Dagboken är ett fint litet collage över livet

Jag önskar att jag hade varit en flitigare dagboksskrivare när jag var yngre. Att jag åtminstone hade skrivit något litet en gång i månaden under lågstadiet och högstadiet. Det finns minnen som jag nu i efterhand gärna hade tittat tillbaka på i min dagbok för att läsa om hur jag på riktigt kände mig då. Även om det inte hände något speciellt hade det varit fint att läsa om mitt yngre jag's verklighet: hur mamma och pappa inte förstod någonting och allt kanske kändes lite dystert, att läsa om pojken jag var lite förtjust i och om vännerna jag hade. Det hade varit så fint att läsa om vad jag längtade efter eller kanske hoppades på.

Nu för tiden skriver jag, med en handstil jag älskar, i svarta böcker där jag fyller sidorna med min verklighet. Min dagbok är väldigt sällan up to date och jag kan fylla i något ett halvår efter att det egentligen hänt, men det är fint att den finns i alla fall. I dagboken sammanställs alla små lappar med hastigt nedskrivna minnen och tankar tillsammans med biljetter, broschyrer och små teckningar som jag sparat. Det blir helt enkelt ett fint litet collage över livet.

Jag tycker man borde skriva ner något om sitt liv då och då. Ett par rader om allt som är bra, dåligt eller bara normalt i vardagen. Inte måste det ju vara skrivet i en dakbok heller: jag tycker absout att en blog räknas. Men det är i alla fall fint att kunna se tillbaka på de där texterna när det gått något år. 

Senast skrivet...

En sekund varje dag

För något år sedan såg jag ett TED-talk av Cesar Kuriyama: han är en regissör och håller på med ett fortlöpande projekt som går ut på att s...