Utkast som aldrig publicerats

Jag har några utkast som jag aldrig publicerade på bloggen men inte heller någonsin tog bort. Ett av dessa utkast innehöll en liten historia som hörde ihop med hur jag kände mig just då (för mer än ett år sedan):

"Det finns en orsak till att jag lägger märke till människor, vissa erkänt mer än andra, och det känns bra att det är min grej. Fast ibland så tröttnar till och med jag på att alltid finnas där på standby /.../ Jag längtar till hösten.Och jag vill bort härifrån. Men samtidigt tror jag att jag är livrädd för att inte vara här om jag behöver stå med någon genom en till storm."                                                                                                                                    (Utdrag ur blogginlägget Som en liten silkeslen sten)

Abandon ship

How can you tell when it's time to abandon ship?

Does it stare you in the face as it wipes the greyest dust all over your sails, pushing bullet holes trough the fabric and burning the ropes:

making the sail resemble a white flag on a battlefield where the soldiers are ready to surrender?

Does it darken your skies when the deck suddenly becomes crowded, 
the loud noise of loneliness making you retract to the shadows bellow deck for comfort, for you to only surface when the skies are soft and the clouds filled with rain?

On one of those days you might find yourself  leaning against the railing with your lungs full of fresh air. You can nothing but smile at the crew member coming up to you. He pushes away the aching echo of a loneliness even the biggest crowd couldn't possibly cure.

You turn around and face the water to ignore the torn sails waiving over your heads. One day you might tell him about them, but for now you let them be. It's only fitting he stands beside you in the drizzle because you were right there with him through his hurricane.

After a moment he gets called under deck. "Go ahead, I'll be right after you", you sigh and he hugs you tightly before leaving. Glancing down at the water below you wonder how nobody else has noticed how dangerously the ship glides over the dark rocks at the bottom.

You lift your eyes again and notice that not far away, on slightly deeper water, there is another ship with a crew that happly waves at you when they see you looking.You figure you could make the leap over the water. But no matter how sunny the days were or how the crowded the deck became,there could come a day when you were needed to stand through another hurricane.

I smile longingly at the other ship.

But there will come a better day to abandon ship and run away

Låt mig vara månflickan

Jag är lite trött efter en nära på 12 timmars skoldag (helt frivilligt!) och det här inlägget är ett sån där inlägg som skrivs när man bara vill bli omkramad för att man saknar något man inte ännu har.

Personligen har jag inga stora drömmar, inga stora mål, som jag tycker att jag måste uppfylla eller få vara med om under min livstid. Mitt liv går inte sönder bara för att jag inte får det jag önskat mig eller kanske drömt om någon gång. Men det finns så klart en del saker jag smålängtar efter. Klart det finns. Jag vill till exempel också någon gång sitta i mitt rum med en person jag tycker om. En kille med vänliga ögon som svarar "god natt!" när min lägenhetskompis ropar god natt till oss genom dörren. Och jag hoppas att hon som redan har en sådan kille kommer få behålla honom länge.

Fast kanske min kille helt enkelt håller på att klättra upp för måntråden just nu? Kanske det tar ett tag. Och tänk om hans ögon är varma i stället för vänliga, eller kanske bara lite extra varma när hans ser på mig? Det vet man ju inte. Och om jag har flugit iväg från månen när han äntligen kommit upp på den så får han väl ta och flyga i kapp mig då. Kanske vi möts om ett par år om det är så det är tänkt. Mitt liv är trots allt inte en kärlekshistoria om prinsessan som behöver räddas, eller hittas, och jag kan inte sitta och vänta på att någon dyker upp. Näeh. Låt mig få vara månflickan i stället. Hon som flyger omkring lite och utforskar stjärnorna. Hon som kanske kraschlandar rakt in i månpojken någon gång. Hon ju trots allt är lite vimsig ibland på grund av all glädje och liv hon har inom sig.

"Vet snowflake när hon kommer på onsdag?"

Snart är det dags att inse att dagar faktiskt har ett namn och en plats i veckan. Från och med i morgon heter dagarna något som onsdag, torsdag, fredag och helg. Det kommer måndag och nya kurser i skolan. Det kommer nästan två månader utan rumskamraten Sara som åker på utbyte i Norge. Jullovet har varit väldigt skönt och jag har tyckt om att vara med familjen... nu är det däremot dags att åka tillbaka till de som är min familj i Karis.

Snowflake återvänder till Karis på onsdag och hon tycker att lägenhetskamraten Linda behöver kramas ihjäl när vi ses.

Kompassen som inte pekar mot norr

Det finns så mycket jag skulle kunna säga. Om hur den intensiva gemenskapen bland kristna på ett läger får en att slappna av och känna sig så älskad. Om hur närhetsbehovet tycks växa för varje dag och man till slut så gärna bara hade krupit upp i någons famn och suttit där en stund. Om hur kramar kan förändras från korta och stela till lite längre och bekvämare. Jag kunde prata om hur man låter huvudet vila på någons axel för att man är trött och känner sig så fullständigt trygg där man sitter. Jag kunde förklara känslan av att sitta och frysa bredvid någon men inte alls förvänta sig, eller inombords lite argt kräva, att någon värmer en.

Du skulle bara veta hur härligt det känns att märka hur mycket man mognat och förändrats inombords. Hur lättad jag var när jag inte hade en enda jobbig tanke av svartsjuka, skuld eller någonsin kände mig obekväm på ett dåligt vis. Jag älskar att inse hur många vänner jag egentligen har och jag är tacksam för varenda en av dem. Jag får krama dem, stjäla värme av dem, umgås med dem och verkligen trivas. Det har tagit ett tag att komma hit och just nu är lycklig. Så fullständigt förskräckligt lycklig.

Mitt 2015 handlade mycket om att hitta vem jag är och att bara njuta och leva i nuet. Jag fick vara nyfiken på världen och vara med om nya spännande saker. Jag fick reda ut var jag står i olika relationer och jag har fått vara där för en vän i en svår situation. Samtidigt har jag insett hur roligt det är att se andra personers framsteg och personliga tillväxt. Att flytta hemifrån har också varit väldigt nyttigt för mig och jag är glad över de nya vännerna jag har fått.

Från MVV 15|16 fick jag med mig flera uppmuntrande ord och jag känner mig lite fånigt stolt över den person jag blivit. Jag är verkligen ivrig och nyfiken på livet jag har framför mig. Du ska få vara med om det du längtar efter, stod det bland alla fina ord som skrevs åt mig och när jag läste det var det som om allt ljud kring mig tonades bort och världen trycktes på paus.

Kanske mitt 2016 handlar om att komma underfund med det jag längtar efter. Det känns lite som om jag har Jack Sparrows kompass i handen och nålen bara snurrar runt och runt eftersom jag inte vet vad jag längtar efter mest. Men ett äventyr kommer det i alla fall bli.