En liten skara människor — stor för att vara i skärgården under den här årstiden — stod redan och väntade på båten i prydliga klungor på två eller tre personer. Ett äldre par hälsade på mig med en nickning och ett leende. Jag hälsade tillbaka. Vi åkte iväg i morgondimman och det visade sig att jag skulle stiga av på samma ställe som två andra resenärer.
Snart kom jag gående över löven till platsen där telefonkontakt är ett kanske och själaro är ett så klart.
Inne i den fina stugan fanns en famo och ett kärlekspar som åtminstone på utsidan får det att se ut som att Stjärnhimmelen och en Solig morgon bestämt sig för att träffas vid ett köksbord där de värmer upp mjölk så de kan dricka varmt-men-beige kaffe till frukost. Jag kramade famo, Solig morgon och Stjärnhimmelen (i den ordningen) och kom långt efteråt ihåg att jag ju faktiskt bara träffat Stjärnhimmelen en gång förut men att det ändå kändes så självklart att krama om honom också.
Jag spenderade en och en halv dag med dem i den röda stugan med vita knutar. Vi åt, diskade, skrattade och hade språkbad. Det var roligt att höra famo och Solig morgon prata engelska. Jag som studerar engelska använder ju språket varje dag — med följden att jag mer eller mindre är tvåspråkig vid det här laget — och precis därför är det otroligt roligt att se andra som är mindre vana med språket använda det och lära sig mer och mer hela tiden.
När jag var där kändes skoluppgifter mindre tunga och det gjorde faktiskt inte så mycket att jag dagen innan glömt min väska med kläder på tåget.
