Vintern som kommer smygande

Frosten har kommit och vintern håller sakta men säkert på att ta över höstens fina färger. Mina händer blir allt oftare kalla in till benmärgen och jag grimaserar åt julsångerna som lite då och då försöker smyga sig in i mina tankar. Jag är inte gjord för minusgrader och kall luft som får en att överväga att inte alls stiga upp ur sängen den dagen... Jag är gjord för åskväder och kvällar då regnet smattrar mot rutor och plåttak. Jag är gjord för att dela paraply med någon, gjord för att kunna gå med rocken öppen och halsduken löst virad runt nacken... Gjord för ett mysigt café och dagdrömmar om allt och alla. Jag är gjord för att skratta i regnet.

Nu kommer däremot det oundvikliga halvåret av iskalla händer, mörka mörka kvällar och enorma kraftansträngningar för att orka sig upp på morgonen. Därför är det ju tur att det finns stearinljus, yllesockor, varma filtar, goda julstjärnor och kaneldoftande te. Annars skulle jag nog aldrig överleva vintern.

Det jag längtade efter i våras

Nu har jag bott i Karis i lite över en månad och det här inlägget är alltså lite om det.

Lite vardagliga observationer:
-   Jag är den enda som tar upp håret som samlas på golvbrunnen i duschen.
-   Vår lilla tambur är alltid sandig, hur vi än har dammsugit där bara någon minut innan.
-   Att vi inte har en diskmaskin resulterar i att jag alltid har något smutsigt som står på diskbänken.
-   Bröd har faktiskt bäst-före datum, så säg hej till mögligt rostbröd om du inte passar dig (ähum Sara, ähum). Förresten så har allt ett bäst-före datum och det visste man typ inte att existerade då 5 personer i en familj delade på kylskåpsinnehållet. Men bäst-före datum är visst viktiga de också.
-   Vi är lata. Så är det bara. Till butiken går man typ bara om man verkligen måste. Samma princip gäller med min klädtvättning.

Det jag saknar hemifrån:
-   Hunden. Seriöst. Saknar fluffbollen Diego otroligt mycket på kvällarna. Det finns inget som går upp mot en mjuk päls och en tossig hund.
-   Möjligheten och valet att kunna ta på stövlarna, gå över ett dike och vips vara mitt i en härligt grön skog.
-   Mammas kramar och Ylva som får mig att skratta så mycket. Pappa som man kan dricka förmiddags kaffe med på helgerna och få höra historier av.
-   Kuddarna i sängen. Mysfaktorn är definitivt mycket högre i Sibbo än i vår lägenhet här i Karis...
-   Kvällsfika med systrarna, eller hela familjen.

Fint med att bo i Karis:
-   De två nu mera riktigt bra vännerna jag får bo med.
-   Känslan av vuxenhet, då man nu är totalt "in charge" över sig själv.
-   Alla vänner man fått i skolan, och möjligheten att umgås med dem sent in på kvällen eftersom alla bor på internatet.
-   Jimmy och Carro som bor någon minut bort.
-   Skolan, som trots det första intrycket av "flummighet" ändå är riktigt intressant och hela tiden känts som en väldigt bra plats att vara i.

För ett tag sedan hade jag en konversation med en vän, och jag konstaterade att det faktiskt känns väldigt bra att få ha ett år då jag bor någon annanstans och får sätta flera kilometer mellan mig och det som varit min vardag. Det känns fortfarande rätt härligt och man lär sig liksom uppskatta allt där hemma mycket mer nu när man tagit ett steg bort från det.
"Det är det här jag längtade efter i våras. Att komma bort bort bort."