Visar inlägg med etikett Karis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Karis. Visa alla inlägg
3 timmar till avfärd
Hela min lilla existens, eller snarare allt värdsligt jag tar med mig, ryms i stort sett i en personbils backlucka. Bilen är packad - för i dag blir jag Karisbo igen.
Nittonåringens blogg
För ganska exakt sju år sedan, give or take någon dag, satt en nittonårig kille och bloggade om sitt kaffe med grädde och tyckte att det kunde vara kul att få bo med sin "tvilling" i några veckor. Det vill säga om sagd "tvilling" fick praktikplats i Sibbo till hösten...
Sju år senare sitter en snart nittonårig tjej och spontanläser den där killens gamla blogginlägg. Den där killen är en pappa nu. En pappa som virar in sin son i en blå badrock. Det får mig liksom att undra var jag kommer vara i framtiden då det har gått sju år till och den där lilla sonen redan springer omkring och har blivit mästare på att fånga grodor.
Det jag vet just nu om mitt liv är i alla fall att jag i slutet av månaden kommer flytta tillbaka till Karis för att gå på VNF igen. Och den där killen, som nu är en pappa och inte nitton längre, kommer vara min "granne" ett skolår till. Det känns väldigt fint att veta att han och hans lilla familj finns där när jag återvänder.
Sju år senare sitter en snart nittonårig tjej och spontanläser den där killens gamla blogginlägg. Den där killen är en pappa nu. En pappa som virar in sin son i en blå badrock. Det får mig liksom att undra var jag kommer vara i framtiden då det har gått sju år till och den där lilla sonen redan springer omkring och har blivit mästare på att fånga grodor.
Det jag vet just nu om mitt liv är i alla fall att jag i slutet av månaden kommer flytta tillbaka till Karis för att gå på VNF igen. Och den där killen, som nu är en pappa och inte nitton längre, kommer vara min "granne" ett skolår till. Det känns väldigt fint att veta att han och hans lilla familj finns där när jag återvänder.
Slitna läderstövlar och kalla tår
Jag stod på perrongen och huttrade med en stor halsduk virad runt halsen. Jag hade precis ifrågasatt mina livsval för fjärde gången den morgonen och klockan var inte ens 9. Varför trotsar man över huvudtaget vintern och går ut genom dörren på morgonen? Smått bitter, rätt hungrig, mycket frusen och alldeles färdig med livet stod jag lutad mot en vägg på Helsingfors järnvägsstation.
Det aningen försenade tåget anlände äntligen till stationen och jag gick sakta efter en välklädd man som skulle stiga på samma vagn som jag. Konduktören var en kvinna och hon sa god morgon åt alla då hon kollade biljetterna. Det tog största delen av tågresan för mig att få upp värmen igen och det kändes som om jag satt och gäspade varannan minut.
God morgon, jag känner mig kanske levande igen när jag är framme i Karis.
Det aningen försenade tåget anlände äntligen till stationen och jag gick sakta efter en välklädd man som skulle stiga på samma vagn som jag. Konduktören var en kvinna och hon sa god morgon åt alla då hon kollade biljetterna. Det tog största delen av tågresan för mig att få upp värmen igen och det kändes som om jag satt och gäspade varannan minut.
God morgon, jag känner mig kanske levande igen när jag är framme i Karis.
Det jag längtade efter i våras
Nu har jag bott i Karis i lite över en månad och det här inlägget är alltså lite om det.
Lite vardagliga observationer:
- Jag är den enda som tar upp håret som samlas på golvbrunnen i duschen.
- Vår lilla tambur är alltid sandig, hur vi än har dammsugit där bara någon minut innan.
- Att vi inte har en diskmaskin resulterar i att jag alltid har något smutsigt som står på diskbänken.
- Bröd har faktiskt bäst-före datum, så säg hej till mögligt rostbröd om du inte passar dig (ähum Sara, ähum). Förresten så har allt ett bäst-före datum och det visste man typ inte att existerade då 5 personer i en familj delade på kylskåpsinnehållet. Men bäst-före datum är visst viktiga de också.
- Vi är lata. Så är det bara. Till butiken går man typ bara om man verkligen måste. Samma princip gäller med min klädtvättning.
Det jag saknar hemifrån:
- Hunden. Seriöst. Saknar fluffbollen Diego otroligt mycket på kvällarna. Det finns inget som går upp mot en mjuk päls och en tossig hund.
- Möjligheten och valet att kunna ta på stövlarna, gå över ett dike och vips vara mitt i en härligt grön skog.
- Mammas kramar och Ylva som får mig att skratta så mycket. Pappa som man kan dricka förmiddags kaffe med på helgerna och få höra historier av.
- Kuddarna i sängen. Mysfaktorn är definitivt mycket högre i Sibbo än i vår lägenhet här i Karis...
- Kvällsfika med systrarna, eller hela familjen.
Fint med att bo i Karis:
- De två nu mera riktigt bra vännerna jag får bo med.
- Känslan av vuxenhet, då man nu är totalt "in charge" över sig själv.
- Alla vänner man fått i skolan, och möjligheten att umgås med dem sent in på kvällen eftersom alla bor på internatet.
- Jimmy och Carro som bor någon minut bort.
- Skolan, som trots det första intrycket av "flummighet" ändå är riktigt intressant och hela tiden känts som en väldigt bra plats att vara i.
För ett tag sedan hade jag en konversation med en vän, och jag konstaterade att det faktiskt känns väldigt bra att få ha ett år då jag bor någon annanstans och får sätta flera kilometer mellan mig och det som varit min vardag. Det känns fortfarande rätt härligt och man lär sig liksom uppskatta allt där hemma mycket mer nu när man tagit ett steg bort från det.
"Det är det här jag längtade efter i våras. Att komma bort bort bort."
Lite vardagliga observationer:
- Jag är den enda som tar upp håret som samlas på golvbrunnen i duschen.
- Vår lilla tambur är alltid sandig, hur vi än har dammsugit där bara någon minut innan.
- Att vi inte har en diskmaskin resulterar i att jag alltid har något smutsigt som står på diskbänken.
- Bröd har faktiskt bäst-före datum, så säg hej till mögligt rostbröd om du inte passar dig (ähum Sara, ähum). Förresten så har allt ett bäst-före datum och det visste man typ inte att existerade då 5 personer i en familj delade på kylskåpsinnehållet. Men bäst-före datum är visst viktiga de också.
- Vi är lata. Så är det bara. Till butiken går man typ bara om man verkligen måste. Samma princip gäller med min klädtvättning.
Det jag saknar hemifrån:
- Hunden. Seriöst. Saknar fluffbollen Diego otroligt mycket på kvällarna. Det finns inget som går upp mot en mjuk päls och en tossig hund.
- Möjligheten och valet att kunna ta på stövlarna, gå över ett dike och vips vara mitt i en härligt grön skog.
- Mammas kramar och Ylva som får mig att skratta så mycket. Pappa som man kan dricka förmiddags kaffe med på helgerna och få höra historier av.
- Kuddarna i sängen. Mysfaktorn är definitivt mycket högre i Sibbo än i vår lägenhet här i Karis...
- Kvällsfika med systrarna, eller hela familjen.
Fint med att bo i Karis:
- De två nu mera riktigt bra vännerna jag får bo med.
- Känslan av vuxenhet, då man nu är totalt "in charge" över sig själv.
- Alla vänner man fått i skolan, och möjligheten att umgås med dem sent in på kvällen eftersom alla bor på internatet.
- Jimmy och Carro som bor någon minut bort.
- Skolan, som trots det första intrycket av "flummighet" ändå är riktigt intressant och hela tiden känts som en väldigt bra plats att vara i.
För ett tag sedan hade jag en konversation med en vän, och jag konstaterade att det faktiskt känns väldigt bra att få ha ett år då jag bor någon annanstans och får sätta flera kilometer mellan mig och det som varit min vardag. Det känns fortfarande rätt härligt och man lär sig liksom uppskatta allt där hemma mycket mer nu när man tagit ett steg bort från det.
"Det är det här jag längtade efter i våras. Att komma bort bort bort."
En slö och skön dag: check!
Det kändes faktiskt rätt skönt att få sova till klockan så-länge-jag-vill och jag kunde ligga och mysa under täcket i en liten evighet när jag vaknat. Till slut masade jag mig i alla fall upp ur sängen eftersom jag måste hämta mina kläder ur internatets tvättrum. Jag hade stor lust att gå ut med bara pyjamasbyxorna på mig, men ändrade mig i sista stund och slängde på både jeans och rock innan jag lämnade lägenheten. Riktiga byxor visade sig vara ett ganska bra val när jag kom in i sällskapsrummet, där tvättrummet också finns, och mötte en kille från min linje. Jag var nästan lite förvånad över att han var uppe så tidigt, alltså vid 12, och vi hälsade slött på varandra innan jag gick förbi och han vände blicken mot TV:n igen.Jag hade inga planer för dagen och tyckte det var härligt med lite sol när jag gick tillbaka till lägenheten med min rena tvätt. Med hösten kommer regnet, som jag älskar, men i dag sken solen så fint på den lilla uteplatsen vid internatet att jag var tvungen att gå ut igen. Så jag åt min brunch utomhus och satt i några timmar i solskenet. Efter en liten stund kom en flicka med väldigt långt hår och satte sig snett framför mig på andra sidan bordet. Vi drack en mugg te medan vi läste varsin bok, och det tog tre timmar och en andra kopp te innan vi till slut började prata med varandra. Nu vet jag lite mer om flickan med det långa orange håret och det var faktiskt riktigt trevligt att lära känna henne.
En småkuslig (sen) fredagskväll
Jag går raskt fram genom mörkret med läderjackan slängd över axeln och nycklarna dinglande från min hand. En del av internat husens fönster är upplysta och de flesta av dem har fördragna gardiner som vanligt, men i vår lägenhet är det mörkt. Ingen lampa är påslagen när jag kommer in i tamburen, och bara vetskapen om att jag är ensam får alla rum att verka så plötsligt tomma. Det är konstigt att vara den enda kvar när man blivit så van med lägenhetskamraterna som nu åkt iväg över helgen. För att det ska kännas mindre kusligt tänder jag ett par lampor och sätter snart på musik för att inte märka av ensamheten så mycket. Musiken sätts däremot inte på så hög nivå att jag inte hör kylskåpets surrande eller skulle märka av om någon gick nära vår ytterdörr.
Nog är det lustigt det där med sena kvällar som blir lite småkusliga.
Kikar fram under paraplykanten
I dag hade vi en friluftsdag och hela skolan gick en knapp kilometer till en liten skog för att plocka blåbär. Det regnade precis hela dagen så det var kanske inte det mest behändiga vädret, men jag älskar ju regn så jag klagar inte. Nu står det åtminstone 2 liter blåbär i vårt lilla lilla kylskåp och jag undrar vad vi ska hitta på med alltihop... Det är konstigt hur ett kylskåp kan bli fullt så snabbt.
Sara räknade skoparen i vår lilla tambur: 15 par skor delat på bara 4 flickor. Det ser konstant ut som om vi skulle ha en massa gäster - och då vet jag att vi alla har något par skor till inne på våra rum. I dag har det kommit lite stövlar till i tamburen, så det är nog fler än 15 par skor där just nu.
I kväll ska jag springa över till Jimmys och Carros en stund, men just nu sitter jag i sängen och lyssnar på Sara som använder Google translate för att lära sig ryska. Lite då och då kommer det utrop som "kakvasavut" och något som lät som "dobro e du själv". "Minjasavut Sara", presenterar Sara sig själv och jag förstår ännu en gång att jag nog knappast någonsin kommer vilja lära mig ryska.
"Dasvidanja!"
Blank stares at blank pages
I slutet av veckan ska jag befinna mig i Sibbo och för någon timme gå tillbaka till livet som studenten i den stora skrivsalen inför en förbättring av studentexamen i modersmål. Visst vet jag hur det hela kommer gå till eftersom jag gjort det förut, men jag kan inte säga att det är någon vidare fördel ändå. Nu efter ett halvår av ledighet, studentdimission och allt "post-examination-stuff" ska jag mitt i allt förstå mig på sådant som retoriska stilmedel och eufemismer och alla andra fina ord som beskriver något en text innehåller. Det, kära vänner, kallas textkompetens. Och allt det har jag ju så klart redan glömt bort.
Men "den som skriver har läst det två gånger", fick jag höra av en gammal klok gubbe i dag - så jag kommer förhoppningsvis orka skriva en hel del anteckningar nu under veckan och kanske lära mig något också. Den gamla gubben var förresten inte alls gammal, men medan jag spenderade största delen av den sömniga eftermiddagen i kusinen och kusinfruns soffa fick jag i alla fall höra något som jag tyckte lät rätt bra.
I'm a big girl, an adult now or nearly
I går fyllde jag 18 och firade det inte det minsta, förutom med en tekopp hos Jimmy och Carros senare på kvällen. Nu får jag då räkna mig själv som nästan vuxen och det känns verkligen inte som något speciellt med det. Att vara 18 betyder att man får full kontroll över sitt eget bankkonto, så får man körkort man orkar och så är det ju den där detaljen med alkohol för de som tycker att det är så viktigt. Men alltså ärligt talat betyder det där med 18 ingenting. Om något så undrar folk jag möter varför jag inte är 19 ännu, de ser lite beklagande på mig medan de säger "men du blir 19 i år" precis efter att jag sagt att jag är 18. Så jag får rätta personen och berätta att jag faktiskt hade födelsedag i går...
Nå, hur som helst har jag ju flyttat till Karis nu då. Mamma, pappa och Ylva körde mig till Karis på söndags kvällen och jag lämnades i kusin Jimmy och hans fru Carros trygga händer. Jag sov hos Jimmy och Carros en natt innan jag sedan på måndags eftermiddagen flyttade in i skolans internat tillsammans med nu mera rumskompisen Sara. Vår lägenhet har tre sovrum och vi är 4 flickor som bor tillsammans. En liten rundtur i lägenheten (med lite bilder och sådant) kommer kanske någon gång när vi bott här lite längre och packat upp allt ordentligt.
Den här veckan är lite mer som en mjukstart och informations-vecka så de riktiga lektionerna börjar inte på riktigt före nästa måndag... Men lite målande och sådant har vi på konstlinjen hunnit med i alla fall. Just nu stortrivs jag bara och har inte längtat hem det minsta under de här dagarna, jag antar att jag är rätt snabb på att anpassa mig till nya miljöer och tycker bara att det är otroligt roligt att träffa nya människor. Dessutom är ju allt så nytt just nu att man kanske bara inte hinner tänka på de där hemma riktigt ännu.
Nå, hur som helst har jag ju flyttat till Karis nu då. Mamma, pappa och Ylva körde mig till Karis på söndags kvällen och jag lämnades i kusin Jimmy och hans fru Carros trygga händer. Jag sov hos Jimmy och Carros en natt innan jag sedan på måndags eftermiddagen flyttade in i skolans internat tillsammans med nu mera rumskompisen Sara. Vår lägenhet har tre sovrum och vi är 4 flickor som bor tillsammans. En liten rundtur i lägenheten (med lite bilder och sådant) kommer kanske någon gång när vi bott här lite längre och packat upp allt ordentligt.
Den här veckan är lite mer som en mjukstart och informations-vecka så de riktiga lektionerna börjar inte på riktigt före nästa måndag... Men lite målande och sådant har vi på konstlinjen hunnit med i alla fall. Just nu stortrivs jag bara och har inte längtat hem det minsta under de här dagarna, jag antar att jag är rätt snabb på att anpassa mig till nya miljöer och tycker bara att det är otroligt roligt att träffa nya människor. Dessutom är ju allt så nytt just nu att man kanske bara inte hinner tänka på de där hemma riktigt ännu.
 |
| En liten skymt av bästa vardagsrummet i Västnyland och min fina dikt på kylskåpet hos samma kusin |