Vad har jag att säga

Den tredje perioden i skolan har definitivt den tyngsta hittills. Jag hade fler, mer krävande, kurser än jag haft förut och hade en tent omtagning som spökade bland alla andra uppgifter och nya deadlines. Det var en period med förlängda deadlines på uppgifter jag kunde ha börjat med mycket tidigare än jag gjorde, plus mormors begravning i Österbotten.

Förra veckan var riktigt stressig och målet blev till slut bara att överleva och komma igenom den. Mitt sovrumsgolv blev ett kaos av utspridda papper från tre olika kurser och anteckningar till en essä jag skrev. På tisdagen tog jag en tupplur på golvet bredvid sängen. På onsdag var jag så trött att jag föll ner i sängen och sov i två timmar mitt på dagen när jag kom hem. Trots det fungerade inte hjärnan något vidare dagen efter och jag sov i skolan i vårt studentrum efter maten medan vi väntade på nästa lektion. (Min bästa vän lät mig snällt ligga lutad mot henne i soffan och hon kommer nog aldrig förstå hur mycket jag uppskattade att hon pajade mig på axeln lite då och då. Hon fick pluspoäng som varar förevigt.)

Veckoslutet spenderade jag i Sibbo med att aktivt inte göra något viktigt. Jag drack kaffe, klappade hunden, åt ugali, pratade med Linas Benjamin som var på besök, målade lite och såg på en musikal som fick pappa att sucka och säga att han inte riktigt förstått idén med folk som mitt i allt börjar sjunga i filmer. 

Oj vad skönt det var.

Nu är jag tillbaka i min egen lägenhet och säger "prosit" åt Maria som nyser i köket. Rummet är inte kaos längre - för jag har prokrastinerat genom att plocka upp saker och tvätta handdukar. Jag har varit hemma i tre dagar nu och borde ha gjort uppgifter. Men det har jag ju inte gjort.

Bara för att man bor hemifrån och har varit ansvarig för ens eget studieliv i flera år nu, betyder det inte att man gör de bästa valen och slipper stressa igenom uppgifter kvällen innan deadlinen. 

Det här gör jag inte - den här tar jag

Jag har aldrig varit en person som absolut ska ha en massa program varje dag i veckan. Jag trivs med min egen tid och spontana små äventyr efter förläsningar och what not. De senaste dagarna har jag haft på något vis chockerande mycket inplanerat i kalendern, utöver vanligt skolarbete och läsning till omtentamen. Det har fått mig att stressa utan att direkt känna mig stressad, men jag har hunnit med alltihop rätt bra.

Det är skrämmande viktigt att hålla koll på sin mentala hälsa och igår lyckades jag säga nej och prioritera mitt välmående över inplanerat program. Jag stannade hemma och vilade lite med skolarbete istället för att åka iväg och socialisera mig. Tur det, eftersom det kändes som om jag hade stegring igår och om jag hade åkt iväg hade jag antagligen varit ett steg närmare punkten då både kropp och huvud ger upp och faller ihop i en olycklig klump. En olycklig klump som kanske inte hade läst all fonologi hon borde läst och kanske skulle sitta där på tentamen med feber.

Men nu något lite trevligare: i fredags var jag och min partner-in-crime klasskamrat på bio. Vi såg Thor:Ragnarök och tycker båda att man kan se om den eftersom den var så bra. Det är riktigt fint att få koppla av från studielivet ibland och jag tycker fortfarande det är lite magiskt att man kan träffa en ny person och vid något skede bara bestämma att "den här tar jag. den här kommer vara min vän nu".

Efter omtentamen åker jag på ett välförtjänt Sibbobesök och det känns väldigt befriande att titta i kalendern och se att nästa vecka är betydligt lugnare än vad den här veckan varit.

*Mummel mummel*

Jag har en deadline i morgon och även om min essä är planerad och halvfärdig känns 3-4 sidor lite småkusligt att skriva, mest på grund av att jag är rädd för att jag inte kommer nå upp till så många ord. Det känns ovanligt att ha för lite ord när jag oftast har alldeles för många. Men citaten stämmer, jag har använt allt klokt jag kan hitta och så får jag stoppa in lite eget flum där emellan. Visst blir det bra då.

Just nu känns det däremot som om jag vill kura ihop mig i en fåtölj med min filt och gömma mig i minst tre olika böcker samtidigt. Jag har kommit in i en jag-vill-läsa period igen och det är en lättnad med tanke på alla böckerna jag lånat om men inte ens öppnat ännu.

I helgen ska jag hem, till Sibbo-hem, och det skulle passa så fint att inte alls behöva tänka på universitetslivet då utan bara koppla av.

Jag har kämpat och vunnit mot febern som inte riktigt fick tag i mig förra torsdagen. Jag har kommit ikapp nattsömnen jag förlorade (och drömt om pirater), jag har klarat av alla deadlines och nästan mirakulöst har jag hunnit i tid till varenda en av mina föreläsningar sedan studierna började.

Nu sitter jag och läser Hemingway vid mitt restaurerade lilla skrivbord och jag tänker att jag nog kanske borde sätta på mig ett par yllesockor. Jag lyssnar på en 8 timmars Youtubevideo som bara är ljudet av regn mot vindrutor och jag dricker kall mjölk ur min vintriga Mumin-mugg, eftersom jag varken har en mikro eller Oboy.

Den där Hemingway skriver lite smådeprimerande, men samtidigt fint, och jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker om det eller inte.

Mitt nya studieliv med en gul-röd näsa

Just nu sitter jag och nästan skrattar åt håltimmarna som jag hade i gymnasiet. hah. "Håltimmen" som jag har i dag är nämligen från klockan 11-15. Det betyder att min dag kommer känns mer som två skoldagar istället för en men det jag studerar är riktigt intressant och det gör faktiskt inget att jag kommer sitta i skolan till klockan sent-på-torsdagar.

Allt det nya i skolan kunde kännas överväldigande men trots att jag ligger efter med renskrivning (och allmän organisering) av mina föreläsningsanteckningar känns det ändå som om jag har det under kontroll. Det här med läxor känns lite främmande för mig som har varit konststuderande och "kladdat med färg" de senaste två åren. Men en sak mina konststudier och mina engelska studier har gemensamt är de frivilligt sena kvällarna där jag sitter och jobbar med något jag tycker att är intressant. Fast jag måste erkänna att jag ibland saknar att rita och vara allmänt konstnärlig, speciellt nu när jag vet att jag inte riktigt har tid med det.

Jag sitter ju så klart inte bara hemma och studerar utan är ju också ibland med på sånt som tydligen är typiskt för studielivet. En av de typiska sakerna var den så kallade "gulisintagningen" jag var med på igår. Alla första årets studeranden var klädda i sopsäckar, indelade i lag, målade i ansiktet och var endera fulla i slutet av evenemanget eller nyktra och trötta som jag. Mot slutet av kvällen meddelade min telefon mig att jag hade uppnått mitt "mål" som var att gå 8000 steg per dag - vilket jag tydligen uppnådde medan vi gick omkring i Åbo i våra sopsäckar. Jag hade det riktigt roligt!


Jag har märkt att jag har blivit riktigt ovan med att skriva på svenska eftersom jag håller på med engelska så mycket varje dag. Det känns lite lustigt att jag som kunnat stava så bra nu mitt i allt skriver svenska ord fel eller använder en försvenskad version av ett engelskt ord, vilket ju då inte alls passar in i meningen. 

Jag borde kanske läsa fler svenska böcker. Och skriva lite mer på svenska. 

Det känns konstigt

Det känns konstigt när man inser att man någon stans på vägen slutat göra saker man gjort förut. Slutat dricka kaffe på morgonen. Slutat dra sig en hel förmiddag i sängen. Slutat blogga. Slutat kalla mamma mor då och då bara för att man kan. Slutat ladda ner musik som man sparat i en mapp på datorn. Slutat göra saker utan att riktigt tänka på det.

Mitt i allt sitter man där och måste tänka en stund för att minnas vad ens blogg heter för att till och med ens webbläsare har slutat ha den som inskrivningsförslag. Man dricker en kopp förmiddagskaffe och inser att man är hungrig för att man ätit frukost halv 8 och faktiskt steg upp innan pappa som vanligtvis stiger upp först. Skrivbordet är fullt med lappar och papper från ett år sedan och man undrar när man egentligen slutade sätta in allt på ett och samma ställe mer regelbundet.

Men det finns också saker man säkert alltid gjort och fortsätter göra utan att tänka på det. Klädhögen som lämnats på golvet i säkert en vecka nu. Kaoset på skrivbordet som ordnar upp sig när det utspridda projektet är avslutat. Musik som spelas i högtalare och dörren till klädskåpet som står på vid gavel. Den tomma muggen som kanske lämnat en ring efter sig på bordet. Pappersfåglarna vikta av blått chokladpapper.

Rummet ser i alla fall bebott ut. Det ser inte ut som om jag bara sover här två nätter varannan vecka längre och det gör jag ju inte heller. Lådor på en byrå skvallrar om att jag flyttat hem till sommaren och inte längre har plats att gömma allt under sängen. Men jag tycker om en viss grad av stökighet. Mitt renoverade rum känns mer som mitt då.

Fråga ställd av Rasmus F.F.

En snabb titt i hörnet av datorskärmen berättar att jag varit tyst här i ett halvt år. Oj vad det går snabbt. Där ute plaskar regnet och hela husvåningen luktar Ajax tvättmedel efter att jag städat. Allt är så rent och friskt att det känns som om jag själv nog måste vara täckt av ett lager med damm. Hunden ligger nöjt på golvet och har inte smitit ut ännu fast dörren är öppen. Kanske jag borde ta ner roskisen från mitt skrivbord nu?

För den som undrar och inte vet så är jag hemma i Sibbo igen och har sagt hejdå åt min rumskamrat (och Karis) för flera veckor sedan. Jag har inget sådant där traditionellt sommarjobb men har fått öva upp armmusklerna där ute i trädgården i stället. Dessutom har jag tagit mig tid att läsa ett par böcker och det känns hur bra som helst.

Hur ser hösten ut? (Fråga ställd av Rasmus F.F. i går)
Min höst har jag ingen aning om ännu. Mitt andra "mellanår" är slut nu och jag vet inte om man så där korrekt ens får kalla två år i rad mellanår. Hur som helst har jag då sökt in till skolor igen och ska vänta ungefär en halv månad till innan jag vet om jag ska börja leta efter en bostad eller helt måste tänka om. Den här gången är det Engelska i Åbo eller bildkonst i Jakobstad som gäller. Och nej, jag vet inte vilken jag hellre skulle komma in till.

Du vet hur jag precis sagt att hunden inte smitit ut fast dörren är öppen? Det höll inte så länge. Diego tassade nyfiket ut i regnet och jag fick suckande gå fram till dörren och vissla på honom. Det finns en dryg 40% chans att han inte dyker upp om jag kallar på honom men den här gången kom han. Och lämnade våta tassavtryck över golvet när han trippade in igen.

För att lära känna mig

När man träffar nya människor som man kommer spendera en hel del tid med lär man ju känna dem genom att fråga en del frågor. Jag tänkte ge dig ett litet plock av frågor som ställts mig av olika personer de senaste 3 veckorna:

Alltså, vem är du riktigt?
Hur hålls du och stå med så små fötter?
Skulle du låta dina föräldrar träffa mig?
Vad önskar du dig till julklapp?
Tror du man får bli adopterad som 20? Din familj verkar så bra.
Kramade jag dig för hårt?

(Bonus av Ylva: "Shippar du Ron och Hermonie eller Hermonie och Harry?")

Jag vet inte hur många gånger jag har varit i köket när Ylva har kommit hem. Varje gång, utan undantag, öppnar hon munnen och pratar av sig om allt mellan himmel och jord. Jag tror inte att jag pratade så där mycket om min skola när jag var i hennes ålder. Men jag hummar och ställer någon enstaka fråga för att hålla monologen flytande.

"Men äsh -- det kan jag ju inte berätta för dig. Det är en hemlis!" Utbrister hon mitt i allt när hon kommit på något. Jag tittar undrande upp från min plats på golvet och hejdar mig i torkningen av en skåpdörr.
"Vems hemlis?"
"Min", hon gör ett irriterat ljud. "Nu måste jag snabbt fylla munnen med något innan allt bara flödar ut!" Sagt och gjort tar hon fram bröd och gör en smörgås åt sig.

"Jag kommer ju aldrig kunna berätta det åt dig", suckar hon efter ett tag. Det skulle förstöra det roliga med det hela menar hon.

När är vi framme?

Jag sitter längst bak i bilen, cool som jag är, och lill-killen framför mig frågar sin mamma när vi är framme. Jag insåg plötsligt att det nog var många år sedan jag satt i en bil och någon frågade hur länge det var kvar, eller när vi är framme.
"Det är nog lika länge som vi har åkt", svarar mamman.

Jag bara njuter bilfärden som alltså kommer pågå ett tag till. Vi har kört ikapp lite svalare väder och jag är innerligt tacksam över det.

Ett dagboksinlägg, om dagboken varit up-to-date

Vi har en kurs i Photoshop nu, och läraren Mathias är precis lika bra som jag fått för mig att han skulle vara.
Linda vill att det ska vara lördag så att någon kommer tillbaka till Karis.

Det är fastlagstisdag och efter muskelvärk i armen förstår jag varför elvispen är en så magisk uppfinning. Fastlagsbullen är nästan inte värd tiden det tar att vispa grädden för hand. (Och inte orkade jag vispa grädden tillräckligt fluffig ändå...)

Fastlagsbulle

"Vet snowflake när hon kommer på onsdag?"

Snart är det dags att inse att dagar faktiskt har ett namn och en plats i veckan. Från och med i morgon heter dagarna något som onsdag, torsdag, fredag och helg. Det kommer måndag och nya kurser i skolan. Det kommer nästan två månader utan rumskamraten Sara som åker på utbyte i Norge. Jullovet har varit väldigt skönt och jag har tyckt om att vara med familjen... nu är det däremot dags att åka tillbaka till de som är min familj i Karis.

Snowflake återvänder till Karis på onsdag och hon tycker att lägenhetskamraten Linda behöver kramas ihjäl när vi ses.

Julen fa' bort... vi har nyår snart

I morgon börjar nyårslägret Midvinterveckan! 

Jag stod och pratade lite med min ståltant till farmor i dag.  Hon frågade när jag skulle tillbaka till Karis och undrade hur länge jag har jullov. Jullovet spenderar jag så klart i Sibbo med familjen. Jag som i allmänhet tolererar julen, men inte älskar den, tycker att det bästa med jullovet är att få träffa släktingarna och umgås med lite vänner där emellan.
    "Jag åker hem den 6:e", berättade jag och famo kommenterade leende att jag sagt hem. Men det är klart det: jag har Sibbo-hemma och Karis-hemma. Famo tyckte att det nog är viktigt att känna sig hemma där man bor, så att man inte längtar hem till föräldrarna hela tiden utan trivs där man bor. Att flytta hemifrån hör till livet och jag tycker faktiskt att det skulle kännas lustigt att flytta in tillbaka till föräldrarna nu efter att jag vant mig med att bo i mitt eget "hemma" med någon annan.

Ärligt talat tog det nästan en vecka för mig att packa upp väskan jag hade med mig från Karis. Kläderna satte jag motvillig in i klädskåpet bara för att jag måste plocka undan för att julstäda. Jag har aldrig förut varit hemma i Sibbo så länge att jag behövt sätta in kläderna i klädskåpet sedan jag flyttade ut den 31:a augusti. På min telefons startskärm finns Linda som jag bor med i Karis och jag börjar sakta tycka att det här jullovet nog är lite långt. För att inte förgås av separationsångest skickade jag en rad bilder åt Linda för att uttrycka mitt missnöje över att vi är så långt från varandra. Rums kompisen Sara såg jag i alla fall här om dagen.

Små glädjeämnen i livet

Snälla va kakao, snälla va kakao... Jag kände mig ungefär som Tony Stark i nyaste Avengers filmen och mitt hoppfulla pratande lät lite som "please be a secret door, please be a secet door, please be a secret door... yay". Förutom att mitt "yay" blev ett "JAAAAAAAAA!" så högt att rumskompisen Sara undrade vad jag sysslade med där i köket. Men vi har kakao, vilket betyder att jag kan göra chokladbollar! "What a day to be alive!", som Sara uttryckte det.

Ah. De små glädjeämnena i livet.

En slö och skön dag: check!

Det kändes faktiskt rätt skönt att få sova till klockan så-länge-jag-vill och jag kunde ligga och mysa under täcket i en liten evighet när jag vaknat. Till slut masade jag mig i alla fall upp ur sängen eftersom jag måste hämta mina kläder ur internatets tvättrum. Jag hade stor lust att gå ut med bara pyjamasbyxorna på mig, men ändrade mig i sista stund och slängde på både jeans och rock innan jag lämnade lägenheten. Riktiga byxor visade sig vara ett ganska bra val när jag kom in i sällskapsrummet, där tvättrummet också finns, och mötte en kille från min linje. Jag var nästan lite förvånad över att han var uppe så tidigt, alltså vid 12, och vi hälsade slött på varandra innan jag gick förbi och han vände blicken mot TV:n igen.

Jag hade inga planer för dagen och tyckte det var härligt med lite sol när jag gick tillbaka till lägenheten med min rena tvätt. Med hösten kommer regnet, som jag älskar, men i dag sken solen så fint på den lilla uteplatsen vid internatet att jag var tvungen att gå ut igen. Så jag åt min brunch utomhus och satt i några timmar i solskenet. Efter en liten stund kom en flicka med väldigt långt hår och satte sig snett framför mig på andra sidan bordet. Vi drack en mugg te medan vi läste varsin bok, och det tog tre timmar och en andra kopp te innan vi till slut började prata med varandra. Nu vet jag lite mer om flickan med det långa orange håret och det var faktiskt riktigt trevligt att lära känna henne.

Kikar fram under paraplykanten

Jag åkte till Sibbo på torsdag eftermiddag, skrev modersmålsexamen på fredagen och var med på årets första Open Doors ungdomssamling i församlingen! Jag trodde att jag skulle vara väldigt trött på fredagen efter 6 timmars prov, men det var faktiskt inte så farligt. Och Open Doors gick mycket bra - det är riktigt kul att vi har satt igång för hösten! Lördag och söndag spenderades på holmen hos famos. Jag och mamma plockade lite lingon och jag gosade ihjäl hunden så ofta jag kunde... På lördagskvällen hade vi årets kanske sista bastu nere vid stranden, och solen reflekterades nästan aggressivt i vattnet så man var tvungen att kisa för att titta mot bryggorna. På söndag kväll åkte jag tillbaka till Karis igen tillsammans med 3 andra filurer och ungefär lika mycket packning som då jag kom hit första gången.

I dag hade vi en friluftsdag och hela skolan gick en knapp kilometer till en liten skog för att plocka blåbär. Det regnade precis hela dagen så det var kanske inte det mest behändiga vädret, men jag älskar ju regn så jag klagar inte. Nu står det åtminstone 2 liter blåbär i vårt lilla lilla kylskåp och jag undrar vad vi ska hitta på med alltihop... Det är konstigt hur ett kylskåp kan bli fullt så snabbt.

Sara räknade skoparen i vår lilla tambur: 15 par skor delat på bara 4 flickor. Det ser konstant ut som om vi skulle ha en massa gäster - och då vet jag att vi alla har något par skor till inne på våra rum. I dag har det kommit lite stövlar till i tamburen, så det är nog fler än 15 par skor där just nu.

I kväll ska jag springa över till Jimmys och Carros en stund, men just nu sitter jag i sängen och lyssnar på Sara som använder Google translate för att lära sig ryska. Lite då och då kommer det utrop som "kakvasavut" och något som lät som "dobro e du själv".  "Minjasavut Sara", presenterar Sara sig själv och jag förstår ännu en gång att jag nog knappast någonsin kommer vilja lära mig ryska.

"Dasvidanja!"

Blank stares at blank pages

I slutet av veckan ska jag befinna mig i Sibbo och för någon timme gå tillbaka till livet som studenten i den stora skrivsalen inför en förbättring av studentexamen i modersmål. Visst vet jag hur det hela kommer gå till eftersom jag gjort det förut, men jag kan inte säga att det är någon vidare fördel ändå. Nu efter ett halvår av ledighet, studentdimission och allt "post-examination-stuff" ska jag mitt i allt förstå mig på sådant som retoriska stilmedel och eufemismer och alla andra fina ord som beskriver något en text innehåller. Det, kära vänner, kallas textkompetens. Och allt det har jag ju så klart redan glömt bort.

Men "den som skriver har läst det två gånger", fick jag höra av en gammal klok gubbe i dag - så jag kommer förhoppningsvis orka skriva en hel del anteckningar nu under veckan och kanske lära mig något också. Den gamla gubben var förresten inte alls gammal, men medan jag spenderade största delen av den sömniga eftermiddagen i kusinen och kusinfruns soffa fick jag i alla fall höra något som jag tyckte lät rätt bra.

Emilia här

Jag tror att jag aldrig varit hemifrån så mycket på en sommar som jag varit den här sommaren. Det har varit kul att flänga omkring till olika ställen lite här och där, men visst tar det på krafterna också! Som längst tror jag att jag varit hemma 4 dagar i streck på flera månader.  Bland annat kom jag  precis hem från famos, innan det hade jag bara haft en dags sov-paus där hemma efter både en Sverige resa och ett härligt läger. Jag var med andra ord borta i 10 dagar i streck och efter det gick jag omkring som en zombie och spenderade på riktigt 90% av min vakna tid i sängen. Dagen efter zombie-dagen åkte jag och Lina till famos för att plocka bär.

Men nu är jag hemma. Golvet, skrivbordet och precis allt är ett enda kaos efter alla upp packningar mellan resor och det känns verkligen som om jag borde städa upp det nu. Nu har jag inga fler resor inplanerade för den här månaden, förutom då jag kommer åka iväg västerut för att börja skolan i Karis. Lillasyster Ylva har precis börjat högstadiet och storasyster Lina har som best en liten kris över att hon ju faktiskt ska flytta till Sverige om knappt två veckor. Det känns ändå rätt skönt att familjen kommer tänka mer på Linas flytt än min egen, eftersom vi flyttar samtidigt och hon ju försvinner till ett annat land medan jag kan komma hem varje veckoslut.

Så här sitter jag och ska städa upp skrivbordet, göra klart några mindre projekt (en del av kaoset på bordet) och så småningom börja packa till Karis. Helt enkelt ska jag sortera upp det själv gjorda kaoset så jag kan känna mig nöjd igen. En kusin ringde out of the blue för en stund sedan och frågade om en biologi kursbok för gymnasiet, så vi fick prata en liten stund. Gymnasiet har också börjat för hösten, så det blir en del meddelanden med vänner som frågar om jag har kvar den eller den gymnasieboken - trevligt är det ju om man kan hjälpa till.

Men i övrigt känns livet riktigt bra, och jag är glad över att inte ännu behöva sitta instängd i en skolbyggnad medan solen äntligen skiner där ute. 

En liten snäck-puss tills nästa gång!

En sådan där mys-pys dag med regn utanför fönstren

Jag vaknade i dag och bara visste att det här kommer bli en sådan där mys-pys dag med regn utanför fönstren och en säng som är så härligt mjuk. Snart låg det en gosig lapphund på mig och lillasyster Ylva fortsatte sova i fotändan av min säng. Frukosten gick otroligt långsamt och det känns som om hela dagen bara kommer njutas bort. Härligt.

Det är en knapp månad tills skolorna börjar igen (mammas och Ylvas i alla fall). Jag börjar skolan sista augusti och storasyster Lina flyttar till Sverige runt samma tid. Visst kommer det bli underligt. Eftersom jag inte ännu vet något om kursinnehållet på hösten så finns det inte egentligen något annat än flytten till Karis som jag kan sitta och fundera över. Men det känns inte direkt pirrigt i magen i alla fall, vilket jag tar som en bra sak. Mitt enda problem just nu är hur jag ska få tiden att gå i augusti efter att allt "sommarprogram" är slut och de andra jobbar/börjar i skolan igen. Fast en liten tur till farmor på holmen hoppas jag i alla fall att jag ska kunna göra med kusin Bianca!

För någon dag sedan var 4 damer och en fluffboll ute i skogen och plockade blåbär. Det känns bra att ha frysen full av blåbär igen, det blev nämligen lite kris för någon månad sedan när våra blåbär tog slut. Mera blåbär ska så klart ännu plockas, även om vi redan har runt 10 liter plockat på bara några timmar. Yay för ett bra blåbärsår!

"Om ni undrar vad det är, så är det SCONES" // Midsommar

Lånad från Pinterest

Det blev midsommar på holmen tillsammans med släktingarna. En av morgnarna fanns det nybakade scones på bordet, tack kusin Bianca, och kaffet var färdigt att drickas. Man åt typ ihjäl sig som vanligt och jag tyckte att det bara var så skönt att få vila upp sig efter barnlägret där jag var kökspesonal.

Jag går omkring och längtar lite till augusti då jag kommer flytta till Karis. Det känns så roligt! Inte för att jag direkt är trött på livet här hemma, utan för att jag kommer ha det bra där borta också. Men det är ju nästan hela sommaren kvar tills augusti och jag hinner syssla med mycket annat innan slutet av den månaden kommer. Att gå på många många loppis i Österbotten står högt på listan av saker jag har lust att göra just nu.

Ha en fin fin sommar!