Julen fa' bort... vi har nyår snart

I morgon börjar nyårslägret Midvinterveckan! 
Jag stod och pratade lite med min ståltant till farmor i dag.  Hon frågade när jag skulle tillbaka till Karis och undrade hur länge jag har jullov. Jullovet spenderar jag så klart i Sibbo med familjen. Jag som i allmänhet tolererar julen, men inte älskar den, tycker att det bästa med jullovet är att få träffa släktingarna och umgås med lite vänner där emellan.
    "Jag åker hem den 6:e", berättade jag och famo kommenterade leende att jag sagt hem. Men det är klart det: jag har Sibbo-hemma och Karis-hemma. Famo tyckte att det nog är viktigt att känna sig hemma där man bor, så att man inte längtar hem till föräldrarna hela tiden utan trivs där man bor. Att flytta hemifrån hör till livet och jag tycker faktiskt att det skulle kännas lustigt att flytta in tillbaka till föräldrarna nu efter att jag vant mig med att bo i mitt eget "hemma" med någon annan.

Ärligt talat tog det nästan en vecka för mig att packa upp väskan jag hade med mig från Karis. Kläderna satte jag motvillig in i klädskåpet bara för att jag måste plocka undan för att julstäda. Jag har aldrig förut varit hemma i Sibbo så länge att jag behövt sätta in kläderna i klädskåpet sedan jag flyttade ut den 31:a augusti. På min telefons startskärm finns Linda som jag bor med i Karis och jag börjar sakta tycka att det här jullovet nog är lite långt. För att inte förgås av separationsångest skickade jag en rad bilder åt Linda för att uttrycka mitt missnöje över att vi är så långt från varandra. Rums kompisen Sara såg jag i alla fall här om dagen.



De fem personerna jag mötte i dag


Klockan är tjugo över nio när jag raskt går till skolan med händerna fulla av mitt morgonmål. Muggen håller jag ut en bit framför mig så kaffet inte ska stänka på mig i fall det råkar skvalpa över kanten. Några timmar senare går fem flickor med en julklapp till kökspersonalen. Vi blir kramade av kvinnan, en av de två som gör mat åt oss, och hon ser rörd ut när hon ler. Jag tackar helhjärtat kökspersonalen för maten de gör åt oss varje dag.

Runt halv tolv lämnar jag skolan igen, den här gången med telefonen i handen. Jag håller på och skriver ett meddelande när jag märker att ynglingen framför mig plötsligt sträcker sig bakåt i dörröppningen. Jag ser tatueringen i hans nacke och hans rygg böjs obekvämt när han i sista stund tyckts ha bestämt sig för att hålla upp dörren åt mig. "Tack", jag ler åt hur han ansträngt sig för lilla mig. För ett ögonblick är jag en minimal bit kär i honom och han ger mig någon slags nickning till svar. Han går iväg för att röka ute vid vägen och jag inser att jag inte ens vet om han pratar svenska. Jag skulle verkligen vilja veta historien bakom hans många tatueringar.

Kvart före ett är jag på väg mot tågstationen och jag tänker på hur äldre människor tycker att ungdomar alltid går så raskt. Kanske ungdomar gör det för att de alltid är sena eller vill skynda sig för att vara i god tid för en gångs skull. Vid matbutikerna kommer en äldre man upp på trottoaren till vänster om mig och jag hinner flyktigt märka att det är min kurslärare. Han ser mig inte och jag säger inte hej. Han ser ut som en typisk pensionär och jag hinner undra om han ofta känner sig ensam eller om han har en stor släkt och vänner att umgås med.

På tåget från Åbo har jag platsen bredvid en kvinna som lyfter ner sin väska från mitt säte. Jag krånglar av mig mina ytterkläder och ser henne sträcka sig för att kolla om det finns en till krok vid fönstret så jag också kunde hänga upp min jacka. Det fanns det inte. Vi sitter i tystnad och jag läser en bok tills kvinnan ska stiga av tåget: då reser jag mig för att låta henne komma ut i gången. Hon ler mot mig och säger "thank you" och jag hinner bara ge henne ett glatt leende till svar. Hon hade märkt att jag läste en engelsk bok. (The five people you meet in heaven)

-------------------

"Du är en femåring", suckar jag åt min vuxna småkusin och han fortsätter skratta åt mig. Det är kväll och vi sitter på röda stolar bakom ett mixerbord i en kyrkosal.
   "Ja, men jag är rolig", svarar han och jag flinar till svar för jag kan faktiskt inte påstå något annat. Jag hade glömt bort hans speciella humor och hur han retas med allt och alla. Det var bara så länge sedan jag gick på något av hans skämt att det kändes lite främmande. Lite senare på kvällen stannar jag upp mitt i en tanke när jag inser att jag blivit påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om att umgås med min skäggiga småkusin. En del personer har man helt enkelt vuxit upp med och lärt sig uppskatta och samarbeta med utan att ens behöva tänka på det.

Life has surface noice

Snurra flaskan,
jag har aldrig sanning eller konsekvens.
Vad vill du veta om mig?
Fråga bara,
jag berättar vad som helst.
                     
- Veronica Maggio
Bilder kidnappade från Pinterest
Skulle kunna äga dessa som vinyl/LP-skivor:
- Adele "21"
- Maroon 5 "Songs about Jane"

- Hozier "Hozier"
- Tom Odell "Long way down"

Senast skrivet...

En sekund varje dag

För något år sedan såg jag ett TED-talk av Cesar Kuriyama: han är en regissör och håller på med ett fortlöpande projekt som går ut på att s...