När man träffar nya människor som man kommer spendera en hel del tid med lär man ju känna dem genom att fråga en del frågor. Jag tänkte ge dig ett litet plock av frågor som ställts mig av olika personer de senaste 3 veckorna:
Alltså, vem är du riktigt?
Hur hålls du och stå med så små fötter?
Skulle du låta dina föräldrar träffa mig?
Vad önskar du dig till julklapp?
Tror du man får bli adopterad som 20? Din familj verkar så bra.
Kramade jag dig för hårt?
(Bonus av Ylva: "Shippar du Ron och Hermonie eller Hermonie och Harry?")
Visar inlägg med etikett VNF. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett VNF. Visa alla inlägg
Nittonåringens blogg
För ganska exakt sju år sedan, give or take någon dag, satt en nittonårig kille och bloggade om sitt kaffe med grädde och tyckte att det kunde vara kul att få bo med sin "tvilling" i några veckor. Det vill säga om sagd "tvilling" fick praktikplats i Sibbo till hösten...
Sju år senare sitter en snart nittonårig tjej och spontanläser den där killens gamla blogginlägg. Den där killen är en pappa nu. En pappa som virar in sin son i en blå badrock. Det får mig liksom att undra var jag kommer vara i framtiden då det har gått sju år till och den där lilla sonen redan springer omkring och har blivit mästare på att fånga grodor.
Det jag vet just nu om mitt liv är i alla fall att jag i slutet av månaden kommer flytta tillbaka till Karis för att gå på VNF igen. Och den där killen, som nu är en pappa och inte nitton längre, kommer vara min "granne" ett skolår till. Det känns väldigt fint att veta att han och hans lilla familj finns där när jag återvänder.
Sju år senare sitter en snart nittonårig tjej och spontanläser den där killens gamla blogginlägg. Den där killen är en pappa nu. En pappa som virar in sin son i en blå badrock. Det får mig liksom att undra var jag kommer vara i framtiden då det har gått sju år till och den där lilla sonen redan springer omkring och har blivit mästare på att fånga grodor.
Det jag vet just nu om mitt liv är i alla fall att jag i slutet av månaden kommer flytta tillbaka till Karis för att gå på VNF igen. Och den där killen, som nu är en pappa och inte nitton längre, kommer vara min "granne" ett skolår till. Det känns väldigt fint att veta att han och hans lilla familj finns där när jag återvänder.
Ett dagboksinlägg, om dagboken varit up-to-date
Vi har en kurs i Photoshop nu, och läraren Mathias är precis lika bra som jag fått för mig att han skulle vara.
Linda vill att det ska vara lördag så att någon kommer tillbaka till Karis.
Det är fastlagstisdag och efter muskelvärk i armen förstår jag varför elvispen är en så magisk uppfinning. Fastlagsbullen är nästan inte värd tiden det tar att vispa grädden för hand. (Och inte orkade jag vispa grädden tillräckligt fluffig ändå...)
Linda vill att det ska vara lördag så att någon kommer tillbaka till Karis.
Det är fastlagstisdag och efter muskelvärk i armen förstår jag varför elvispen är en så magisk uppfinning. Fastlagsbullen är nästan inte värd tiden det tar att vispa grädden för hand. (Och inte orkade jag vispa grädden tillräckligt fluffig ändå...)
 |
| Fastlagsbulle |
"Bästa passagerare..."
Det här är första gången jag bloggar på ett tåg. Datorn känns som en stor svart klump jämfört med den tunna lätta MacBooken kvinnan snett framför mig använder. Om jag tänkt bli författare eller något annat on-the-go så skulle jag kanske också investera i något lite mindre och smidigare än min nuvarande dator... Hur som helst hade jag en lite kortare helg i Sibbo och hann inte göra mycket annat än pussla och hänga med lillasystern på lördag kväll, och sedan vara på en ungdomsplanering nu i dag. Lyxigt var det ju också att få sällskap i bussen av Valter som jag ju annars ser så sällan! Jag sa på riktigt "hejdå huset!" åt huset där hemma i Sibbo innan jag lämnade det. När jag kommer hem till lägenheten i Karis ska jag nog bara krypa ner i sängen och njuta av att man faktiskt har möjligheten att göra det.
Jag som aldrig någonsin är riktigt pepp inför julen tycker också att det ska bli kul att hänga upp stjärnorna jag hittade på loppis i förrgår. och så ser jag framemot att bygga en skapelse av pepparkaksdeg tillsammans med lägenhetskamraten Linda. Sara kom också hem i förrgår med världens största leende och visade stolt upp den stora choklad julkalender hon "måste köpa nu, så att den int e slut senare närmare julen!"
Jag som aldrig någonsin är riktigt pepp inför julen tycker också att det ska bli kul att hänga upp stjärnorna jag hittade på loppis i förrgår. och så ser jag framemot att bygga en skapelse av pepparkaksdeg tillsammans med lägenhetskamraten Linda. Sara kom också hem i förrgår med världens största leende och visade stolt upp den stora choklad julkalender hon "måste köpa nu, så att den int e slut senare närmare julen!"
Det jag längtade efter i våras
Nu har jag bott i Karis i lite över en månad och det här inlägget är alltså lite om det.
Lite vardagliga observationer:
- Jag är den enda som tar upp håret som samlas på golvbrunnen i duschen.
- Vår lilla tambur är alltid sandig, hur vi än har dammsugit där bara någon minut innan.
- Att vi inte har en diskmaskin resulterar i att jag alltid har något smutsigt som står på diskbänken.
- Bröd har faktiskt bäst-före datum, så säg hej till mögligt rostbröd om du inte passar dig (ähum Sara, ähum). Förresten så har allt ett bäst-före datum och det visste man typ inte att existerade då 5 personer i en familj delade på kylskåpsinnehållet. Men bäst-före datum är visst viktiga de också.
- Vi är lata. Så är det bara. Till butiken går man typ bara om man verkligen måste. Samma princip gäller med min klädtvättning.
Det jag saknar hemifrån:
- Hunden. Seriöst. Saknar fluffbollen Diego otroligt mycket på kvällarna. Det finns inget som går upp mot en mjuk päls och en tossig hund.
- Möjligheten och valet att kunna ta på stövlarna, gå över ett dike och vips vara mitt i en härligt grön skog.
- Mammas kramar och Ylva som får mig att skratta så mycket. Pappa som man kan dricka förmiddags kaffe med på helgerna och få höra historier av.
- Kuddarna i sängen. Mysfaktorn är definitivt mycket högre i Sibbo än i vår lägenhet här i Karis...
- Kvällsfika med systrarna, eller hela familjen.
Fint med att bo i Karis:
- De två nu mera riktigt bra vännerna jag får bo med.
- Känslan av vuxenhet, då man nu är totalt "in charge" över sig själv.
- Alla vänner man fått i skolan, och möjligheten att umgås med dem sent in på kvällen eftersom alla bor på internatet.
- Jimmy och Carro som bor någon minut bort.
- Skolan, som trots det första intrycket av "flummighet" ändå är riktigt intressant och hela tiden känts som en väldigt bra plats att vara i.
För ett tag sedan hade jag en konversation med en vän, och jag konstaterade att det faktiskt känns väldigt bra att få ha ett år då jag bor någon annanstans och får sätta flera kilometer mellan mig och det som varit min vardag. Det känns fortfarande rätt härligt och man lär sig liksom uppskatta allt där hemma mycket mer nu när man tagit ett steg bort från det.
"Det är det här jag längtade efter i våras. Att komma bort bort bort."
Lite vardagliga observationer:
- Jag är den enda som tar upp håret som samlas på golvbrunnen i duschen.
- Vår lilla tambur är alltid sandig, hur vi än har dammsugit där bara någon minut innan.
- Att vi inte har en diskmaskin resulterar i att jag alltid har något smutsigt som står på diskbänken.
- Bröd har faktiskt bäst-före datum, så säg hej till mögligt rostbröd om du inte passar dig (ähum Sara, ähum). Förresten så har allt ett bäst-före datum och det visste man typ inte att existerade då 5 personer i en familj delade på kylskåpsinnehållet. Men bäst-före datum är visst viktiga de också.
- Vi är lata. Så är det bara. Till butiken går man typ bara om man verkligen måste. Samma princip gäller med min klädtvättning.
Det jag saknar hemifrån:
- Hunden. Seriöst. Saknar fluffbollen Diego otroligt mycket på kvällarna. Det finns inget som går upp mot en mjuk päls och en tossig hund.
- Möjligheten och valet att kunna ta på stövlarna, gå över ett dike och vips vara mitt i en härligt grön skog.
- Mammas kramar och Ylva som får mig att skratta så mycket. Pappa som man kan dricka förmiddags kaffe med på helgerna och få höra historier av.
- Kuddarna i sängen. Mysfaktorn är definitivt mycket högre i Sibbo än i vår lägenhet här i Karis...
- Kvällsfika med systrarna, eller hela familjen.
Fint med att bo i Karis:
- De två nu mera riktigt bra vännerna jag får bo med.
- Känslan av vuxenhet, då man nu är totalt "in charge" över sig själv.
- Alla vänner man fått i skolan, och möjligheten att umgås med dem sent in på kvällen eftersom alla bor på internatet.
- Jimmy och Carro som bor någon minut bort.
- Skolan, som trots det första intrycket av "flummighet" ändå är riktigt intressant och hela tiden känts som en väldigt bra plats att vara i.
För ett tag sedan hade jag en konversation med en vän, och jag konstaterade att det faktiskt känns väldigt bra att få ha ett år då jag bor någon annanstans och får sätta flera kilometer mellan mig och det som varit min vardag. Det känns fortfarande rätt härligt och man lär sig liksom uppskatta allt där hemma mycket mer nu när man tagit ett steg bort från det.
"Det är det här jag längtade efter i våras. Att komma bort bort bort."
En småkuslig (sen) fredagskväll
Jag går raskt fram genom mörkret med läderjackan slängd över axeln och nycklarna dinglande från min hand. En del av internat husens fönster är upplysta och de flesta av dem har fördragna gardiner som vanligt, men i vår lägenhet är det mörkt. Ingen lampa är påslagen när jag kommer in i tamburen, och bara vetskapen om att jag är ensam får alla rum att verka så plötsligt tomma. Det är konstigt att vara den enda kvar när man blivit så van med lägenhetskamraterna som nu åkt iväg över helgen. För att det ska kännas mindre kusligt tänder jag ett par lampor och sätter snart på musik för att inte märka av ensamheten så mycket. Musiken sätts däremot inte på så hög nivå att jag inte hör kylskåpets surrande eller skulle märka av om någon gick nära vår ytterdörr.
Nog är det lustigt det där med sena kvällar som blir lite småkusliga.
I'm a big girl, an adult now or nearly
I går fyllde jag 18 och firade det inte det minsta, förutom med en tekopp hos Jimmy och Carros senare på kvällen. Nu får jag då räkna mig själv som nästan vuxen och det känns verkligen inte som något speciellt med det. Att vara 18 betyder att man får full kontroll över sitt eget bankkonto, så får man körkort man orkar och så är det ju den där detaljen med alkohol för de som tycker att det är så viktigt. Men alltså ärligt talat betyder det där med 18 ingenting. Om något så undrar folk jag möter varför jag inte är 19 ännu, de ser lite beklagande på mig medan de säger "men du blir 19 i år" precis efter att jag sagt att jag är 18. Så jag får rätta personen och berätta att jag faktiskt hade födelsedag i går...
Nå, hur som helst har jag ju flyttat till Karis nu då. Mamma, pappa och Ylva körde mig till Karis på söndags kvällen och jag lämnades i kusin Jimmy och hans fru Carros trygga händer. Jag sov hos Jimmy och Carros en natt innan jag sedan på måndags eftermiddagen flyttade in i skolans internat tillsammans med nu mera rumskompisen Sara. Vår lägenhet har tre sovrum och vi är 4 flickor som bor tillsammans. En liten rundtur i lägenheten (med lite bilder och sådant) kommer kanske någon gång när vi bott här lite längre och packat upp allt ordentligt.
Den här veckan är lite mer som en mjukstart och informations-vecka så de riktiga lektionerna börjar inte på riktigt före nästa måndag... Men lite målande och sådant har vi på konstlinjen hunnit med i alla fall. Just nu stortrivs jag bara och har inte längtat hem det minsta under de här dagarna, jag antar att jag är rätt snabb på att anpassa mig till nya miljöer och tycker bara att det är otroligt roligt att träffa nya människor. Dessutom är ju allt så nytt just nu att man kanske bara inte hinner tänka på de där hemma riktigt ännu.
Nå, hur som helst har jag ju flyttat till Karis nu då. Mamma, pappa och Ylva körde mig till Karis på söndags kvällen och jag lämnades i kusin Jimmy och hans fru Carros trygga händer. Jag sov hos Jimmy och Carros en natt innan jag sedan på måndags eftermiddagen flyttade in i skolans internat tillsammans med nu mera rumskompisen Sara. Vår lägenhet har tre sovrum och vi är 4 flickor som bor tillsammans. En liten rundtur i lägenheten (med lite bilder och sådant) kommer kanske någon gång när vi bott här lite längre och packat upp allt ordentligt.
Den här veckan är lite mer som en mjukstart och informations-vecka så de riktiga lektionerna börjar inte på riktigt före nästa måndag... Men lite målande och sådant har vi på konstlinjen hunnit med i alla fall. Just nu stortrivs jag bara och har inte längtat hem det minsta under de här dagarna, jag antar att jag är rätt snabb på att anpassa mig till nya miljöer och tycker bara att det är otroligt roligt att träffa nya människor. Dessutom är ju allt så nytt just nu att man kanske bara inte hinner tänka på de där hemma riktigt ännu.
 |
| En liten skymt av bästa vardagsrummet i Västnyland och min fina dikt på kylskåpet hos samma kusin |