Åbo står kvar på samma ställe, med samma domkyrka och med samma universitet.
Jag har suttit med näsan i en bok stora delar av min vakna tid den här veckan och när jag försöker komma ihåg vad jag gjort den här veckan inser jag att jag inte riktigt varit närvarande i den värkliga världen. I dag bestämde jag att jag inte behövde någon mänsklig kontakt över huvud taget. Ibland blir det ju bara så men just i dag beror det antagligen på att jag varit för lat för att laga mat mer än en gång och därför sedan var hungrig och asocial i min (sköna) ensamhet.
Men just nu sitter jag och tänker på gamla handskrivna brev. Det skulle vara roligt att få läsa brev från något av världskrigen - eller gamla handskrivna brev i allmänhet. Brev är förevigade delar av någons personlighet och har man tur innehåller de något speciellt som borde få läsas om och om igen. Jag menar, tänk att någon faktiskt suttit ner med ett papper framför sig och funderat ut vad man ska fylla det där pappret med! Ska man skriva något personligt? Något informativt? Något man inte skulle kunna säga högt?
Jag tycker om att samla på mig små lappar där det står något: mammas många minneslappar med uppmaningar om att göra den där saken hon bett en göra medan hon är borta, en lapp om scones, lägenhetskamratens lapp om att dörren var olåst när hon gick till skolan på morgonen, en oväntad och hjärtvärmande kom-ihåg lista, den gula post-it lappen där jag och Astrid ritat små figurer och skrivit ner en liten konversation om något på en föreläsning...
Det kanske känns "old school" för en del men handskrivna meddelanden är nog en av de där sakerna som får något lill-gammalt i mig att njuta. Det, second-hand böcker, vinylskivor, svartvita foton och gamla möbler.
