Stänger flikar och öppnar kalenderluckor

En fem-och-lite-till sidors essä epostades iväg till min trevliga föreläsare och jag stängde ner alla webbflikar och de tre olika Word dokumenten jag haft öppna i flera dagar nu. Egentligen är jag inte riktigt klar med det här halvårets sista skoluppgifter ännu, men nu när essän är skriven känns det som om det kan få bli jullov på riktigt. Det är tre-fyra dagar till julafton och i morgon tror jag att jag ska packa in julklappar och göra ett julkort.

Ha en fridfull jul alla där ute i internet-rymden!
En man som kunde varit Helsingforsare stannade mig utanför skolan för att fråga om det var här *något jag inte kände igen* finns. Jag svarade att det här är Arken. Det var dit han skulle och han gick vidare mot ingången utan att riktigt ha stannat. Ett tag senare kom jag på att han uttalat namnet på en föreläsningssal fel och att jag därför inte visste var han var på väg. Det är tredje gången jag blivit frågad om var *det här rummet/salen* finns i byggnaden. Jag önskar att folk skulle inse att jag inte kan namnet på varenda litet klassrum i byggnaden, utan oftast hittar dem genom korridorbokstaven och rumsnumret den bortkomna personen ju så klart inte har uppskrivet.

Konduktören på tåget böt till svenska när hon såg mitt studiekort och sa "tack" istället för "kiitos". Hon är nu uppgraderad till en delad plats som favoritkonduktör. Den ärade platsen delas med den skäggiga konduktören som skrattade till när han såg att jag åt nudlar ur en plastburk.

Ylva ringde mitt i allt igår kväll när jag läste på prov. Jag hörde henne snyfta på andra ändan av samtalet och jag satte mig rak i ryggen medan jag mentalt förberedde mig på något hemskt. Det var inget hemskt. Hon hade bara sett på det senaste avsnittet av Netflix serien hon är väldigt investerad i och hon tyckte att jag borde se det nu genast. Det har gått två år sedan jag kramade om min gråtande bästa vän mitt i natten men jag spänner mig fortfarande så fort jag hör något som låter som snyftningar.

Det känns som om min granne här på tåget sitter och tittar på vad jag gör. Hon sov en stund men har vaknat nu. Hennes väska och rock är ljusrosa.

För en stund sedan höll jag instinktivt på att ställa mig upp och samla ihop mina saker när den välbekanta rösten i högtalarna sa "Nästa: Karis".

Det här gör jag inte - den här tar jag

Jag har aldrig varit en person som absolut ska ha en massa program varje dag i veckan. Jag trivs med min egen tid och spontana små äventyr efter förläsningar och what not. De senaste dagarna har jag haft på något vis chockerande mycket inplanerat i kalendern, utöver vanligt skolarbete och läsning till omtentamen. Det har fått mig att stressa utan att direkt känna mig stressad, men jag har hunnit med alltihop rätt bra.

Det är skrämmande viktigt att hålla koll på sin mentala hälsa och igår lyckades jag säga nej och prioritera mitt välmående över inplanerat program. Jag stannade hemma och vilade lite med skolarbete istället för att åka iväg och socialisera mig. Tur det, eftersom det kändes som om jag hade stegring igår och om jag hade åkt iväg hade jag antagligen varit ett steg närmare punkten då både kropp och huvud ger upp och faller ihop i en olycklig klump. En olycklig klump som kanske inte hade läst all fonologi hon borde läst och kanske skulle sitta där på tentamen med feber.

Men nu något lite trevligare: i fredags var jag och min partner-in-crime klasskamrat på bio. Vi såg Thor:Ragnarök och tycker båda att man kan se om den eftersom den var så bra. Det är riktigt fint att få koppla av från studielivet ibland och jag tycker fortfarande det är lite magiskt att man kan träffa en ny person och vid något skede bara bestämma att "den här tar jag. den här kommer vara min vän nu".

Efter omtentamen åker jag på ett välförtjänt Sibbobesök och det känns väldigt befriande att titta i kalendern och se att nästa vecka är betydligt lugnare än vad den här veckan varit.

*Mummel mummel*

Jag har en deadline i morgon och även om min essä är planerad och halvfärdig känns 3-4 sidor lite småkusligt att skriva, mest på grund av att jag är rädd för att jag inte kommer nå upp till så många ord. Det känns ovanligt att ha för lite ord när jag oftast har alldeles för många. Men citaten stämmer, jag har använt allt klokt jag kan hitta och så får jag stoppa in lite eget flum där emellan. Visst blir det bra då.

Just nu känns det däremot som om jag vill kura ihop mig i en fåtölj med min filt och gömma mig i minst tre olika böcker samtidigt. Jag har kommit in i en jag-vill-läsa period igen och det är en lättnad med tanke på alla böckerna jag lånat om men inte ens öppnat ännu.

I helgen ska jag hem, till Sibbo-hem, och det skulle passa så fint att inte alls behöva tänka på universitetslivet då utan bara koppla av.

Jag har kämpat och vunnit mot febern som inte riktigt fick tag i mig förra torsdagen. Jag har kommit ikapp nattsömnen jag förlorade (och drömt om pirater), jag har klarat av alla deadlines och nästan mirakulöst har jag hunnit i tid till varenda en av mina föreläsningar sedan studierna började.

Nu sitter jag och läser Hemingway vid mitt restaurerade lilla skrivbord och jag tänker att jag nog kanske borde sätta på mig ett par yllesockor. Jag lyssnar på en 8 timmars Youtubevideo som bara är ljudet av regn mot vindrutor och jag dricker kall mjölk ur min vintriga Mumin-mugg, eftersom jag varken har en mikro eller Oboy.

Den där Hemingway skriver lite smådeprimerande, men samtidigt fint, och jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker om det eller inte.

Mitt nya studieliv med en gul-röd näsa

Just nu sitter jag och nästan skrattar åt håltimmarna som jag hade i gymnasiet. hah. "Håltimmen" som jag har i dag är nämligen från klockan 11-15. Det betyder att min dag kommer känns mer som två skoldagar istället för en men det jag studerar är riktigt intressant och det gör faktiskt inget att jag kommer sitta i skolan till klockan sent-på-torsdagar.

Allt det nya i skolan kunde kännas överväldigande men trots att jag ligger efter med renskrivning (och allmän organisering) av mina föreläsningsanteckningar känns det ändå som om jag har det under kontroll. Det här med läxor känns lite främmande för mig som har varit konststuderande och "kladdat med färg" de senaste två åren. Men en sak mina konststudier och mina engelska studier har gemensamt är de frivilligt sena kvällarna där jag sitter och jobbar med något jag tycker att är intressant. Fast jag måste erkänna att jag ibland saknar att rita och vara allmänt konstnärlig, speciellt nu när jag vet att jag inte riktigt har tid med det.

Jag sitter ju så klart inte bara hemma och studerar utan är ju också ibland med på sånt som tydligen är typiskt för studielivet. En av de typiska sakerna var den så kallade "gulisintagningen" jag var med på igår. Alla första årets studeranden var klädda i sopsäckar, indelade i lag, målade i ansiktet och var endera fulla i slutet av evenemanget eller nyktra och trötta som jag. Mot slutet av kvällen meddelade min telefon mig att jag hade uppnått mitt "mål" som var att gå 8000 steg per dag - vilket jag tydligen uppnådde medan vi gick omkring i Åbo i våra sopsäckar. Jag hade det riktigt roligt!


Jag har märkt att jag har blivit riktigt ovan med att skriva på svenska eftersom jag håller på med engelska så mycket varje dag. Det känns lite lustigt att jag som kunnat stava så bra nu mitt i allt skriver svenska ord fel eller använder en försvenskad version av ett engelskt ord, vilket ju då inte alls passar in i meningen. 

Jag borde kanske läsa fler svenska böcker. Och skriva lite mer på svenska. 

Utsikten genom mitt fönster

Jag har bott i Åbo i mindre än en vecka nu.

Jag har lärt mig var min närmsta mysiga lilla matbutik finns och jag hittar till den större butiken längre bort. Jag har åkt hiss upp till min lägenhet och suttit och pratat med min nya lägenhetskamrat Maria på vår balkong. Man ser domkyrkans torn från mitt fönster och jag tycker om hur kyrkklockan klämtar till en gång i kvarten. Det har tagit förvånansvärt lite tid att vänja mig vid att nu plötsligt bo på ett nytt ställe och jag ler fortfarande åt kyrktornet när jag ser det på morgonen. Mindre än en vecka har gått och mitt nya hem känns redan som hemma. Det är rätt härligt.

På måndag börjar mina studier och så kommer jag plötsligt vara en av de som studerar engelska på universitetsnivå. Jag kommer säkert vara nervös dagen innan jag ska börja men just nu känns allt lugnt. Det var en bra idé att komma hit en vecka i förtid så jag långsamt kan vänja mig med platsen jag bor på innan jag börjar fundera på allt det där andra!

Nu kan hösten börja på riktigt.

Det känns konstigt

Det känns konstigt när man inser att man någon stans på vägen slutat göra saker man gjort förut. Slutat dricka kaffe på morgonen. Slutat dra sig en hel förmiddag i sängen. Slutat blogga. Slutat kalla mamma mor då och då bara för att man kan. Slutat ladda ner musik som man sparat i en mapp på datorn. Slutat göra saker utan att riktigt tänka på det.

Mitt i allt sitter man där och måste tänka en stund för att minnas vad ens blogg heter för att till och med ens webbläsare har slutat ha den som inskrivningsförslag. Man dricker en kopp förmiddagskaffe och inser att man är hungrig för att man ätit frukost halv 8 och faktiskt steg upp innan pappa som vanligtvis stiger upp först. Skrivbordet är fullt med lappar och papper från ett år sedan och man undrar när man egentligen slutade sätta in allt på ett och samma ställe mer regelbundet.

Men det finns också saker man säkert alltid gjort och fortsätter göra utan att tänka på det. Klädhögen som lämnats på golvet i säkert en vecka nu. Kaoset på skrivbordet som ordnar upp sig när det utspridda projektet är avslutat. Musik som spelas i högtalare och dörren till klädskåpet som står på vid gavel. Den tomma muggen som kanske lämnat en ring efter sig på bordet. Pappersfåglarna vikta av blått chokladpapper.

Rummet ser i alla fall bebott ut. Det ser inte ut som om jag bara sover här två nätter varannan vecka längre och det gör jag ju inte heller. Lådor på en byrå skvallrar om att jag flyttat hem till sommaren och inte längre har plats att gömma allt under sängen. Men jag tycker om en viss grad av stökighet. Mitt renoverade rum känns mer som mitt då.

Fråga ställd av Rasmus F.F.

En snabb titt i hörnet av datorskärmen berättar att jag varit tyst här i ett halvt år. Oj vad det går snabbt. Där ute plaskar regnet och hela husvåningen luktar Ajax tvättmedel efter att jag städat. Allt är så rent och friskt att det känns som om jag själv nog måste vara täckt av ett lager med damm. Hunden ligger nöjt på golvet och har inte smitit ut ännu fast dörren är öppen. Kanske jag borde ta ner roskisen från mitt skrivbord nu?

För den som undrar och inte vet så är jag hemma i Sibbo igen och har sagt hejdå åt min rumskamrat (och Karis) för flera veckor sedan. Jag har inget sådant där traditionellt sommarjobb men har fått öva upp armmusklerna där ute i trädgården i stället. Dessutom har jag tagit mig tid att läsa ett par böcker och det känns hur bra som helst.

Hur ser hösten ut? (Fråga ställd av Rasmus F.F. i går)
Min höst har jag ingen aning om ännu. Mitt andra "mellanår" är slut nu och jag vet inte om man så där korrekt ens får kalla två år i rad mellanår. Hur som helst har jag då sökt in till skolor igen och ska vänta ungefär en halv månad till innan jag vet om jag ska börja leta efter en bostad eller helt måste tänka om. Den här gången är det Engelska i Åbo eller bildkonst i Jakobstad som gäller. Och nej, jag vet inte vilken jag hellre skulle komma in till.

Du vet hur jag precis sagt att hunden inte smitit ut fast dörren är öppen? Det höll inte så länge. Diego tassade nyfiket ut i regnet och jag fick suckande gå fram till dörren och vissla på honom. Det finns en dryg 40% chans att han inte dyker upp om jag kallar på honom men den här gången kom han. Och lämnade våta tassavtryck över golvet när han trippade in igen.

Senast skrivet...

En sekund varje dag

För något år sedan såg jag ett TED-talk av Cesar Kuriyama: han är en regissör och håller på med ett fortlöpande projekt som går ut på att s...