Handskrivet

Jag hör ett misstroende "Va?!" från andra ändan av lägenheten där kämppisen sitter och ser på Melodifestivalen. Antagligen kom något förvånansvärt dåligt-men-spektakulärt bidrag vidare. (Som vanligt.)

Åbo står kvar på samma ställe, med samma domkyrka och med samma universitet. 

Jag har suttit med näsan i en bok stora delar av min vakna tid den här veckan och när jag försöker komma ihåg vad jag gjort den här veckan inser jag att jag inte riktigt varit närvarande i den värkliga världen. I dag bestämde jag att jag inte behövde någon mänsklig kontakt över huvud taget. Ibland blir det ju bara så men just i dag beror det antagligen på att jag varit för lat för att laga mat mer än en gång och därför sedan var hungrig och asocial  i min (sköna) ensamhet.

Men just nu sitter jag och tänker på gamla handskrivna brev. Det skulle vara roligt att få läsa brev från något av världskrigen - eller gamla handskrivna brev i allmänhet. Brev är förevigade delar av någons personlighet och har man tur innehåller de något speciellt som borde få läsas om och om igen. Jag menar, tänk att någon faktiskt suttit ner med ett papper framför sig och funderat ut vad man ska fylla det där pappret med! Ska man skriva något personligt? Något informativt? Något man inte skulle kunna säga högt?

Jag tycker om att samla på mig små lappar där det står något: mammas många minneslappar med uppmaningar om att göra den där saken hon bett en göra medan hon är borta, en lapp om scones, lägenhetskamratens lapp om att dörren var olåst när hon gick till skolan på morgonen, en oväntad och hjärtvärmande kom-ihåg lista, den gula post-it lappen där jag och Astrid ritat små figurer och skrivit ner en liten konversation om något på en föreläsning... 

Det kanske känns "old school" för en del men handskrivna meddelanden är nog en av de där sakerna som får något lill-gammalt i mig att njuta. Det, second-hand böcker, vinylskivor, svartvita foton och gamla möbler.

En man som kunde varit Helsingforsare stannade mig utanför skolan för att fråga om det var här *något jag inte kände igen* finns. Jag svarade att det här är Arken. Det var dit han skulle och han gick vidare mot ingången utan att riktigt ha stannat. Ett tag senare kom jag på att han uttalat namnet på en föreläsningssal fel och att jag därför inte visste var han var på väg. Det är tredje gången jag blivit frågad om var *det här rummet/salen* finns i byggnaden. Jag önskar att folk skulle inse att jag inte kan namnet på varenda litet klassrum i byggnaden, utan oftast hittar dem genom korridorbokstaven och rumsnumret den bortkomna personen ju så klart inte har uppskrivet.

Konduktören på tåget böt till svenska när hon såg mitt studiekort och sa "tack" istället för "kiitos". Hon är nu uppgraderad till en delad plats som favoritkonduktör. Den ärade platsen delas med den skäggiga konduktören som skrattade till när han såg att jag åt nudlar ur en plastburk.

Ylva ringde mitt i allt igår kväll när jag läste på prov. Jag hörde henne snyfta på andra ändan av samtalet och jag satte mig rak i ryggen medan jag mentalt förberedde mig på något hemskt. Det var inget hemskt. Hon hade bara sett på det senaste avsnittet av Netflix serien hon är väldigt investerad i och hon tyckte att jag borde se det nu genast. Det har gått två år sedan jag kramade om min gråtande bästa vän mitt i natten men jag spänner mig fortfarande så fort jag hör något som låter som snyftningar.

Det känns som om min granne här på tåget sitter och tittar på vad jag gör. Hon sov en stund men har vaknat nu. Hennes väska och rock är ljusrosa.

För en stund sedan höll jag instinktivt på att ställa mig upp och samla ihop mina saker när den välbekanta rösten i högtalarna sa "Nästa: Karis".

5:30

Jag ställer in alarmet på 5:30 och gör till och med en ny alarminställning i den redan långa listan jag har där på telefonen. Tidigaste larmet jag haft innan är 7:35. Du kan gissa att jag inte direkt ser framemot morgonen och en onaturligt tidig väckning. Men det är det som händer i alla fall.

6:15 blir jag och Lina upphämtade och sedan bär det av mot Vasa för att åter igen vara med på ett Midvinterveckan läger. I år är jag i kansliet och jag börjar äntligen se framemot det nu i kväll. Det ska bli så kul att se vilka deltagare och övriga fin fina människor som dyker upp i år!

Goder natt.

Att bli bästis med sig själv igen

Ibland måste man komma ihåg att tycka om sig själv också. Säga hej Emilia, jag gillar dig. Ofta är man så distraherad av allt annat i livet att man inte riktigt hinner ta hand om sig själv lika mycket som man kanske borde. Ibland äter jag för lite under dagen, jobbar för länge på kvällen och överbelastar hjärnan med musik i hörlurar tills jag blir trött i öronen. De här är relativt små sker som händer och jag lider inte av det men ibland behöver jag ta en paus från det och lära mig att ta hand om mig själv igen.

Därför har jag mer eller mindre regelbundet "jag" dagar. Man kan nästan kalla det en dags lång dejt med mig själv. På de här dagarna gör jag väl de mest flickiga sakerna man kan göra: fixa med naglarna tills jag är nöjd, dansar runt i rummet till Taylor Swift och glömmer all annat i världen för att jag just i den stunden sjunger med i låtar om mitt glittriga fantasiliv. Jag har på skön musik, i högtalare, och gör allt oviktigt jag bara har lust med. Jag äter glass och ler åt mig själv i spegel för jag tycker om mina ögon när de skiner av lycka.

Pointen är att jag tar en paus från omvärlden och koncentrerar mig på att bli bästis med mig själv igen. Jag-dagar är avslappnande och får mig att känna mig mycket bättre nästa dag. Glöm inte att ta en jag-dag ibland du med, det är upplyftande och du hinner tänka på mycket medan du lugnt tar hand om dig själv.

Och ibland måste du få köpa lite tulpaner åt dig själv bara för att de såg fina ut, och du förtjänar den glädjen.

stunden efter kände jag en avlägsen sorgsenhet och insåg att han haft sönder det, haft sönder en gammal vänskap. så jag blundade, tog ett andetag, vände ryggen till och lät vardagen fortsätta med stunder då jag borde känna något - sakna vänskapen - men inte gjorde det. idag, nästan en månad senare, kom första starka känslan och det enda jag kom fram till var tre ord: "jävla fucking idiot". för han hade sönder det och jag borde kanske ha stängt ögonen för länge sedan.

Utkast som aldrig publicerats

Jag har några utkast som jag aldrig publicerade på bloggen men inte heller någonsin tog bort. Ett av dessa utkast innehöll en liten historia som hörde ihop med hur jag kände mig just då (för mer än ett år sedan):

"Det finns en orsak till att jag lägger märke till människor, vissa erkänt mer än andra, och det känns bra att det är min grej. Fast ibland så tröttnar till och med jag på att alltid finnas där på standby /.../ Jag längtar till hösten.Och jag vill bort härifrån. Men samtidigt tror jag att jag är livrädd för att inte vara här om jag behöver stå med någon genom en till storm."                                                                                                                                    (Utdrag ur blogginlägget Som en liten silkeslen sten)

Abandon ship

How can you tell when it's time to abandon ship?

Does it stare you in the face as it wipes the greyest dust all over your sails, pushing bullet holes trough the fabric and burning the ropes:

making the sail resemble a white flag on a battlefield where the soldiers are ready to surrender?

Does it darken your skies when the deck suddenly becomes crowded, 
the loud noise of loneliness making you retract to the shadows bellow deck for comfort, for you to only surface when the skies are soft and the clouds filled with rain?

On one of those days you might find yourself  leaning against the railing with your lungs full of fresh air. You can nothing but smile at the crew member coming up to you. He pushes away the aching echo of a loneliness even the biggest crowd couldn't possibly cure.

You turn around and face the water to ignore the torn sails waiving over your heads. One day you might tell him about them, but for now you let them be. It's only fitting he stands beside you in the drizzle because you were right there with him through his hurricane.

After a moment he gets called under deck. "Go ahead, I'll be right after you", you sigh and he hugs you tightly before leaving. Glancing down at the water below you wonder how nobody else has noticed how dangerously the ship glides over the dark rocks at the bottom.

You lift your eyes again and notice that not far away, on slightly deeper water, there is another ship with a crew that happly waves at you when they see you looking.You figure you could make the leap over the water. But no matter how sunny the days were or how the crowded the deck became,there could come a day when you were needed to stand through another hurricane.

I smile longingly at the other ship.

But there will come a better day to abandon ship and run away

De fem personerna jag mötte i dag

Klockan är tjugo över nio när jag raskt går till skolan med händerna fulla av mitt morgonmål. Muggen håller jag ut en bit framför mig så kaffet inte ska stänka på mig i fall det råkar skvalpa över kanten. Några timmar senare går fem flickor med en julklapp till kökspersonalen. Vi blir kramade av kvinnan, en av de två som gör mat åt oss, och hon ser rörd ut när hon ler. Jag tackar helhjärtat kökspersonalen för maten de gör åt oss varje dag.

Runt halv tolv lämnar jag skolan igen, den här gången med telefonen i handen. Jag håller på och skriver ett meddelande när jag märker att ynglingen framför mig plötsligt sträcker sig bakåt i dörröppningen. Jag ser tatueringen i hans nacke och hans rygg böjs obekvämt när han i sista stund tyckts ha bestämt sig för att hålla upp dörren åt mig. "Tack", jag ler åt hur han ansträngt sig för lilla mig. För ett ögonblick är jag en minimal bit kär i honom och han ger mig någon slags nickning till svar. Han går iväg för att röka ute vid vägen och jag inser att jag inte ens vet om han pratar svenska. Jag skulle verkligen vilja veta historien bakom hans många tatueringar.

Kvart före ett är jag på väg mot tågstationen och jag tänker på hur äldre människor tycker att ungdomar alltid går så raskt. Kanske ungdomar gör det för att de alltid är sena eller vill skynda sig för att vara i god tid för en gångs skull. Vid matbutikerna kommer en äldre man upp på trottoaren till vänster om mig och jag hinner flyktigt märka att det är min kurslärare. Han ser mig inte och jag säger inte hej. Han ser ut som en typisk pensionär och jag hinner undra om han ofta känner sig ensam eller om han har en stor släkt och vänner att umgås med.

På tåget från Åbo har jag platsen bredvid en kvinna som lyfter ner sin väska från mitt säte. Jag krånglar av mig mina ytterkläder och ser henne sträcka sig för att kolla om det finns en till krok vid fönstret så jag också kunde hänga upp min jacka. Det fanns det inte. Vi sitter i tystnad och jag läser en bok tills kvinnan ska stiga av tåget: då reser jag mig för att låta henne komma ut i gången. Hon ler mot mig och säger "thank you" och jag hinner bara ge henne ett glatt leende till svar. Hon hade märkt att jag läste en engelsk bok. (The five people you meet in heaven)

-------------------

"Du är en femåring", suckar jag åt min vuxna småkusin och han fortsätter skratta åt mig. Det är kväll och vi sitter på röda stolar bakom ett mixerbord i en kyrkosal.
   "Ja, men jag är rolig", svarar han och jag flinar till svar för jag kan faktiskt inte påstå något annat. Jag hade glömt bort hans speciella humor och hur han retas med allt och alla. Det var bara så länge sedan jag gick på något av hans skämt att det kändes lite främmande. Lite senare på kvällen stannar jag upp mitt i en tanke när jag inser att jag blivit påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om att umgås med min skäggiga småkusin. En del personer har man helt enkelt vuxit upp med och lärt sig uppskatta och samarbeta med utan att ens behöva tänka på det.

Som en liten silkeslen sten

Jag vill kasta tunna glas rakt in i väggen eftersom det känns som om att alla miljoner splittrade glasskärvor magiskt skulle göra mig hel. Jag vill slå till något och känna det i hela min hopknutna hand för att ha något annat att koncentrera mig på. Fast mest av allt vill jag helt enkelt skrika rakt ut tills min röst bara brister. Men alla andra är hemma och jag kan ju inte förklara något för dem som jag inte ens riktigt kan förklara för mig själv. Så jag håller tyst. Jag river inte ens sönder ett papper i patetiskt små bitar och kastar runt dem i rummet som snöflingsliknande konfetti.

Det värsta är att det inte ens är någon annans fel. Eller det är i alla fall det min överanalyserande hjärna alltid tycks komma fram till. Något förbjuder mig från att sväljas av den lilla avundsjuka klumpen där nere i min magbotten och jag har helt enkelt inte förmågan att drunkna i andra känslor än frustration och självmedlidande. Klumpen ligger där i magbottnen likt en vacker liten sten med runda och lena kanter. Det är som om den finns där som en liten tyngd men inte var skapt för att skada mig med några vassa kanter. Eller så är det kanske jag som slipat och slipat den lilla stenen tills den inte kan sticka mig längre. Men den lilla tyngden försvinner i alla fall inte och alla mina tårar vägrar rinna över kanter hur många gånger de än väller upp i mina ögon.

"Vi gav ju aldrig dig några komplimanger", konstaterar han när vi alla kommit ut på gatan igen.

"Det behövs inte", svarade jag med ett skratt, "vi har ju redan kommit fram till att jag inte är bra på att ta emot komplimanger."

"Jo, men ändå", envisades han medan vi gick i en grupp på sex personer över kullerstenarna en kväll i Polen. "Jag har aldrig sätt dig arg", fortsatte han efter en stund. Du är alltid så glad.

Visst. När jag ser mig i spegel möts jag ofta av ögon som naturligt skiner av en glädje som inte alltid har funnits där. Det kan få mig att göra fula grimaser åt mig själv som för att kontrollera att det faktiskt är mitt ansikte jag tittar på där i spegel.  De riktigt ledsna ögonen fulla av tårar möter däremot sällan någons blick. Och jag är så ofta glad att mina sårade och sorgsna blickar enkelt kan tas för trötthet. Jag har svårt att ta emot komplimanger men hoppas att mitt leende är ett tillräckligt stort tack.

Det finns en orsak till att jag lägger märke till människor, vissa erkänt mer än andra, och det känns bra att det är min grej. Fast ibland så tröttnar till och med jag på att alltid finnas där på standby. Jag är trött på silkeslena stenar som tynger i min mage och jag är trött på att inte vara en människa som vill skylla det på någon annan.

Jag längtar till hösten. Och jag vill bort härifrån. Men samtidigt tror jag att jag är livrädd för att inte vara här om jag behöver stå med någon genom en till storm. 

Telefonen plingade till och jag ignorerade svaret en stund till medan jag skruvade upp volymen på spellistan jag sökt upp. Jag visste ju ändå vad hon svarade. Men när jag öppnade textmeddelandet  tårades mina ögon upp lite i alla fall: det var ett hjärta med ett utropstecken, och just i den stunden kändes det som om min kusin var den bästa människan i hela världen. 

Alltid där för att ta emot mina elektroniska kramar. 

Emilias guide

... Till den bästa frukostjuicen.

Jag var in en sväng till K-market i dag och var sugen på lite apelsinjuice. Men vilken är egentligen den bästa juicen? Det finns ju olika att välja på, så jag köpte 3 stycken för att komma fram till vad skillnaden mellan dem egentligen är. Förresten har de ändrat om i butiken sedan jag var där senast så jag stod mitt i allt bredvid en hylla full av kryddor och panikerade lite förvånat inombords. Sedan fick jag hålla in ett skratt och försöka hitta hyllan med juice - den hade ju så klart också flyttats.

Jag och mamma utgjorde expertjuryn och poänggav juicerna enligt vilken som var godast.

God morgon 3+1 poäng
Jag gillar fruktköttet, men den smakade inte riktigt som den brukar - fast det varierar alltid lite i smaken beroende på frukterna som används.
Mamma Annika: "Den här har fruktslamsor så jag är inte ett stort 'fan' av den."

Pirkka Färskpressad 1+2 poäng
Jag tycker den var lite vattnig jämfört med de andra två och hade dessutom minst smak.
"Den har en liten bismak av något..."

Pirkka Apelsinjuice 2+3 poäng
Har en lite "tjockare" smak, men det beror mest på att den inte var kall som de andra juicerna.
"Den här är syrligast."      "Jag tycker nog mest om den här."

Resultat:

Tycker du inte om fruktkött i din juice så är Pirkkas Apelsinjuice nog det bästa för dig! Stör inte fruktkött dig skulle jag rekommendera God Morgon juicen. Prikkas Färskpressade juice är däremot dyrast och har minst smak av dem.

Barndomens magiska stunder

Tydligen älskade jag verkligen Robin Hood när jag var liten. Jag ville se på "Robin Hooond!" varje gång vi kom till famo. (Undrar om jag trodde att han var en hund, fast han är en räv i Disney filmen?)
Jag minns inte varför jag tyckte så mycket om Robin Hood när jag var liten men jag tycker fortfarande massor om den karaktären och ser gärna alla versioner av filmer och TV-serier där han dyker upp. Nu i efterhand vet jag också att min Sherlock Holmes fascination kommer från att ha sätt den där Disney filmen om mästerdetektiven Basil Mus... Jag beklagar om du har missat Disneyfilmer i din barndom. Det skulle ju vara sorgligt.

Mamma (och ibland pappa) läste för mig och mina systrar när vi var små och jag kommer speciellt ihåg böckerna om Narnia. Alla böckerna fanns samlade i en löjligt stor och tung bok som hade små tecknade bilder i sig här och var. Sagostunderna var perfekta och super mysiga! Narnia fascinationen lever också fortfarande kvar eftersom jag tycker om filmerna men böckerna har jag inte läst själv ännu.

När jag är klar med studentskrivningarna ska jag nog sätta mig ner med lite sagor igen. Tills dess är det matematik och religion som gäller.

Något att se tillbaka på

Jag sätter mig ner med en varm kakao och en chokladpudding för en liten sockerchock så här innan jag ska lägga mig, men det här måste jag bara skriva ner som en liten påminnelse åt mig själv i fall jag inte känner likadant i morgon eller nästa vecka.

Jag är tacksam över att jag inte känner mig det minsta orolig i en grupp med människor.

Jag är stolt över och har en enorm respekt för en speciell person. Ärlighet och mod går jätte långt och jag är så förskräckligt och innerligt tacksam för den relationen vi har. Det känns som om den ändå fixar sig utan allt för mycket stötar medan den har en fridfull och lugnande känsla över sig (tillsammans med ett litet tack på repeat upp till himlen).

Gud har ett speciellt sätt att förbereda en inför något och det är verkligen ett mästerverk.
Precis som i ett svartvitt foto innehåller Guds plan en del skuggor, jobbiga perioder och tankar, men jag börjar förstå att hans plan för mig, det svartvita fotot, inte skulle vara lika vacker utan de där små mörka sidorna. Det känns härligt när man börjar se en del av bilden och smått förstår varför de där skuggorna måste finnas.

Det finns en sak i mitt liv som jag bestämt måste trycka på paus ett tag för att helt enkelt kunna fokusera på annat mer helhjärtat.

(Om någon som känner mig och läser det här förstår vad jag menar och pratar om så säger jag bara jaha, bra uttänkt och good for you?)

Så lilla jag om jag läser det här någon gång senare och tycker annorlunda på något vis: ett litet slag i bakhuvudet på dig och fy skäms.
Det känns okej just nu, för din överaktiva lilla hjärna tänkte på det långt i förtid och Gud förklarade det för dig så du kunde vara beredd på det senare. Du är gjord smart och sättet du processerar saker på förvånar dig själv ibland, men på grund av det kunde du få ett "tack för i kväll" och känna dig okej med det. Gud gör de mest fantastiska plot-twistarna du inte ens kan tänka dig och det är bara att leva ut dem för att senare stå där med gapande mun i fashination.

Det gör du bara inte

Du textar inte en gammal skolkamrat som du inte har pratat med eller sett på flera år
och säger: "Hej, jag hörde att din bror dog i Indinen. Jag beklagar."
Det gör du bara inte.

Måndags muffins

Lina var också ledig i dag så vi spenderade morgonen vid köksbordet med bortglömd musik och skitigt hår. Sedan blev mina naglar rosa och guld innan Lina ville baka något och jag föreslog äppelkaka fast som muffinsar. Vi har skapat ett nytt favoritrecept med en sockerkaks linkanade botten tillsammans med en äppel/krossade nötter mix ovanpå. Super gott! Mamma kom hem från London i förrgår och Whittard teet var en av de små skatter hon hade med sig hem. Det fick jag också smaka på i dag.

Så där annars så hejar jag på alla som har prov vecka just nu och tycker lite synd om dem medan jag sitter hemma och gör precis ingenting. Fast nu ska jag kanske ta mig i kragen och jobba lite på ett bildkonst projekt jag ska ha klart om ungefär en vecka. Det kliar verkligen i fingrarna och jag tycker det är kul att få göra något kreativt :)

1864

För kanske ett halvår sedan såg jag trailern till den danska serien 1864 och blev så sur över att den inte sändes i Sverige på en tv-kanal som jag hade tillgång till... Men nu sänds den ju i Finland! Det är en serie som handlar om det dansk-tyska kriget 1864 och jag gillar verkligen att den är historisk. Serien har 8 delar: jag bandade in den först delen i går och såg den alltså i dag. Handlingen börjar innan 1864 så åtminstone två av huvudpersonerna är pojkar då man ser dem på 1850-talet och de blir äldre ju längre in i serien man kommer.

Danska är inte alltid helt lätt att förstå sig på och texten jag hade var tyvärr på finska så jag missade en del lite då och då på grund av "hål" i språkkunskaperna. Ställvis var serien rätt så underlig - eller blev det åtminstone eftersom jag på grund av språket inte alltid fattade vad de egentligen höll på med. Men serien är snyggt lagad och de yngre skådespelarna var också duktiga (2 pojkar, 1 flicka). Intressant nog finns det en hel del karaktärer som jag inte alls tycker om men eftersom det här bara var den första delen av serien så tror jag nog att jag kommer tycka bättre om dem senare.

Ett litet minus var att serien verkade lite "hoppig" som om för mycket skulle visas under den enda timmen avsnittet pågick. Jag räknar det som 4 olika "vinklar" där en av dem dessutom utspelar sig i nutid och inte på 1850-talet. Förutom det så ser jag emot nästa avsnitt och tänker definitivt se till att titta på det ensam eftersom det är lättare att koncentrera sig då. 

"Jag dansar runt i rummet med hög musik för att stänga ut ensamheten"

... var svaret jag gav min vän Victoria då hon frågade mig hur det är med mig.

Victoria textade mig när jag var mitt inne i mitt dansande, som om jag varit med i den där Taylor Swift musikvideon där hon är kär i sin granne. Som tur har jag däremot inga stora fönster eller närliggande grannar. Jag kan inte heller direkt säga att mina "dansmoves" är vidare underbara. Men hur som helst var jag enormt sällskapssjuk och det går ofta lätt att bota genom att vrida upp volymen och bara shake it off... Hehe.
    Jag är sällskapssjuk, förklarade jag åt Victoria. Hennes nästa fråga var om jag var kär och jag älskade att hon frågade just det, som om det var lite självklart, och hon fick mig att skratta högt eftersom det var både roligt och lite gulligt. Mitt humör blev bättre vare sig frågan varit seriös eller inte. Men nej: kär skulle jag inte kalla mig och känslan av ensamhet blev effektivt botad även om den höga musiken fick fortsätta spela i rummet.

Jag har inte planerat på att ge dig en grundlig tillbakablick på mitt 2014 och det enda du behöver veta än att jag älskar mina vänner, är stolt över dem och att jag inte alls ångrar de små tuffare perioderna jag gått igenom. Det har varit en speciellt emotionell sommar/höst då det har hänt olika saker, både i mitt och andras liv, men allt jag lärt mig under tiden har ändå varit viktigt och för det mesta värt det.

Och nu så här i januari ser jag framemot tjejträffen jag ska på nu i veckan och det ska också bli kul att sätta igång med planeringen av Open Doors ungdomssamlingarna igen!

Lilla jul i lördags

Otroligt efterlängtat sällskap blev något av en lilla jul present i lördags och en oplanerad gäst som sov över hos oss uppskattades ju också mycket.


Hur gammal är du? Sext....Sjut..? Sjutton. Japp, sjutton var det!
Hur gammal känner du dig? En liten bit vuxen. Ibland som tjugo, andra dagar sextio, någon gång som en femåring men för det mesta någonstans mellan 16 och18 år gammal.
Vilken film såg du senast? Guardians of the galaxy tror jag. Är inte säker. Ser mest på serier. Förresten kan det nog ha varit Horns med Daniel Radcliffe i huvudrollen... Nej det var ju Love happens, den var bandad på TV:n.
Vilken är dig favoritårstid och varför? Höst! Jag äskar regn och mysigheter som ljus och halsdukar.
Vilken är din favorit högtid? Midsommar eftersom hela släkten samlas på farmors holme och sällskapet bara är fantastiskt.
Om du fick vara var som helst just nu, var skulle du vara? Med någon jag tycker om?
Vad lyssnar du på just nu? Den här spellistan som jag klickade in på bara för Dylan O'briens face.
Vilka fem saker vill du inte vara utan i ditt skafferi/kylskåp? Kaffe, te, jordnötssmör, saft och frukt. Jordnötssmör är inte ett måste men det är gott - och faktiskt slut för tillfället.
Vilket är ditt favoritgodis? Choklad så klart ;)
Vad har du i dina fickor? De är tomma just nu, men vanligtvis telefonen, en miniatyrkalender och mina nycklar.
Hur såg ditt liv ut för 10 år sedan? Jag var liten och antagligen blygt förälskad i Marius på min klass. Jag gick ju liksom på tvåan i lågstadiet då?
Vad heter du i andra namn? Annika. Tack mamma...
Har du något husdjur? Ja, vi har den mjuka och nästan sönderkramade hunden Diego.

En söndag eftermiddag/ Då tårar oförklarat faller

"Men vad är det för fel på dig? Vad har du att gråta för?" frågade hennes spegelbild när hon stod där med röda ögon och kinderna saltiga av oförklarade tårar som tyst börjat falla. Något där bakom det blå och svarta måste ha fyllts till bredden och sedan runnit över kanten när det inte rymdes mer. Hon kunde bara inte förstå varför: hon var inte egentligen ledsen och det fanns inget som borde kunna tvinga hennes tårar att rinna, som om kroppen bara gett upp och inte kunde hålla tillbaka dem längre. 

"För vi är inte längre vi, vi köper julklappar till någon annan"

Eftersom jag har finska studentskrivningen imorgon tyckte jag det var passande att faktiskt lyssna på lite finsk musik - något jag annars aldrig gör. Efter några genomlyssningara av samma sång har den finska sången, full med talspråk, nog krypit igenom min "inte tycka om finska sånger"-mur jag mycket prydligt har byggt upp.

Det var  Koska me ei olla enää me, ostetaan joululahjat jollekin toiselle som fastnade och jag har kommit fram till att jag trots allt tycker om Sannis "Me ei olla enää me" (men är säker på att inte ens titeln är korrekt finska...)

Bild:

Det finns altså små undantag i mina principer när det gäller musik. Ett annat exempel på ett undantag är sången "Från och med du" av Oskar Linnros som jag blev förtjust i den här sommaren efter att lillasyster Ylva sjöng den på en bro... Svenska sånger tycker jag nämligen inte heller riktigt om.

På tal om julklappar så har jag faktiskt en julklapp fixad redan - tre månader innan jul. Det ska också bli intressant att se om jag får någon riktig julkänsla i år eller om den helt enkelt är lika utdöd som de senaste två åren.
För övrigt håller jag också på och tittar lite på en ordentlig kamera som jag endera får köpa själv eller delar med Lina... Vi får se hur det blir :)

Och jag önskar mig själv lycka till i finska studentprovet.

Lite nyttiga små höstförändringar

På kvällen skulle jag blogga men märkte att jag inte kände för att blogga om det där jag tänkt på under dagen... Så istället satte jag mig ner och lyssnade på musik (what's new?) och klickade omkring lite på bilder för att ha någonting att göra...
Det slutade med att jag tog fram ett stort papper och började skriva ner saker jag gärna vill göra någon gång.
Just nu har listan 34 olika punkter om allt från att lära mig swahili till att ta ett bubbelbad i ett badkar. Det var faktiskt rätt kul att på riktigt tänka på vad jag vill göra - hur litet eller underligt det än är. Att se de där punkterna, var och en bredvid en tom ruta, får mig också att bli lite inspirerad att göra allt det där någon gång.

Jag är rätt nöjd med min lista och jag ska faktiskt precis börja med en av de sakerna jag vill göra: nämligen att radera all musik på min telefon och sätta in nytt. Det blir som en liten fortsättning på mina små förändringar nu under hösten. Det är de där små, små förändringarna som är så otroligt viktiga för att jag ska hållas glad och inspirerad. Jag har ändrat runt i min bokhylla, i mitt klädskåp, i mitt rum, jag bakade en äppelkaka och så har jag till och med nästan sytt klart en topp åt mig. Det är helt enkelt småpysslande och lite meningslösa funderingar som förgyller min vardag och hindrar mig från att bli tokig :)

Så nu utmanar jag dig mycket gärna att göra en liten lista på vad du vill göra någon gång.
Min lista innehåller ju bland annat att klappa en elefant - så allt behöver med andra ord inte vara något du kan göra imorgon eller nästa månad. Och det där med bubbelbadet jag skrev om tidigare? Vi äger ju inte inte ens ett badkar!

Vad vill du alltså göra någon gång?

Som smilen bredvid kakbiten

Glad.
Jag har haft en uppfirskande eftermiddag och jag känner mig på väldigt bra humör just nu!