Kanske det kallas poesi, även om det inte var meningen

Jag läser böcker och hinner tänka på saker,
så som att det skulle vara fint att genast hövligt presentera sig för nya personer
och kunna komma ihåg allas namn efteråt.
Hur bra det skulle kännas att få in en rutin och bygga upp min styrka
tills jag en dag flinar till när jag märker hur smidigt kroppen lyder.
Jag tänker på hur svårt det är att vara mjuk när man är en igelkott,
eftersom taggarna finns trots att man inte är hoprullad
och det bara är undersidan som är mjuk och len på riktigt.

Så tänker jag på hur jag länge trott att jag inte är lätt att påverka,
men minns jag gånger jag gråtit bara för att någon annan gjort det.
Jag vet att jag har snappat upp uttryck och rörelser eller idéer från någon annan.
Att jag någon gång lärt mig hur man systematiskt skär en mango
för att enkelt kunna äta den med sked,
att jag lärt mig det bästa sättet att tända en tändsticka
med en bestämd rörelse så den inte går av,
att jag medvetet plockat saker lite härifrån och lite därifrån
för att bygga upp ett Jag som jag är rätt nöjd med.

Och andra saker har jag inte tänkt så mycket på
innan jag sitter i en bil och Någon tycks ge mig svaret på en fråga jag inte ställt.
Jag sitter där och börjar nästan gråta av lättnad
för då det gäller just den saken så finns det andra som jag.

Senast skrivet...

En sekund varje dag

För något år sedan såg jag ett TED-talk av Cesar Kuriyama: han är en regissör och håller på med ett fortlöpande projekt som går ut på att s...