Så du kan flyga med gröna pappersvingar

Så sitter jag då här på golvet i en nytvättad badrock med hunden bredvid mig. Nå, varför gör jag det månne? Jo, för att ingen förklarat för mig hur det kommer kännas när ens storasyster flyttar till ett annat land. Visst har förberedelserna hållit på i evigheter: senast i dag kom den nämnda storasystern ner till mig och utropade ett "hepl!" (ja, hepl) och krävde att jag skulle rädda henne från packningen som mitt i allt var över 20 kilo och därför vägde för mycket. Halva resväskan senare insåg hon att hon kanske inte behövde precis alla sina gamla kläder med sig till Sverige.

Fast det är när man ska lägga sig och stjärnorna lyser ner på en från taket i mörkret, ja det är då man börjar inse att storasystern ju faktiskt kommer åka iväg för ett bra tag.
- Ska du säga hej då åt Lina nu, eller gör du det klockan fem imorgon? Frågade mamma mig sent på kvällen.
- Är hon ännu vaken då?
- Jo, kom nu!
Så jag gick upp till Linas rum, ångrade mig halvvägs upp för vindstrappan och skyndade mig ner igen för att hämta något. Med en liten grön papperstrana försiktigt hållen i handen gick jag upp igen och in i hennes rum. Lina satt med ryggen mot mig och såg på en film medan hon Skypade med pojkvännen. Jag lämnade papperstranan i hennes kappsäck under lite kläder, så hon kanske inte skulle se den innan hon kommit fram i Sverige. På pappersfågelns undersida finns numret 10 skrivet i svart bleck, de 9 tidigare likadana fåglarna Lina fått sitter ovanpå spegeln i hennes rum.

Det blev inget riktigt hej då. Jag sa god natt och meddelade att jag minsann inte kommer säga hej då i morgon klockan fem på morgonen innan pappa kör henne till flyget. Men kanske det var lika bra så. Jag gillar inte det där med att säga hej då, inte den typens "hej då" som borde sägas medan man nästan kramar ihjäl personen och egentligen inte vill släppa den eftersom allt kan hända innan man ses igen. Jag gillar inte den typens hej då som så tydligt markerar att man skiljs åt och man bara vet att personen som åker iväg tar en del av din existens med sig. Det avskedet som är allt för mycket farväl och för alldeles för lite "vi ses om ett litet tag hör du, sköt om dig!". Det är helt enkelt lättare att vara den som åker iväg än att vara den som lämnas kvar.

Därför sitter jag alltså här med täcket på golvet och datorn i famnen. För att storasystern kommer ha landat i Sverige innan jag ens stigit upp på morgonen. Men jag är glad för hennes skull.

Popcorn och pyjamas, kära du

Här om dagen frågade gamla skolkamraten och nu mera militärpojken Alex om jag ville följa med på äventyr. Han råkade vara hemma på permission och jag hade ju inget för mig den förmiddagen så det var klart jag ville följa med! En grymt cool kille kom därför och hämtade mig i en lika cool bil innan vi åkte över till Saras för ett överrasknings besök då hon inte svarade i telefonen... Hos Saras "bröt vi oss in" i huset med tillstånd, och mötte en misstänksam Sara i hallen. Jag har aldrig spontan-besökt någon förut men det tycks vara något man borde göra lite oftare. Vi blev ju bjudna på popcorn (och Sara var inte klädd i pyjamas Alex!)

Äventyret blev lite längre än jag tänkt mig då jag satt i köket där hemma, men jag är faktiskt en stor vän av då ens dag blir bättre än man kunnat förvänta sig. Vi tog med oss Sara och åkte vidare till Saras kusin, där det redan fanns andra besökare, och efter ytterligare någon timme åkte vi vidare till Alex farmor där vi fick sitta och äta munkar bredvid ankdammen i solskenet. När jag kom hem igen var jag glad och enormt uppiggad. Det är otroligt härligt med spontana vänner och några av de där människorna man "vet" men aldrig direkt umgåtts med förut.

-----------

Storasyster flyttar till Sverige om 4 dagar och jag själv har lite mindre än två veckor kvar innan jag flyttar västerut i landet. Som kusin Jimmy så vackert uttryckte det: "Gääk snart e du karisbo!"

Emilia här

Jag tror att jag aldrig varit hemifrån så mycket på en sommar som jag varit den här sommaren. Det har varit kul att flänga omkring till olika ställen lite här och där, men visst tar det på krafterna också! Som längst tror jag att jag varit hemma 4 dagar i streck på flera månader.  Bland annat kom jag  precis hem från famos, innan det hade jag bara haft en dags sov-paus där hemma efter både en Sverige resa och ett härligt läger. Jag var med andra ord borta i 10 dagar i streck och efter det gick jag omkring som en zombie och spenderade på riktigt 90% av min vakna tid i sängen. Dagen efter zombie-dagen åkte jag och Lina till famos för att plocka bär.

Men nu är jag hemma. Golvet, skrivbordet och precis allt är ett enda kaos efter alla upp packningar mellan resor och det känns verkligen som om jag borde städa upp det nu. Nu har jag inga fler resor inplanerade för den här månaden, förutom då jag kommer åka iväg västerut för att börja skolan i Karis. Lillasyster Ylva har precis börjat högstadiet och storasyster Lina har som best en liten kris över att hon ju faktiskt ska flytta till Sverige om knappt två veckor. Det känns ändå rätt skönt att familjen kommer tänka mer på Linas flytt än min egen, eftersom vi flyttar samtidigt och hon ju försvinner till ett annat land medan jag kan komma hem varje veckoslut.

Så här sitter jag och ska städa upp skrivbordet, göra klart några mindre projekt (en del av kaoset på bordet) och så småningom börja packa till Karis. Helt enkelt ska jag sortera upp det själv gjorda kaoset så jag kan känna mig nöjd igen. En kusin ringde out of the blue för en stund sedan och frågade om en biologi kursbok för gymnasiet, så vi fick prata en liten stund. Gymnasiet har också börjat för hösten, så det blir en del meddelanden med vänner som frågar om jag har kvar den eller den gymnasieboken - trevligt är det ju om man kan hjälpa till.

Men i övrigt känns livet riktigt bra, och jag är glad över att inte ännu behöva sitta instängd i en skolbyggnad medan solen äntligen skiner där ute. 

En liten snäck-puss tills nästa gång!