulle göra mig hel. Jag vill slå till något och känna det i hela min hopknutna hand för att ha något annat att koncentrera mig på. Fast mest av allt vill jag helt enkelt skrika rakt ut tills min röst bara brister. Men alla andra är hemma och jag kan ju inte förklara något för dem som jag inte ens riktigt kan förklara för mig själv. Så jag håller tyst. Jag river inte ens sönder ett papper i patetiskt små bitar och kastar runt dem i rummet som snöflingsliknande konfetti.

Det värsta är att det inte ens är någon annans fel. Eller det är i alla fall det min överanalyserande hjärna alltid tycks komma fram till. Något förbjuder mig från att sväljas av den lilla avundsjuka klumpen där nere i min magbotten och jag har helt enkelt inte förmågan att drunkna i andra känslor än frustration och självmedlidande. Klumpen ligger där i magbottnen likt en vacker liten sten med runda och lena kanter. Det är som om den finns där som en liten tyngd men inte var skapt för att skada mig med några vassa kanter. Eller så är det kanske jag som slipat och slipat den lilla stenen tills den inte kan sticka mig längre. Men den lilla tyngden försvinner i alla fall inte och alla mina tårar vägrar rinna över kanter hur många gånger de än väller upp i mina ögon.

"Vi gav ju aldrig dig några komplimanger", konstaterar han när vi alla kommit ut på gatan igen.

"Det behövs inte", svarade jag med ett skratt, "vi har ju redan kommit fram till att jag inte är bra på att ta emot komplimanger."

"Jo, men ändå", envisades han medan vi gick i en grupp på sex personer över kullerstenarna en kväll i Polen. "Jag har aldrig sätt dig arg", fortsatte han efter en stund. Du är alltid så glad.

Visst. När jag ser mig i spegel möts jag ofta av ögon som naturligt skiner av en glädje som inte alltid har funnits där. Det kan få mig att göra fula grimaser åt mig själv som för att kontrollera att det faktiskt är mitt ansikte jag tittar på där i spegel.  De riktigt ledsna ögonen fulla av tårar möter däremot sällan någons blick. Och jag är så ofta glad att mina sårade och sorgsna blickar enkelt kan tas för trötthet. Jag har svårt att ta emot komplimanger men hoppas att mitt leende är ett tillräckligt stort tack.

Det finns en orsak till att jag lägger märke till människor, vissa erkänt mer än andra, och det känns bra att det är min grej. Fast ibland så tröttnar till och med jag på att alltid finnas där på standby. Jag är trött på silkeslena stenar som tynger i min mage och jag är trött på att inte vara en människa som vill skylla det på någon annan.

Jag längtar till hösten. Och jag vill bort härifrån. Men samtidigt tror jag att jag är livrädd för att inte vara här om jag behöver stå med någon genom en till storm. 

Telefonen plingade till och jag ignorerade svaret en stund till medan jag skruvade upp volymen på spellistan jag sökt upp. Jag visste ju ändå vad hon svarade. Men när jag öppnade textmeddelandet  tårades mina ögon upp lite i alla fall: det var ett hjärta med ett utropstecken, och just i den stunden kändes det som om min kusin var den bästa människan i hela världen. 

Alltid där för att ta emot mina elektroniska kramar. 

Wednesdayyy

Jag sitter som bäst hemma och stänker ner min dator med vattenfärg... verkar det som.
Med andra ord håller jag på med förhandsuppgifterna (till Aalto konstuniversitetet) som jag måste göra klart den här veckan så jag hinner skicka in dem i tid. Jag är rätt så säker på att jag hade en plan när jag började med min målning - now not so much. Det dök plötsligt upp ett träd... en bok... och ett torn? Jag ska ta och fotografera mina konstverk när de är färdiga och kanske sätta upp dem här om de inte blir alldeles för förfärliga.

Helgen spenderade jag i Helsingfors på ett miniläger. Det regnade och jag tyckte att det var super mysigt att gå omkring på en trött lörgdagsmorgon och jag älskar verkligen gågatan jag hittade. Det var så gott som folktomt och jag gillade de små butikerna/barerna/pubarna och annat som fanns längs gatan. Det var tyst och luften kändes underbar att andas. Älskar sådana mornar.