Jag läser böcker och hinner tänka på saker,
så som att det skulle vara fint att genast hövligt presentera sig för nya personer
och kunna komma ihåg allas namn efteråt.
Hur bra det skulle kännas att få in en rutin och bygga upp min styrka
tills jag en dag flinar till när jag märker hur smidigt kroppen lyder.
Jag tänker på hur svårt det är att vara mjuk när man är en igelkott,
eftersom taggarna finns trots att man inte är hoprullad
och det bara är undersidan som är mjuk och len på riktigt.
Så tänker jag på hur jag länge trott att jag inte är lätt att påverka,
men minns jag gånger jag gråtit bara för att någon annan gjort det.
Jag vet att jag har snappat upp uttryck och rörelser eller idéer från någon annan.
Att jag någon gång lärt mig hur man systematiskt skär en mango
för att enkelt kunna äta den med sked,
att jag lärt mig det bästa sättet att tända en tändsticka
med en bestämd rörelse så den inte går av,
att jag medvetet plockat saker lite härifrån och lite därifrån
för att bygga upp ett Jag som jag är rätt nöjd med.
Och andra saker har jag inte tänkt så mycket på
innan jag sitter i en bil och Någon tycks ge mig svaret på en fråga jag inte ställt.
Jag sitter där och börjar nästan gråta av lättnad
för då det gäller just den saken så finns det andra som jag.
Visar inlägg med etikett Funderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Funderingar. Visa alla inlägg
Det känns konstigt
Det känns konstigt när man inser att man någon stans på vägen slutat göra saker man gjort förut. Slutat dricka kaffe på morgonen. Slutat dra sig en hel förmiddag i sängen. Slutat blogga. Slutat kalla mamma mor då och då bara för att man kan. Slutat ladda ner musik som man sparat i en mapp på datorn. Slutat göra saker utan att riktigt tänka på det.
Mitt i allt sitter man där och måste tänka en stund för att minnas vad ens blogg heter för att till och med ens webbläsare har slutat ha den som inskrivningsförslag. Man dricker en kopp förmiddagskaffe och inser att man är hungrig för att man ätit frukost halv 8 och faktiskt steg upp innan pappa som vanligtvis stiger upp först. Skrivbordet är fullt med lappar och papper från ett år sedan och man undrar när man egentligen slutade sätta in allt på ett och samma ställe mer regelbundet.
Men det finns också saker man säkert alltid gjort och fortsätter göra utan att tänka på det. Klädhögen som lämnats på golvet i säkert en vecka nu. Kaoset på skrivbordet som ordnar upp sig när det utspridda projektet är avslutat. Musik som spelas i högtalare och dörren till klädskåpet som står på vid gavel. Den tomma muggen som kanske lämnat en ring efter sig på bordet. Pappersfåglarna vikta av blått chokladpapper.
Rummet ser i alla fall bebott ut. Det ser inte ut som om jag bara sover här två nätter varannan vecka längre och det gör jag ju inte heller. Lådor på en byrå skvallrar om att jag flyttat hem till sommaren och inte längre har plats att gömma allt under sängen. Men jag tycker om en viss grad av stökighet. Mitt renoverade rum känns mer som mitt då.
Mitt i allt sitter man där och måste tänka en stund för att minnas vad ens blogg heter för att till och med ens webbläsare har slutat ha den som inskrivningsförslag. Man dricker en kopp förmiddagskaffe och inser att man är hungrig för att man ätit frukost halv 8 och faktiskt steg upp innan pappa som vanligtvis stiger upp först. Skrivbordet är fullt med lappar och papper från ett år sedan och man undrar när man egentligen slutade sätta in allt på ett och samma ställe mer regelbundet.
Men det finns också saker man säkert alltid gjort och fortsätter göra utan att tänka på det. Klädhögen som lämnats på golvet i säkert en vecka nu. Kaoset på skrivbordet som ordnar upp sig när det utspridda projektet är avslutat. Musik som spelas i högtalare och dörren till klädskåpet som står på vid gavel. Den tomma muggen som kanske lämnat en ring efter sig på bordet. Pappersfåglarna vikta av blått chokladpapper.
Rummet ser i alla fall bebott ut. Det ser inte ut som om jag bara sover här två nätter varannan vecka längre och det gör jag ju inte heller. Lådor på en byrå skvallrar om att jag flyttat hem till sommaren och inte längre har plats att gömma allt under sängen. Men jag tycker om en viss grad av stökighet. Mitt renoverade rum känns mer som mitt då.
Liv. Att leva och minnas
För mig känns det inte som om det viktigaste i livet är stora händelser som sticker upp som stora torn i ens minne. Visst är sådana toppar och torn det man kommer ihåg länge och kan vara glad över men om man skulle leva för bara dem skulle majoriteten av livet vara väldigt trist och deprimerande.
Där emellan fyller jag därför gärna mitt liv med små vardagliga stunder av lycka och uppskattning. Allt kommer man ju inte ihåg men det fina med vardagliga stunder är ju att det finns en stor chans att de händer igen.
För mig handlar livet om att kunna märka hur någon mår bara genom att se personen i ögonen. Det handlar om vardagligt prat i bra sällskap och att bry sig om vännen som hostar bredvid en i soffan. Det handlar om att uppskatta hur ens pappa får en att skratta och hur fint det är att få krama om någon man tycker om. Livet är fyllt av kaffestunder och Brunbergs choklad blandat med djupt dunkande hjärtan och dofter som får hela ens själ att känna sig hemma. Det är liv för mig.
Ska vrida upp basen så golvet vibrerar
Novia, Jakobstad
Konstfack, Stockholm
Aalto, Helingfors
Axxell, Esbo
?
Vi får se om jag rockar längs Jakobstads gator i höst, eller om jag kommer få tänka om helt och hållet.
?
Vi får se om jag rockar längs Jakobstads gator i höst, eller om jag kommer få tänka om helt och hållet.
Blicken som säger hej, jag vill prata med dig.
Han tittade på mig lite längre än de andra, den där trettonåriga killen. Antagligen försökte han komma ihåg vem jag var och jag log mot honom i tamburen när vi tog av våra skor. Jag var någonstans mellan för gammal för att vara där och för ung och utomstående för att vara deras ungdomsledare. Men det gjorde inget och det känns okej att programmet var anpassat för tonåringar i högstadieåldern. Det kändes inte dumt att sitta en rad bakom alla andra och det kändes riktigt okej när jag vid något skede satt där ensam på stolsraden.
Jag är ingen ungdomsledare.
Men efter den kvällen kändes det nog lite som om jag kanske kommer vilja bli det någon gång. För en av de bästa känslorna du kan ha är då du ser på någon yngre än dig själv och bara vill krama om dem för att de aldrig riktigt kommer förstå hur underbara de är i dina ögon. Och du, det går absolut att se upp till någon som är fem år yngre än dig själv.
När den trettonåriga killen öppnade munnen och pratade med mig spelade det ingen roll vad det lilla vi sa handlade om. För allt handlar om den där blicken. Blicken som är så mycket viktigare än de flesta kanske förstår. Blicken som säger hej, jag vill prata med dig. Den där blicken som så många tycks missa, eller helt enkelt bara inte känner igen.
BE THE PERSON YOU NEEDED WHEN YOU WERE YOUNGER.
Det är ett citat. Och det är inte jag som hittade på det, men jag läste det någon gång och det kändes så otroligt viktigt. Att vara den jag behövde har lett mig till en del situationer som jag nog inte hade befunnit mig i för några år sedan. Och du. Jag ångrar inget av det.
Det har lett till en del ögonkontakt och varma leenden - för det finns de som behöver den minsta uppmuntran mer än något annat i hela världen. Det har lett till att jag kramat om en helt främmande flicka som jag inte ens visste namnet på - för jag märkte att något i hennes liv gjorde så förskräckligt ont. Det har lett till att jag omedvetet lägger märke till och prata med så många jag kan. Och med tiden hoppas jag på att kunna bli bättre på det. Bli lite äldre, vara med om lite mer och kanske hitta svar på några av mina egna frågor innan jag kan hjälpa någon annan hitta svaret på deras.
Låt mig vara månflickan
Jag är lite trött efter en nära på 12 timmars skoldag (helt frivilligt!) och det här inlägget är ett sån där inlägg som skrivs när man bara vill bli omkramad för att man saknar något man inte ännu har.
Personligen har jag inga stora drömmar, inga stora mål, som jag tycker att jag måste uppfylla eller få vara med om under min livstid. Mitt liv går inte sönder bara för att jag inte får det jag önskat mig eller kanske drömt om någon gång. Men det finns så klart en del saker jag smålängtar efter. Klart det finns. Jag vill till exempel också någon gång sitta i mitt rum med en person jag tycker om. En kille med vänliga ögon som svarar "god natt!" när min lägenhetskompis ropar god natt till oss genom dörren. Och jag hoppas att hon som redan har en sådan kille kommer få behålla honom länge.
Fast kanske min kille helt enkelt håller på att klättra upp för måntråden just nu? Kanske det tar ett tag. Och tänk om hans ögon är varma i stället för vänliga, eller kanske bara lite extra varma när hans ser på mig? Det vet man ju inte. Och om jag har flugit iväg från månen när han äntligen kommit upp på den så får han väl ta och flyga i kapp mig då. Kanske vi möts om ett par år om det är så det är tänkt. Mitt liv är trots allt inte en kärlekshistoria om prinsessan som behöver räddas, eller hittas, och jag kan inte sitta och vänta på att någon dyker upp. Näeh. Låt mig få vara månflickan i stället. Hon som flyger omkring lite och utforskar stjärnorna. Hon som kanske kraschlandar rakt in i månpojken någon gång. Hon ju trots allt är lite vimsig ibland på grund av all glädje och liv hon har inom sig.
Vintern som kommer smygande
Frosten har kommit och vintern håller sakta men säkert på att ta över höstens fina färger. Mina händer blir allt oftare kalla in till benmärgen och jag grimaserar åt julsångerna som lite då och då försöker smyga sig in i mina tankar. Jag är inte gjord för minusgrader och kall luft som får en att överväga att inte alls stiga upp ur sängen den dagen... Jag är gjord för åskväder och kvällar då regnet smattrar mot rutor och plåttak. Jag är gjord för att dela paraply med någon, gjord för att kunna gå med rocken öppen och halsduken löst virad runt nacken... Gjord för ett mysigt café och dagdrömmar om allt och alla. Jag är gjord för att skratta i regnet.
Nu kommer däremot det oundvikliga halvåret av iskalla händer, mörka mörka kvällar och enorma kraftansträngningar för att orka sig upp på morgonen. Därför är det ju tur att det finns stearinljus, yllesockor, varma filtar, goda julstjärnor och kaneldoftande te. Annars skulle jag nog aldrig överleva vintern.
Nu kommer däremot det oundvikliga halvåret av iskalla händer, mörka mörka kvällar och enorma kraftansträngningar för att orka sig upp på morgonen. Därför är det ju tur att det finns stearinljus, yllesockor, varma filtar, goda julstjärnor och kaneldoftande te. Annars skulle jag nog aldrig överleva vintern.
En småkuslig (sen) fredagskväll
Jag går raskt fram genom mörkret med läderjackan slängd över axeln och nycklarna dinglande från min hand. En del av internat husens fönster är upplysta och de flesta av dem har fördragna gardiner som vanligt, men i vår lägenhet är det mörkt. Ingen lampa är påslagen när jag kommer in i tamburen, och bara vetskapen om att jag är ensam får alla rum att verka så plötsligt tomma. Det är konstigt att vara den enda kvar när man blivit så van med lägenhetskamraterna som nu åkt iväg över helgen. För att det ska kännas mindre kusligt tänder jag ett par lampor och sätter snart på musik för att inte märka av ensamheten så mycket. Musiken sätts däremot inte på så hög nivå att jag inte hör kylskåpets surrande eller skulle märka av om någon gick nära vår ytterdörr.
Nog är det lustigt det där med sena kvällar som blir lite småkusliga.
Så du kan flyga med gröna pappersvingar
Så sitter jag då här på golvet i en nytvättad badrock med hunden bredvid mig. Nå, varför gör jag det månne? Jo, för att ingen förklarat för mig hur det kommer kännas när ens storasyster flyttar till ett annat land. Visst har förberedelserna hållit på i evigheter: senast i dag kom den nämnda storasystern ner till mig och utropade ett "hepl!" (ja, hepl) och krävde att jag skulle rädda henne från packningen som mitt i allt var över 20 kilo och därför vägde för mycket. Halva resväskan senare insåg hon att hon kanske inte behövde precis alla sina gamla kläder med sig till Sverige.
Fast det är när man ska lägga sig och stjärnorna lyser ner på en från taket i mörkret, ja det är då man börjar inse att storasystern ju faktiskt kommer åka iväg för ett bra tag.
- Ska du säga hej då åt Lina nu, eller gör du det klockan fem imorgon? Frågade mamma mig sent på kvällen.
- Är hon ännu vaken då?
- Jo, kom nu!
Så jag gick upp till Linas rum, ångrade mig halvvägs upp för vindstrappan och skyndade mig ner igen för att hämta något. Med en liten grön papperstrana försiktigt hållen i handen gick jag upp igen och in i hennes rum. Lina satt med ryggen mot mig och såg på en film medan hon Skypade med pojkvännen. Jag lämnade papperstranan i hennes kappsäck under lite kläder, så hon kanske inte skulle se den innan hon kommit fram i Sverige. På pappersfågelns undersida finns numret 10 skrivet i svart bleck, de 9 tidigare likadana fåglarna Lina fått sitter ovanpå spegeln i hennes rum.
Det blev inget riktigt hej då. Jag sa god natt och meddelade att jag minsann inte kommer säga hej då i morgon klockan fem på morgonen innan pappa kör henne till flyget. Men kanske det var lika bra så. Jag gillar inte det där med att säga hej då, inte den typens "hej då" som borde sägas medan man nästan kramar ihjäl personen och egentligen inte vill släppa den eftersom allt kan hända innan man ses igen. Jag gillar inte den typens hej då som så tydligt markerar att man skiljs åt och man bara vet att personen som åker iväg tar en del av din existens med sig. Det avskedet som är allt för mycket farväl och för alldeles för lite "vi ses om ett litet tag hör du, sköt om dig!". Det är helt enkelt lättare att vara den som åker iväg än att vara den som lämnas kvar.
Därför sitter jag alltså här med täcket på golvet och datorn i famnen. För att storasystern kommer ha landat i Sverige innan jag ens stigit upp på morgonen. Men jag är glad för hennes skull.
Fast det är när man ska lägga sig och stjärnorna lyser ner på en från taket i mörkret, ja det är då man börjar inse att storasystern ju faktiskt kommer åka iväg för ett bra tag.
- Ska du säga hej då åt Lina nu, eller gör du det klockan fem imorgon? Frågade mamma mig sent på kvällen.
- Är hon ännu vaken då?
- Jo, kom nu!
Så jag gick upp till Linas rum, ångrade mig halvvägs upp för vindstrappan och skyndade mig ner igen för att hämta något. Med en liten grön papperstrana försiktigt hållen i handen gick jag upp igen och in i hennes rum. Lina satt med ryggen mot mig och såg på en film medan hon Skypade med pojkvännen. Jag lämnade papperstranan i hennes kappsäck under lite kläder, så hon kanske inte skulle se den innan hon kommit fram i Sverige. På pappersfågelns undersida finns numret 10 skrivet i svart bleck, de 9 tidigare likadana fåglarna Lina fått sitter ovanpå spegeln i hennes rum.
Det blev inget riktigt hej då. Jag sa god natt och meddelade att jag minsann inte kommer säga hej då i morgon klockan fem på morgonen innan pappa kör henne till flyget. Men kanske det var lika bra så. Jag gillar inte det där med att säga hej då, inte den typens "hej då" som borde sägas medan man nästan kramar ihjäl personen och egentligen inte vill släppa den eftersom allt kan hända innan man ses igen. Jag gillar inte den typens hej då som så tydligt markerar att man skiljs åt och man bara vet att personen som åker iväg tar en del av din existens med sig. Det avskedet som är allt för mycket farväl och för alldeles för lite "vi ses om ett litet tag hör du, sköt om dig!". Det är helt enkelt lättare att vara den som åker iväg än att vara den som lämnas kvar.
Därför sitter jag alltså här med täcket på golvet och datorn i famnen. För att storasystern kommer ha landat i Sverige innan jag ens stigit upp på morgonen. Men jag är glad för hennes skull.
Lite ärlighet (Sometimes things don't come full circle)
73. Do you have someone of the opposite gender that you can tell everything to?
Jag tvivlar inte det minsta på att han kunde vara, och kan komma att vara, den som hemligt lär känna mig på djupet bäst av alla. Orden flyter på så enkelt om vi får sitta tillsammans och prata lågmält bara han och jag. Det känns lätt att vara totalt ärlig och inte hålla tillbaka något.
140. Are you a good judge of character?
Jag försöker vara. Och hoppas att jag är. Om du väcker mitt intresse kommer jag titta på dig en stund och snart kommer jag ha försökt lösa mysteriet som är du.
Just nu är jag totalt fast i sången Arcadia.
Meningen "Sometimes things don't come full circle" är en förklaring på mitt tillfälliga humör.
116. Do you have any scars?
Många. Men av dem alla gillar jag det på min vänstra tumme mest. Där, precis under nageln, finns ett lodrätt ärr som alltid påminner mig om att en liten del av mig faktiskt också tillhör Afrika och Tanzania.
Det finns inget så speciellt som känslan av en fjäderlätt beröring av någon annans fingrar mot din handrygg. Ingen annan lägger märke till det och man fortsätter med det man höll på med, utan att ens titta på varandra. Fast aldrig känner man sig så sedd och så uppmärksammad som man gör just då. De fjäderlätta beröringarna blir aldrig mer än precis det: lätta och så simpla, men otroligt uppskattade. Det känns som om hjärtat sakta börjar glöda och fast man aldrig håller händer på riktigt och även om man inte är kär vet man att de fjäderlätta beröringarna liksom stärker ens hjärta mot allt påfrestande som kan komma i framtiden.
400. Do you have a favourite mug?
Inte direkt, men jag har 6 stycken oanvända vita muggar som väntar på att jag ska flytta hemifrån. Jag tror de är mina favoriter, trots att jag aldrig använt dem. De är ett löfte om framtiden.
81. Last person you cried in front of?
Jag tänker säga Maria som har de tålmodigaste och klokaste ögonen jag någonsin stött på. Så Maria.
Men mina ögon tårades upp framför Valter senast om jag inte minns fel.
God natt.
Voice soft as thunder
Min sista cohkladpralin är uppäten (ja, jag sökte upp vad de där fyllda chokladbitarna i askar heter...) och egentligen är jag rätt trött på ett så där mjukt vis, men jag ska sitta uppe en liten stund till även om det inte behövs.
 |
| ... |
Klockan slår strax tolv och är man bekant med sagan om Askungen förstår man att all magi snart försvinner. Det blir dags att lägga sig ner och drömma om möss förvandlade till hästar, härliga baler med skor av glas och den där drömprinsen så klart....
Kanske någon med en röst så mjuk som åskans mullrande.
Kvällar då världen ser bättre ut i svartvitt
I kväll känns världen helt enkelt mycket bättre med svartvita foton och låtar som Royals och Another love. Det är en speciell stämning då jag bara vill sitta och se på främmande ansikten bland förtrollande svartvita fotografier. Då duger bara Lordes eller Tom Odells musik. Jag föreställer mig dem i varsitt dunkelt rum, trötta på världen och med en spricka i hjärtat. Lorde med en svart klänning på golvet vid ändan av sängen hon sitter på - nu iklädd en helt vanlig och aningen för stor, men mjuk, t-shirt. Odell sitter på den svarta pianostolen med en redan bortglömd mugg te placerad snett ovanför sig på pianot. Inte mitt fel att de verkar så tragiska. Men deras musik är bra.
Till och med perfekt kvällar som den här.
 |
| Bild 1, Bild 2, Bild 3 |
E för entusiasm och M för melodi...
Jag har ofta stört mig på mitt namn: Emilia.
Betydelsen är rival, arbetsam eller smickrande och jag vet minst 10 personer med det namnet - då överdriver jag inte ens! Det finns helt enkelt för många av oss. Namnet ropas i korridoren och jag vänder genast på huvudet för att sedan suckande konstater att "jaha, det var inte mig de pratade med den här gången heller."
Men jag har börja tycka mer om det nu och det stör mig inte lika mycket att det finns sååå många Emilior. Kanske började jag gilla det mer eftersom skådespelaren Emilia Clarke från Game of thrones heter likadant och hon verkligen är tuff? Eller så tycker jag helt enkelt om mitt namn eftersom det verkligen lät underbart när det sades av en härligt dov röst... Antagligen är det på grund av det sistnämnda.
För övrigt har jag också märkt att jag fördrar mitt riktiga namn mot det inte så ofta använda smeknamnet Emppu som jag förknippar med högstadiet. Visst får de som vill fortsätta kalla mig Emppu, men jag är ändå glad över att det är rätt få som gör det. Emilia låter finare konstaterade min klasskamrat (vi har gått i samma klass och skola sedan lågstadiet) och jag håller faktiskt med honom.
Du vet hur man ibland får uppgiften att hitta på ord som beskriver en själv och som börjar på bokstäverna i ens namn? Jag hittade en ganska mitt i prick Emilia-ord beskrivning som någon gjort på engelska:
E is for Enthusiasm, that is never ending
M is for Melody, the song of life
I is for Interest, that you show in others
L is for Lively, a whirlwind of energy
I is for Ideas, that you bring to life
A is for Accomplished in all that you do
Betydelsen är rival, arbetsam eller smickrande och jag vet minst 10 personer med det namnet - då överdriver jag inte ens! Det finns helt enkelt för många av oss. Namnet ropas i korridoren och jag vänder genast på huvudet för att sedan suckande konstater att "jaha, det var inte mig de pratade med den här gången heller."
Men jag har börja tycka mer om det nu och det stör mig inte lika mycket att det finns sååå många Emilior. Kanske började jag gilla det mer eftersom skådespelaren Emilia Clarke från Game of thrones heter likadant och hon verkligen är tuff? Eller så tycker jag helt enkelt om mitt namn eftersom det verkligen lät underbart när det sades av en härligt dov röst... Antagligen är det på grund av det sistnämnda.
För övrigt har jag också märkt att jag fördrar mitt riktiga namn mot det inte så ofta använda smeknamnet Emppu som jag förknippar med högstadiet. Visst får de som vill fortsätta kalla mig Emppu, men jag är ändå glad över att det är rätt få som gör det. Emilia låter finare konstaterade min klasskamrat (vi har gått i samma klass och skola sedan lågstadiet) och jag håller faktiskt med honom.
Du vet hur man ibland får uppgiften att hitta på ord som beskriver en själv och som börjar på bokstäverna i ens namn? Jag hittade en ganska mitt i prick Emilia-ord beskrivning som någon gjort på engelska:
E is for Enthusiasm, that is never ending
M is for Melody, the song of life
I is for Interest, that you show in others
L is for Lively, a whirlwind of energy
I is for Ideas, that you bring to life
A is for Accomplished in all that you do
 |
| Blue |
Vissa dagar slängs jag in i någon annans liv en stund:
Du oroar dig mycket (och jag märker det - så jag vill gärna påminna dig om att jag bryr mig om dig.)
Du behöver en kram då och då (och varje gång hade jag helst varit där i person och gett den åt dig.)
Du får mig att le varje dag (men ibland vill jag bara gråta för din skull.)
Du är söt och så uppiggande fnittrig då du är på bra humör.
Du är någon jag verkligen respekterar och de välformulerade orden du skrivit om mig betyder enormt mycket för mig.
Du får mig oavsiktligt att känna mig speciell och jag älskar hur vår vänskap fördjupats så mycket under så kort tid.
Alla dagar är jag omgiven av människor jag känner mig lycklig över att känna.
Och en dag förstår jag att jag inte skulle ha kraften att slängas in alla du's liv om mitt eget varit en kombination av alla deras.
Nej nu har jag varit hemma för länge.
Jag har organiserat varenda.en.liten.låda jag kan hitta i mitt rum och jag har plockat upp allt från mitt golv. (När jag har varit hemma för länge utan någt att göra blir det ovanligt snyggt i mitt rum.) Inte ens Linas stora skåp med allt möjligt i fick vara ifred! Det organiserade jag också igår.
Här om dagen hoppade vi damer i familjen på bussen in till stan och handlade lite. Det var en rätt mysig liten färd. Vinterstövlar inhandlades tillsammas med annat mindre nödvändigt.
Jag har tittat igenom vem vet hur många inredningsbilder och jag har faktiskt gjort klart läxorna jag hade (bra, så behöver jag inte göra det imorgon bitti).
Gården där ute är redan krattad och är alldeles våt av regnet.
Och jag börjar få tråkigt på riktigt nu.
Tur att jag kommer mig ut ur huset imorgon.
Här om dagen hoppade vi damer i familjen på bussen in till stan och handlade lite. Det var en rätt mysig liten färd. Vinterstövlar inhandlades tillsammas med annat mindre nödvändigt.
Jag har tittat igenom vem vet hur många inredningsbilder och jag har faktiskt gjort klart läxorna jag hade (bra, så behöver jag inte göra det imorgon bitti).
Gården där ute är redan krattad och är alldeles våt av regnet.
Och jag börjar få tråkigt på riktigt nu.
Tur att jag kommer mig ut ur huset imorgon.
Jag får sitta här
Jag får sitta här och tycka att grönt te är hur härligt som helst i dag när det är mulet. Jag får blänga lite småsurt på boken bredvid mig, som om det är bokens fel att jag absolut inte har lust med en sådan historia just nu. Jag får vara sugen på pepparkakor trots att det fortfarande är höst.
Jag får sitta och fundera på vad jag ska göra i dag... och sedan inte göra något av sakerna på länge eftersom klockan inte är så mycket. Jag har ju hela dagen på mig.
Jag får fundera på mat och komma fram till att jag inte har lust att fixa något åt mig och får hoppas att storasyster gör något istället. Jag får sitta och läsa en okänd persons förtrollande blog om anonymt storstadsliv i ett främmande land. En roman-aktig historia om en glittrande ung kvinna som strax ska flytta.
Och framför allt får jag sitta här och tycka precis vad jag vill.
Jag får sitta och fundera på vad jag ska göra i dag... och sedan inte göra något av sakerna på länge eftersom klockan inte är så mycket. Jag har ju hela dagen på mig.
Jag får fundera på mat och komma fram till att jag inte har lust att fixa något åt mig och får hoppas att storasyster gör något istället. Jag får sitta och läsa en okänd persons förtrollande blog om anonymt storstadsliv i ett främmande land. En roman-aktig historia om en glittrande ung kvinna som strax ska flytta.
Och framför allt får jag sitta här och tycka precis vad jag vill.
 |
| Bild: |
Is there any tea on this spaceship?
 |
| bild här |
Jag sitter på en bänk i korridoren och stänger envist ut medpassagerarers röster med hjälp av musik. Om jag kunde se ut ur fönstret nära mig så hade jag antagligen sätt en höstig rymd (himmel) med gråa moln av rymddamm, och den viktiga frågan i rubriken besvaras med ett dystert nej. På skeppet (skolan) finns inget te och inget kaffe som är värt mina pengar. Däremot kan det finns varm kakao ifall kaffe/kakao maskinen är igång. Det kan nog vara värt en promenad upp till skeppets övre våning för undersökning.
Jag har fått en liten kärlek till knubbiga valar på grund av filmen jag såg för någon dag sedan - The Hitchhiker's guide to the Galaxy - och jag har halvt lovat mig själv att faktiskt läsa boken också.
Min vanliga kompanjon, och medkapten, har precis börjat med sin franska hörförståelse på övervåningen (jag hejar på dig Sara!) och jag känner för första gången inte för att gå och äta skeppsmaten. Jag har bara ett uppdrag kvar (en lektion) och den är inte så krävande att jag inte skulle kunna klara av den på tom mage för att sedan lämna rymdskeppet och återvända till hembasen. Tills nästa uppdrag börjar sitter jag i respektfullt tyst sällskap av Bob.
Bob och jag delar oundvikligt samma namn och jag var därför tvungen att döpa om henne till något kort och effektivt tidigt i vår rymdskeppskarriär (gymnasietid): därav namnet Bob.
När jag kommer hem vill jag ha regn, något varmt att dricka, en tillåtet flödande fantasi och inga uppgifter.
Kanske, kanske det är möjligt?
- Kapten, over and out.
Lite så där "småfinsk"
Jag har aldrig känt mig så där riktigt mycket finsk. Visst, jag bor i Finland och är finskt medborgare... Men att möjligtvis behöva presentera sig som finsk får mig att vilja gapskratta lite. Jag är finlandssvensk och det är väl den största graden av finskhet jag någonsin kommer uppnå. Min finskakunskap ligger ungefär på en femårings nivå och så där egentligen så är jag ju inte ens född i Finland. (Är född i Kenya vid gränsen mot Tanzania, i Afrika, eftersom mamma, pappa och storasyster bodde i Tanzania just då.)
Men lite småfinsk kan jag väl nog vara ändå. Jag muttrar för mig själv om vädret som aldrig är bra (läs: på sommaren är det för varmt och slaskperioderna är alldeles för långa) och jag häller i mig en mugg svart kaffe varje morgon innan skolan. Så tycker jag lite synd om mig själv och går därför in i butiken efter skolan för att köpa något gott. Och eftersom jag nog ändå är lite finsk så blir det en Fazers chokladplatta, även om den är lite dyrare än den svenska, och när jag kommer hem så sätter jag på kaffet. Jag letar sedan bland våra muminmuggar tills jag hittar Muminpappan-muggen som jag tycker att jag ska dricka ur i dag. Så sätter jag mig vid köksbordet medan det ännu är tyst där hemma och så får jag njuta av mitt kaffe och äta min choklad ifred. Den typiska finländska favoriten Fazers blå, mjölkchokladen, var till min förskräckelse slut i hyllan så det fick bli en med mjölkchoklad och blåbär istället. Men god är den.
Skogen finns några futtiga metrar från vårt hus och i köket får jag muttra om vädret i lugn och ro.
Det är nog rätt så skönt att få vara lite så där småfinsk ibland.
Men lite småfinsk kan jag väl nog vara ändå. Jag muttrar för mig själv om vädret som aldrig är bra (läs: på sommaren är det för varmt och slaskperioderna är alldeles för långa) och jag häller i mig en mugg svart kaffe varje morgon innan skolan. Så tycker jag lite synd om mig själv och går därför in i butiken efter skolan för att köpa något gott. Och eftersom jag nog ändå är lite finsk så blir det en Fazers chokladplatta, även om den är lite dyrare än den svenska, och när jag kommer hem så sätter jag på kaffet. Jag letar sedan bland våra muminmuggar tills jag hittar Muminpappan-muggen som jag tycker att jag ska dricka ur i dag. Så sätter jag mig vid köksbordet medan det ännu är tyst där hemma och så får jag njuta av mitt kaffe och äta min choklad ifred. Den typiska finländska favoriten Fazers blå, mjölkchokladen, var till min förskräckelse slut i hyllan så det fick bli en med mjölkchoklad och blåbär istället. Men god är den.
Skogen finns några futtiga metrar från vårt hus och i köket får jag muttra om vädret i lugn och ro.
Det är nog rätt så skönt att få vara lite så där småfinsk ibland.
.jpg) |
| bild här: |
Snart läger
I dag är det den 1a augusti och skrämmande snart är sommarlovet över för min del. Jag gillar för övrigt att skriva augusti och tycker att vi borde skriva alla månaders namn med stor bokstav som de gör i engelskan.
Det är 4 dagar tills jag åker iväg på ett kort ungdomsläger. Det här speciella ungdomslägret på Svartholmen har blivit inställt två år i rad nu på grund av för lite deltagare - ungdomarna har helt enkelt växt upp. Och jag befann mig bland de få ungdomarna som fanns kvar.
Förut var jag alltid den yngsta på ungdomslägern och det betydde också att jag kände mig aniningen utanför.
Nu, några år senare, är det plötsligt jag som är den stora. På det här ungdomslägret, med visserligen få deltagare, kommer jag vara en av de två äldsta.
Och jag älskar det. Älskar att kunna se ner på de små och få dem att göra saker för mig för att jag är äldst och vet saker... Jag skämtade bara. Nej det jag verkligen tycker om är hur jag nu känner den gemenskapen jag visste att de "stora ungdomarna" hade: en speciella kränslan av att tillhöra en grupp och verkligen trivas.
Så jag ser absolut framemot lägret.
 |
| Yngre blonda jag innan min brunhårig-med-svart-svart-runt-ögonen fas. |
Förut var jag alltid den yngsta på ungdomslägern och det betydde också att jag kände mig aniningen utanför.
Nu, några år senare, är det plötsligt jag som är den stora. På det här ungdomslägret, med visserligen få deltagare, kommer jag vara en av de två äldsta.
Och jag älskar det. Älskar att kunna se ner på de små och få dem att göra saker för mig för att jag är äldst och vet saker... Jag skämtade bara. Nej det jag verkligen tycker om är hur jag nu känner den gemenskapen jag visste att de "stora ungdomarna" hade: en speciella kränslan av att tillhöra en grupp och verkligen trivas.
Så jag ser absolut framemot lägret.
let´s can´t sleep together.
...så jag lade mig ner i sängen. Och ville tydligen inte sova.Det är inte så farligt att vara ensam uppe mitt i natten. Hunden såg underligt på mig när jag "smög" upp till köket efter något att äta. Men det är okej att vara uppe.
Tystare än på dagen, men okej.
En mental post-it lapp till mig själv: När du flyttar hemifrån/är ensam hemma och inte kan sova - värm en kopp varm mjölk åt dig i mikron. Jag tycker om att bo med familjen, absolut, men på natten när jag helst av allt vill ha en kopp varm mjölk/oboy är dom högst irriterande att ha i huset eftersom jag måste ta hänsyn till att de sover.
Hela familjen är för övrigt inte hemma. Mamma och Y är i österbotten, såå det är bara jag, pappa och L här hemma tillsammans med fluffbollen Diego (vi träffade en grävling i skogen igår! Diego sa voff, den sa grrr, Diego sa voff voff voff och den sa grrrr... Fick dra bort Diego därifrån, ingen skadades.)
Pappa och Lina jobbar nu på dagarna, så jag är helt ensam hemma med fluffbollen. Mina dagar går ut på att jag försöker, och misslyckas förfärligt, att vara en duktig elev som tänker på skolan och förbereder sig inför studentprov. Dessutom sover jag allt för länge - vilket jag inte gjort på hela sommaren förutom de dagar jag verkligen förtjänat det eller varit uppe väldigt sent.
Och för en stund sedan, när jag skulle sätta på alarmet, märkte jag att jag hade tre missade samtal och ett meddelande. Huh. Så populär är jag inte när jag har telefonen på mig. Föråt kära kusin, och vem den andra än var, för att jag inte svarade. Och nu är jag otroligt nyfiken på vad det hela handlade om, men det är så sent och jag tänker inte riskera att väcka denna omnämda kära kusin. Så det får bli morgondagens uppgift - att fråga henne vad det var om :)
Men nu får det vara slut med mina nattliga funderingar.