En man som kunde varit Helsingforsare stannade mig utanför skolan för att fråga om det var här *något jag inte kände igen* finns. Jag svarade att det här är Arken. Det var dit han skulle och han gick vidare mot ingången utan att riktigt ha stannat. Ett tag senare kom jag på att han uttalat namnet på en föreläsningssal fel och att jag därför inte visste var han var på väg. Det är tredje gången jag blivit frågad om var *det här rummet/salen* finns i byggnaden. Jag önskar att folk skulle inse att jag inte kan namnet på varenda litet klassrum i byggnaden, utan oftast hittar dem genom korridorbokstaven och rumsnumret den bortkomna personen ju så klart inte har uppskrivet.

Konduktören på tåget böt till svenska när hon såg mitt studiekort och sa "tack" istället för "kiitos". Hon är nu uppgraderad till en delad plats som favoritkonduktör. Den ärade platsen delas med den skäggiga konduktören som skrattade till när han såg att jag åt nudlar ur en plastburk.

Ylva ringde mitt i allt igår kväll när jag läste på prov. Jag hörde henne snyfta på andra ändan av samtalet och jag satte mig rak i ryggen medan jag mentalt förberedde mig på något hemskt. Det var inget hemskt. Hon hade bara sett på det senaste avsnittet av Netflix serien hon är väldigt investerad i och hon tyckte att jag borde se det nu genast. Det har gått två år sedan jag kramade om min gråtande bästa vän mitt i natten men jag spänner mig fortfarande så fort jag hör något som låter som snyftningar.

Det känns som om min granne här på tåget sitter och tittar på vad jag gör. Hon sov en stund men har vaknat nu. Hennes väska och rock är ljusrosa.

För en stund sedan höll jag instinktivt på att ställa mig upp och samla ihop mina saker när den välbekanta rösten i högtalarna sa "Nästa: Karis".

Det här gör jag inte - den här tar jag

Jag har aldrig varit en person som absolut ska ha en massa program varje dag i veckan. Jag trivs med min egen tid och spontana små äventyr efter förläsningar och what not. De senaste dagarna har jag haft på något vis chockerande mycket inplanerat i kalendern, utöver vanligt skolarbete och läsning till omtentamen. Det har fått mig att stressa utan att direkt känna mig stressad, men jag har hunnit med alltihop rätt bra.

Det är skrämmande viktigt att hålla koll på sin mentala hälsa och igår lyckades jag säga nej och prioritera mitt välmående över inplanerat program. Jag stannade hemma och vilade lite med skolarbete istället för att åka iväg och socialisera mig. Tur det, eftersom det kändes som om jag hade stegring igår och om jag hade åkt iväg hade jag antagligen varit ett steg närmare punkten då både kropp och huvud ger upp och faller ihop i en olycklig klump. En olycklig klump som kanske inte hade läst all fonologi hon borde läst och kanske skulle sitta där på tentamen med feber.

Men nu något lite trevligare: i fredags var jag och min partner-in-crime klasskamrat på bio. Vi såg Thor:Ragnarök och tycker båda att man kan se om den eftersom den var så bra. Det är riktigt fint att få koppla av från studielivet ibland och jag tycker fortfarande det är lite magiskt att man kan träffa en ny person och vid något skede bara bestämma att "den här tar jag. den här kommer vara min vän nu".

Efter omtentamen åker jag på ett välförtjänt Sibbobesök och det känns väldigt befriande att titta i kalendern och se att nästa vecka är betydligt lugnare än vad den här veckan varit.