Här kommer några bilder som visar mitt liv just nu, just i dag.
Firade med kaffe innan lektionen. Är inombords ungefär som grodan. Tar en trumpaus i provläsandet medan jag lyssnar på en musikal. Läste fel när en studiekamrat skrev "dead and tired".
Två dagar kvar sedan är det lektionsfritt tills Januari
Här kommer några bilder som visar mitt liv just nu, just i dag.
Firade med kaffe innan lektionen. Är inombords ungefär som grodan. Tar en trumpaus i provläsandet medan jag lyssnar på en musikal. Läste fel när en studiekamrat skrev "dead and tired".
En stuga i morgondimman
Jag pratade med pappa i bilen och tittade nervöst på bilklockan 8:56 på en lördagsmorgon. Pappa, som verkligen kan det där med att räkna ut tiden, körde lugnt vidare på den krokiga vägen fast klockan var 8:57 och jag redan satt där övertygad om att jag nog skulle missa båten. 8:59 var vi nere vid stranden och båten var inte ens vid bryggan ännu. Båten Matilda, som tar mig ut till famos på holmen, var lika punktlig som pappa och jag hann i lugn och ro säga hejdå och stänga bildörren innan båten ens lagt fast vid bryggan.
En liten skara människor — stor för att vara i skärgården under den här årstiden — stod redan och väntade på båten i prydliga klungor på två eller tre personer. Ett äldre par hälsade på mig med en nickning och ett leende. Jag hälsade tillbaka. Vi åkte iväg i morgondimman och det visade sig att jag skulle stiga av på samma ställe som två andra resenärer.
Snart kom jag gående över löven till platsen där telefonkontakt är ett kanske och själaro är ett så klart.
Inne i den fina stugan fanns en famo och ett kärlekspar som åtminstone på utsidan får det att se ut som att Stjärnhimmelen och en Solig morgon bestämt sig för att träffas vid ett köksbord där de värmer upp mjölk så de kan dricka varmt-men-beige kaffe till frukost. Jag kramade famo, Solig morgon och Stjärnhimmelen (i den ordningen) och kom långt efteråt ihåg att jag ju faktiskt bara träffat Stjärnhimmelen en gång förut men att det ändå kändes så självklart att krama om honom också.
Jag spenderade en och en halv dag med dem i den röda stugan med vita knutar. Vi åt, diskade, skrattade och hade språkbad. Det var roligt att höra famo och Solig morgon prata engelska. Jag som studerar engelska använder ju språket varje dag — med följden att jag mer eller mindre är tvåspråkig vid det här laget — och precis därför är det otroligt roligt att se andra som är mindre vana med språket använda det och lära sig mer och mer hela tiden.
När jag var där kändes skoluppgifter mindre tunga och det gjorde faktiskt inte så mycket att jag dagen innan glömt min väska med kläder på tåget.
En liten skara människor — stor för att vara i skärgården under den här årstiden — stod redan och väntade på båten i prydliga klungor på två eller tre personer. Ett äldre par hälsade på mig med en nickning och ett leende. Jag hälsade tillbaka. Vi åkte iväg i morgondimman och det visade sig att jag skulle stiga av på samma ställe som två andra resenärer.
Snart kom jag gående över löven till platsen där telefonkontakt är ett kanske och själaro är ett så klart.
Inne i den fina stugan fanns en famo och ett kärlekspar som åtminstone på utsidan får det att se ut som att Stjärnhimmelen och en Solig morgon bestämt sig för att träffas vid ett köksbord där de värmer upp mjölk så de kan dricka varmt-men-beige kaffe till frukost. Jag kramade famo, Solig morgon och Stjärnhimmelen (i den ordningen) och kom långt efteråt ihåg att jag ju faktiskt bara träffat Stjärnhimmelen en gång förut men att det ändå kändes så självklart att krama om honom också.
Jag spenderade en och en halv dag med dem i den röda stugan med vita knutar. Vi åt, diskade, skrattade och hade språkbad. Det var roligt att höra famo och Solig morgon prata engelska. Jag som studerar engelska använder ju språket varje dag — med följden att jag mer eller mindre är tvåspråkig vid det här laget — och precis därför är det otroligt roligt att se andra som är mindre vana med språket använda det och lära sig mer och mer hela tiden.
När jag var där kändes skoluppgifter mindre tunga och det gjorde faktiskt inte så mycket att jag dagen innan glömt min väska med kläder på tåget.
25/09/2018
Jag gick den vanliga skolvägen förbi
Domkyrkan och plockade upp ett höstlöv från marken. Tänk vad underbart
att jag får bo här. Och vad skönt att jag inte behövde starta om från noll i år
utan får fortsätta umgås med samma studiekamrater några år till. Det är en lyx
jag inte direkt tänkt på tidigare.
Kanske det kallas poesi, även om det inte var meningen
Jag läser böcker och hinner tänka på saker,
så som att det skulle vara fint att genast hövligt presentera sig för nya personer
och kunna komma ihåg allas namn efteråt.
Hur bra det skulle kännas att få in en rutin och bygga upp min styrka
tills jag en dag flinar till när jag märker hur smidigt kroppen lyder.
Jag tänker på hur svårt det är att vara mjuk när man är en igelkott,
eftersom taggarna finns trots att man inte är hoprullad
och det bara är undersidan som är mjuk och len på riktigt.
Så tänker jag på hur jag länge trott att jag inte är lätt att påverka,
men minns jag gånger jag gråtit bara för att någon annan gjort det.
Jag vet att jag har snappat upp uttryck och rörelser eller idéer från någon annan.
Att jag någon gång lärt mig hur man systematiskt skär en mango
för att enkelt kunna äta den med sked,
att jag lärt mig det bästa sättet att tända en tändsticka
med en bestämd rörelse så den inte går av,
att jag medvetet plockat saker lite härifrån och lite därifrån
för att bygga upp ett Jag som jag är rätt nöjd med.
Och andra saker har jag inte tänkt så mycket på
innan jag sitter i en bil och Någon tycks ge mig svaret på en fråga jag inte ställt.
Jag sitter där och börjar nästan gråta av lättnad
för då det gäller just den saken så finns det andra som jag.
så som att det skulle vara fint att genast hövligt presentera sig för nya personer
och kunna komma ihåg allas namn efteråt.
Hur bra det skulle kännas att få in en rutin och bygga upp min styrka
tills jag en dag flinar till när jag märker hur smidigt kroppen lyder.
Jag tänker på hur svårt det är att vara mjuk när man är en igelkott,
eftersom taggarna finns trots att man inte är hoprullad
och det bara är undersidan som är mjuk och len på riktigt.
Så tänker jag på hur jag länge trott att jag inte är lätt att påverka,
men minns jag gånger jag gråtit bara för att någon annan gjort det.
Jag vet att jag har snappat upp uttryck och rörelser eller idéer från någon annan.
Att jag någon gång lärt mig hur man systematiskt skär en mango
för att enkelt kunna äta den med sked,
att jag lärt mig det bästa sättet att tända en tändsticka
med en bestämd rörelse så den inte går av,
att jag medvetet plockat saker lite härifrån och lite därifrån
för att bygga upp ett Jag som jag är rätt nöjd med.
Och andra saker har jag inte tänkt så mycket på
innan jag sitter i en bil och Någon tycks ge mig svaret på en fråga jag inte ställt.
Jag sitter där och börjar nästan gråta av lättnad
för då det gäller just den saken så finns det andra som jag.
Vad har jag att säga
Den tredje perioden i skolan har definitivt den tyngsta hittills. Jag hade fler, mer krävande, kurser än jag haft förut och hade en tent omtagning som spökade bland alla andra uppgifter och nya deadlines. Det var en period med förlängda deadlines på uppgifter jag kunde ha börjat med mycket tidigare än jag gjorde, plus mormors begravning i Österbotten.
Förra veckan var riktigt stressig och målet blev till slut bara att överleva och komma igenom den. Mitt sovrumsgolv blev ett kaos av utspridda papper från tre olika kurser och anteckningar till en essä jag skrev. På tisdagen tog jag en tupplur på golvet bredvid sängen. På onsdag var jag så trött att jag föll ner i sängen och sov i två timmar mitt på dagen när jag kom hem. Trots det fungerade inte hjärnan något vidare dagen efter och jag sov i skolan i vårt studentrum efter maten medan vi väntade på nästa lektion. (Min bästa vän lät mig snällt ligga lutad mot henne i soffan och hon kommer nog aldrig förstå hur mycket jag uppskattade att hon pajade mig på axeln lite då och då. Hon fick pluspoäng som varar förevigt.)
Veckoslutet spenderade jag i Sibbo med att aktivt inte göra något viktigt. Jag drack kaffe, klappade hunden, åt ugali, pratade med Linas Benjamin som var på besök, målade lite och såg på en musikal som fick pappa att sucka och säga att han inte riktigt förstått idén med folk som mitt i allt börjar sjunga i filmer.
Oj vad skönt det var.
Nu är jag tillbaka i min egen lägenhet och säger "prosit" åt Maria som nyser i köket. Rummet är inte kaos längre - för jag har prokrastinerat genom att plocka upp saker och tvätta handdukar. Jag har varit hemma i tre dagar nu och borde ha gjort uppgifter. Men det har jag ju inte gjort.
Bara för att man bor hemifrån och har varit ansvarig för ens eget studieliv i flera år nu, betyder det inte att man gör de bästa valen och slipper stressa igenom uppgifter kvällen innan deadlinen.
Handskrivet
Jag hör ett misstroende "Va?!" från andra ändan av lägenheten där kämppisen sitter och ser på Melodifestivalen. Antagligen kom något förvånansvärt dåligt-men-spektakulärt bidrag vidare. (Som vanligt.)
Åbo står kvar på samma ställe, med samma domkyrka och med samma universitet.
Jag har suttit med näsan i en bok stora delar av min vakna tid den här veckan och när jag försöker komma ihåg vad jag gjort den här veckan inser jag att jag inte riktigt varit närvarande i den värkliga världen. I dag bestämde jag att jag inte behövde någon mänsklig kontakt över huvud taget. Ibland blir det ju bara så men just i dag beror det antagligen på att jag varit för lat för att laga mat mer än en gång och därför sedan var hungrig och asocial i min (sköna) ensamhet.
Men just nu sitter jag och tänker på gamla handskrivna brev. Det skulle vara roligt att få läsa brev från något av världskrigen - eller gamla handskrivna brev i allmänhet. Brev är förevigade delar av någons personlighet och har man tur innehåller de något speciellt som borde få läsas om och om igen. Jag menar, tänk att någon faktiskt suttit ner med ett papper framför sig och funderat ut vad man ska fylla det där pappret med! Ska man skriva något personligt? Något informativt? Något man inte skulle kunna säga högt?
Jag tycker om att samla på mig små lappar där det står något: mammas många minneslappar med uppmaningar om att göra den där saken hon bett en göra medan hon är borta, en lapp om scones, lägenhetskamratens lapp om att dörren var olåst när hon gick till skolan på morgonen, en oväntad och hjärtvärmande kom-ihåg lista, den gula post-it lappen där jag och Astrid ritat små figurer och skrivit ner en liten konversation om något på en föreläsning...
Det kanske känns "old school" för en del men handskrivna meddelanden är nog en av de där sakerna som får något lill-gammalt i mig att njuta. Det, second-hand böcker, vinylskivor, svartvita foton och gamla möbler.
