Förra veckan var riktigt stressig och målet blev till slut bara att överleva och komma igenom den. Mitt sovrumsgolv blev ett kaos av utspridda papper från tre olika kurser och anteckningar till en essä jag skrev. På tisdagen tog jag en tupplur på golvet bredvid sängen. På onsdag var jag så trött att jag föll ner i sängen och sov i två timmar mitt på dagen när jag kom hem. Trots det fungerade inte hjärnan något vidare dagen efter och jag sov i skolan i vårt studentrum efter maten medan vi väntade på nästa lektion. (Min bästa vän lät mig snällt ligga lutad mot henne i soffan och hon kommer nog aldrig förstå hur mycket jag uppskattade att hon pajade mig på axeln lite då och då. Hon fick pluspoäng som varar förevigt.)
Veckoslutet spenderade jag i Sibbo med att aktivt inte göra något viktigt. Jag drack kaffe, klappade hunden, åt ugali, pratade med Linas Benjamin som var på besök, målade lite och såg på en musikal som fick pappa att sucka och säga att han inte riktigt förstått idén med folk som mitt i allt börjar sjunga i filmer.
Oj vad skönt det var.
Nu är jag tillbaka i min egen lägenhet och säger "prosit" åt Maria som nyser i köket. Rummet är inte kaos längre - för jag har prokrastinerat genom att plocka upp saker och tvätta handdukar. Jag har varit hemma i tre dagar nu och borde ha gjort uppgifter. Men det har jag ju inte gjort.
Bara för att man bor hemifrån och har varit ansvarig för ens eget studieliv i flera år nu, betyder det inte att man gör de bästa valen och slipper stressa igenom uppgifter kvällen innan deadlinen.