3 timmar till avfärd

Hela min lilla existens, eller snarare allt värdsligt jag tar med mig, ryms i stort sett i en personbils backlucka. Bilen är packad - för i dag blir jag Karisbo igen.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit i köket när Ylva har kommit hem. Varje gång, utan undantag, öppnar hon munnen och pratar av sig om allt mellan himmel och jord. Jag tror inte att jag pratade så där mycket om min skola när jag var i hennes ålder. Men jag hummar och ställer någon enstaka fråga för att hålla monologen flytande.

"Men äsh -- det kan jag ju inte berätta för dig. Det är en hemlis!" Utbrister hon mitt i allt när hon kommit på något. Jag tittar undrande upp från min plats på golvet och hejdar mig i torkningen av en skåpdörr.
"Vems hemlis?"
"Min", hon gör ett irriterat ljud. "Nu måste jag snabbt fylla munnen med något innan allt bara flödar ut!" Sagt och gjort tar hon fram bröd och gör en smörgås åt sig.

"Jag kommer ju aldrig kunna berätta det åt dig", suckar hon efter ett tag. Det skulle förstöra det roliga med det hela menar hon.

Nittonåringens blogg

För ganska exakt sju år sedan, give or take någon dag, satt en nittonårig kille och bloggade om sitt kaffe med grädde och tyckte att det kunde vara kul att få bo med sin "tvilling" i några veckor. Det vill säga om sagd "tvilling" fick praktikplats i Sibbo till hösten...
Sju år senare sitter en snart nittonårig tjej och spontanläser den där killens gamla blogginlägg. Den där killen är en pappa nu. En pappa som virar in sin son i en blå badrock. Det får mig liksom att undra var jag kommer vara i framtiden då det har gått sju år till och den där lilla sonen redan springer omkring och har blivit mästare på att fånga grodor.

Det jag vet just nu om mitt liv är i alla fall att jag i slutet av månaden kommer flytta tillbaka till Karis för att gå på VNF igen. Och den där killen, som nu är en pappa och inte nitton längre, kommer vara min "granne" ett skolår till. Det känns väldigt fint att veta att han och hans lilla familj finns där när jag återvänder.