En sådan där mys-pys dag med regn utanför fönstren

Jag vaknade i dag och bara visste att det här kommer bli en sådan där mys-pys dag med regn utanför fönstren och en säng som är så härligt mjuk. Snart låg det en gosig lapphund på mig och lillasyster Ylva fortsatte sova i fotändan av min säng. Frukosten gick otroligt långsamt och det känns som om hela dagen bara kommer njutas bort. Härligt.

Det är en knapp månad tills skolorna börjar igen (mammas och Ylvas i alla fall). Jag börjar skolan sista augusti och storasyster Lina flyttar till Sverige runt samma tid. Visst kommer det bli underligt. Eftersom jag inte ännu vet något om kursinnehållet på hösten så finns det inte egentligen något annat än flytten till Karis som jag kan sitta och fundera över. Men det känns inte direkt pirrigt i magen i alla fall, vilket jag tar som en bra sak. Mitt enda problem just nu är hur jag ska få tiden att gå i augusti efter att allt "sommarprogram" är slut och de andra jobbar/börjar i skolan igen. Fast en liten tur till farmor på holmen hoppas jag i alla fall att jag ska kunna göra med kusin Bianca!

För någon dag sedan var 4 damer och en fluffboll ute i skogen och plockade blåbär. Det känns bra att ha frysen full av blåbär igen, det blev nämligen lite kris för någon månad sedan när våra blåbär tog slut. Mera blåbär ska så klart ännu plockas, även om vi redan har runt 10 liter plockat på bara några timmar. Yay för ett bra blåbärsår!

Villaliv och djurkärlek

Nu har jag varit i Österbotten i drygt två veckor på bland annat läger, Pingstvännernas sommarkonferens och sedan en vecka i villan vid mormor. Under lägret fick jag fin gemenskap, en hel del skratt, lite frustrerat gråtande och så någon dags härligt regnigt oväder. Under konferensen var det som om jag fick i mig lite extra livsglädje och jag kände mig riktigt, riktigt bra och lycklig trots att jag hade röda ögon som aldrig förr efter att jag gråtit en av kvällarna. Det var också som om jag fått en osynlig bröstplåt, ett stort skydd, över hela bröstkorgen och det känns riktigt härligt att vara övertygad om att det finns en Gud. Han har gjort mig stark.

Den här veckan har jag, systrarna, mamma och moster Mita åkt omkring en hel del i trakterna på loppis och besök hos andra mostrar. Här om dagen var vi på sommarteater där de visade Robin Hood och jag förälskade mig så klart i historien som vanligt. Robin Hood är fortfarande så otroligt bra trots att jag inte är 2-4 år gammal hos farmor och genast vill se på "Robin Hond" i tecknad räv-version på VHS.

Jag har hunnit plågas lite av värmen och druckit mitt morgon kaffe ur stora blå temuggar. (Jag saknar både regn och muminmuggarna där hemma.) Hos en moster blev jag överöst av kärlek från Rooster, den stora golden retirevern som inte vet att han är stor, och kom fram till att alla vita hår jag fick på hela mig nog är hundkärlek i största grad. Hos andra mostern var det istället flera katters hårstrån jag blev full av, även det kärlek, och jag blev ordentligt slickad av katten Frans som nog inte insett att han har en väldigt sträv tunga.

Jag har fyndat lite vinylskivor på loppis och konstaterade att jag nu faktiskt äger fler vinylskivor än vad jag äger CDn. Du förstår inte hur härligt det känns att bläddra igenom en hel låda LP-skivor och kanske, kanske hitta något du skulle tycka om. Gärna jazz så klart! De flesta av skivorna jag köper innehåller sånger jag aldrig hört förut och redan det är rätt härligt.

I går kväll dansade (hoppade) jag omkring i villans dubbelsäng och sjöng med i allt från rocksånger till Lady Gagas "Alejandro". Sedan blev det packningskaos och min väska ser ut som om den svalt en flodhäst efter allt jag bara kunde trycka in i den. För i dag åker vi flickor i familjen hem igen och fluffbollen Diego ska sitta med mig på tåget - det får gärna gå utan några problem.

"Om ni undrar vad det är, så är det SCONES" // Midsommar

Lånad från Pinterest

Det blev midsommar på holmen tillsammans med släktingarna. En av morgnarna fanns det nybakade scones på bordet, tack kusin Bianca, och kaffet var färdigt att drickas. Man åt typ ihjäl sig som vanligt och jag tyckte att det bara var så skönt att få vila upp sig efter barnlägret där jag var kökspesonal.

Jag går omkring och längtar lite till augusti då jag kommer flytta till Karis. Det känns så roligt! Inte för att jag direkt är trött på livet här hemma, utan för att jag kommer ha det bra där borta också. Men det är ju nästan hela sommaren kvar tills augusti och jag hinner syssla med mycket annat innan slutet av den månaden kommer. Att gå på många många loppis i Österbotten står högt på listan av saker jag har lust att göra just nu.

Ha en fin fin sommar!

#sommarochsol

Jag har hängt några futtiga dagar hos farmors på holmen tillsammans med mina två systrar och faster Maria som visslar julsånger på sommaren. Jag har lånat blommiga skor, njutit av sommaren och haft det allmänt underbart på det mest idylliska sommarstället jag bara kan hitta.

Idag var jag på en utflykt med Betania församlingen och vi åkte bland annat till Fiskars. Vid ett tillfälle låg jag under en 200 år gammal ek tillsammans med bandledaren Rasse och lillasyster Ylva och bara beundrade allt det gröna ovanför oss. Vädret var soligt och varmt, så Rasses hashtag #sommarochsol passade verkligen in.

Nu ska jag bara packa en stor läderväska och så försvinner jag på barnläger i några dagar!

I have no idea what I'm doing

Det regnade och mitt ljusblå paraply var helt värdelöst mot blåsten när jag tog mig ner för Kairogatan mot universitetet. Klockan var lite före 9 på morgonen och jag var rätt övertygad om att jag tagit mig till stan bara för att genast åka hem igen efter bara några minuter. Jag hade rätt och det kändes svårt att veta om jag var glad eller besviken över att inte ha kommit vidare i inträdesproven. På vägen tillbaka upp för Kairogatan flinade jag till och insåg att jag nog egentligen var väldigt glad.

Det blir med andra ord inget Aalto universitet och inget inredningsarkitekt studerande för mig nästa höst. I stället kommer jag antagligen befinna mig i Karis och bo på ett internat fem dagar i veckan under 9 månaders tid. Det är nytt och kanske det borde vara lite skrämmande, men just nu känns det nog mest roligt och jag tror att det kommer bli hur bra som helst!

Halv 11 satt jag i en svart fyrkantig läderfåtölj och såg mig själv i en stor spegel. Jag pratade engelska med Paula, frisören, där på en regnig gata inne i stan och fick mitt hår avklippt lite i taget. Halvvägs in i klippningen ville jag slå mig själv i pannan och jag undrade vad jag egentligen höll på med. Jag började tveka lite och undrade om det här faktiskt var vad jag ville, eftersom jag ju aldrig haft håret så här kort förut. Men håret klipptes av och det kommer ta ett tag att vänja sig med det. Fast det är ju rätt passande det med, eftersom jag kommer behöva anpassa mig till en hel del annat nytt också.

bild här

Det känns nästan lite skönt att för en gångs skull inte ha någon aning om vad det är jag egentligen håller på med i mitt liv just nu. Det är frigivande utan att kännas kaotiskt eller obehagligt.

"Snart, snart", viskar det rytmiska ljudet av klackar mot cementgolvet

I morgon kommer jag sitta bredvid två vackra klasskamrater för att sedan ta emot studentbetyget, få studentmössan, och senare förhoppningsvis fortfarande synas trots att jag kommer stå bakom två pojkar. Fast egentligen är vi väl unga kvinnor och män - det är väl mer så det kommer kännas i den stunden. På söndagen kommer jag ha min studentfest här hemma och långt innan det har jag redan tvättat skåp och väggar, klippt gräs och bakat massor med pajer.

Jag har lite generat stått i en butik och provat studenthattar medan jag mumlat för mig själv att jag inte alls förstår varför man måste ha en sådan. Vi har sprungit omkring i andra butiker för att hitta skorna som jag sedan gått fram och tillbaka med där hemma som på världens mest enformiga catwalk. De hålls inte alls på mina fötter utan lite extra bomull i tårna.

Jag har mer än en gång deklarerat att jag minsann kommer gifta mig barfota.

Här om dagen hade vi sittövning i skolan inför dimissionen. När vi stod där uppradade på bänkarna insåg jag att jag nog kommer sakna en del av människorna som jag nu mera respekterar och älskar på ett särskilt vis. En del av dem hoppas jag att jag kommer stöta på igen, lite längre in i livet och de kommande studierna. Men tills dess önskar jag dem allt gott och hoppas att deras framtidsplaner kommer gå som förväntat.

Efter den här helgen kommer sedan inträdesproven och jag känner mig redo!

"His Daughter"

Jag hittade den här låten av en slump och tyckte den var så otroligt fin. Sången skriven av flickan som sjunger: Molly Kate Kestner.

5-6 våningar upp i solsken

Ett av de trevligare sätten att spendera sin fredags eftermiddag på är nog att umgås med någon man tycker mycket om. Helsingfors är förresten väldigt fint bara man hittar de absolut rätta ställena att gå omkring på: ställen där solen skiner och man kan andas utan att allt opersonligt stadsliv trycker in en bland gråa betongblock. Jag fick motion, slällskap och en massa solsken på samma eftermiddag. Det är nog härlgt att kunna gå omkring i jeansjacka utan att frysa, trots att man inte har vantar på sig.

När jag klockan 8 sedan satt i bussen på väg hem hade jag ett djupt välmående i hela kroppen. Bussen åkte över en bro och den sakta nedgående solen fick mig att le när den sken mig rakt i ögonen. Det var kallare och mulet när bussen stannade på busstationen där hemma, men allt tidigare solsken och sällskapet 5-6 våningar upp i ett höghus stannade kvar i minnet och fortsatte värma hela kroppen med glädje.

5-6 våningar upp i solsken

Ett av de trevligare sätten att spendera sin fredags eftermiddag på är nog att umgås med någon man tycker mycket om. Helsingfors är förresten väldigt fint bara man hittar de absolut rätta ställena att gå omkring på: ställen där solen skiner och man kan andas utan att allt opersonligt stadsliv trycker in en bland gråa betongblock. Jag fick motion, slällskap och en massa solsken på samma eftermiddag. Det är nog härlgt att kunna gå omkring i jeansjacka utan att frysa, trots att man inte har vantar på sig.

När jag klockan 8 sedan satt i bussen på väg hem hade jag ett djupt välmående i hela kroppen. Bussen åkte över en bro och den sakta nedgående solen fick mig att le när den sken mig rakt i ögonen. Det var kallare och mulet när bussen stannade på busstationen där hemma, men allt tidigare solsken och sällskapet 5-6 våningar upp i ett höghus stannade kvar i minnet och fortsatte värma hela kroppen med glädje.

Smått i bläck

Nu när jag bara är hemma och väntar på ett jobb/något annat att göra under sommaren så får jag ta och sysselsätta mig själv lite...
Rummet är fortfarande inte städat. Men jag har bakat 6 tacopajer och 2 tårtbottnar. Och så har jag ritat lite.

Som en liten silkeslen sten

Jag vill kasta tunna glas rakt in i väggen eftersom det känns som om att alla miljoner splittrade glasskärvor magiskt skulle göra mig hel. Jag vill slå till något och känna det i hela min hopknutna hand för att ha något annat att koncentrera mig på. Fast mest av allt vill jag helt enkelt skrika rakt ut tills min röst bara brister. Men alla andra är hemma och jag kan ju inte förklara något för dem som jag inte ens riktigt kan förklara för mig själv. Så jag håller tyst. Jag river inte ens sönder ett papper i patetiskt små bitar och kastar runt dem i rummet som snöflingsliknande konfetti.

Det värsta är att det inte ens är någon annans fel. Eller det är i alla fall det min överanalyserande hjärna alltid tycks komma fram till. Något förbjuder mig från att sväljas av den lilla avundsjuka klumpen där nere i min magbotten och jag har helt enkelt inte förmågan att drunkna i andra känslor än frustration och självmedlidande. Klumpen ligger där i magbottnen likt en vacker liten sten med runda och lena kanter. Det är som om den finns där som en liten tyngd men inte var skapt för att skada mig med några vassa kanter. Eller så är det kanske jag som slipat och slipat den lilla stenen tills den inte kan sticka mig längre. Men den lilla tyngden försvinner i alla fall inte och alla mina tårar vägrar rinna över kanter hur många gånger de än väller upp i mina ögon.

"Vi gav ju aldrig dig några komplimanger", konstaterar han när vi alla kommit ut på gatan igen.

"Det behövs inte", svarade jag med ett skratt, "vi har ju redan kommit fram till att jag inte är bra på att ta emot komplimanger."

"Jo, men ändå", envisades han medan vi gick i en grupp på sex personer över kullerstenarna en kväll i Polen. "Jag har aldrig sätt dig arg", fortsatte han efter en stund. Du är alltid så glad.

Visst. När jag ser mig i spegel möts jag ofta av ögon som naturligt skiner av en glädje som inte alltid har funnits där. Det kan få mig att göra fula grimaser åt mig själv som för att kontrollera att det faktiskt är mitt ansikte jag tittar på där i spegel.  De riktigt ledsna ögonen fulla av tårar möter däremot sällan någons blick. Och jag är så ofta glad att mina sårade och sorgsna blickar enkelt kan tas för trötthet. Jag har svårt att ta emot komplimanger men hoppas att mitt leende är ett tillräckligt stort tack.

Det finns en orsak till att jag lägger märke till människor, vissa erkänt mer än andra, och det känns bra att det är min grej. Fast ibland så tröttnar till och med jag på att alltid finnas där på standby. Jag är trött på silkeslena stenar som tynger i min mage och jag är trött på att inte vara en människa som vill skylla det på någon annan.

Jag längtar till hösten. Och jag vill bort härifrån. Men samtidigt tror jag att jag är livrädd för att inte vara här om jag behöver stå med någon genom en till storm. 

Telefonen plingade till och jag ignorerade svaret en stund till medan jag skruvade upp volymen på spellistan jag sökt upp. Jag visste ju ändå vad hon svarade. Men när jag öppnade textmeddelandet  tårades mina ögon upp lite i alla fall: det var ett hjärta med ett utropstecken, och just i den stunden kändes det som om min kusin var den bästa människan i hela världen. 

Alltid där för att ta emot mina elektroniska kramar. 

Wednesdayyy

Jag sitter som bäst hemma och stänker ner min dator med vattenfärg... verkar det som.
Med andra ord håller jag på med förhandsuppgifterna (till Aalto konstuniversitetet) som jag måste göra klart den här veckan så jag hinner skicka in dem i tid. Jag är rätt så säker på att jag hade en plan när jag började med min målning - now not so much. Det dök plötsligt upp ett träd... en bok... och ett torn? Jag ska ta och fotografera mina konstverk när de är färdiga och kanske sätta upp dem här om de inte blir alldeles för förfärliga.

Helgen spenderade jag i Helsingfors på ett miniläger. Det regnade och jag tyckte att det var super mysigt att gå omkring på en trött lörgdagsmorgon och jag älskar verkligen gågatan jag hittade. Det var så gott som folktomt och jag gillade de små butikerna/barerna/pubarna och annat som fanns längs gatan. Det var tyst och luften kändes underbar att andas. Älskar sådana mornar. 

Emilias guide

... Till den bästa frukostjuicen.

Jag var in en sväng till K-market i dag och var sugen på lite apelsinjuice. Men vilken är egentligen den bästa juicen? Det finns ju olika att välja på, så jag köpte 3 stycken för att komma fram till vad skillnaden mellan dem egentligen är. Förresten har de ändrat om i butiken sedan jag var där senast så jag stod mitt i allt bredvid en hylla full av kryddor och panikerade lite förvånat inombords. Sedan fick jag hålla in ett skratt och försöka hitta hyllan med juice - den hade ju så klart också flyttats.

Jag och mamma utgjorde expertjuryn och poänggav juicerna enligt vilken som var godast.

God morgon 3+1 poäng
Jag gillar fruktköttet, men den smakade inte riktigt som den brukar - fast det varierar alltid lite i smaken beroende på frukterna som används.
Mamma Annika: "Den här har fruktslamsor så jag är inte ett stort 'fan' av den."

Pirkka Färskpressad 1+2 poäng
Jag tycker den var lite vattnig jämfört med de andra två och hade dessutom minst smak.
"Den har en liten bismak av något..."

Pirkka Apelsinjuice 2+3 poäng
Har en lite "tjockare" smak, men det beror mest på att den inte var kall som de andra juicerna.
"Den här är syrligast."      "Jag tycker nog mest om den här."

Resultat:

Tycker du inte om fruktkött i din juice så är Pirkkas Apelsinjuice nog det bästa för dig! Stör inte fruktkött dig skulle jag rekommendera God Morgon juicen. Prikkas Färskpressade juice är däremot dyrast och har minst smak av dem.

Ansökan har börjat!

Det är den 17.3 i dag vilket betyder att jag får börja skicka min ansökan till nästa skola jag ska gå i. Själva ansökan har jag inte gjort ännu men jag har tittat in på förhandsuppgifterna som publicerades i morse. Nu är jag så otroligt glad och så ivrig att jag knappt vet vad jag ska göra med mig själv! Ush ändå att jag måste vänta tills fredag eftermiddag innan jag kan börja med dem (pga. skrivningar) jag vill ju börja med dem NU!

(Hehe. Är ett stort fan Dylan O'briens face. Han har så bra miner.)

Barndomens magiska stunder

Tydligen älskade jag verkligen Robin Hood när jag var liten. Jag ville se på "Robin Hooond!" varje gång vi kom till famo. (Undrar om jag trodde att han var en hund, fast han är en räv i Disney filmen?)
Jag minns inte varför jag tyckte så mycket om Robin Hood när jag var liten men jag tycker fortfarande massor om den karaktären och ser gärna alla versioner av filmer och TV-serier där han dyker upp. Nu i efterhand vet jag också att min Sherlock Holmes fascination kommer från att ha sätt den där Disney filmen om mästerdetektiven Basil Mus... Jag beklagar om du har missat Disneyfilmer i din barndom. Det skulle ju vara sorgligt.

Mamma (och ibland pappa) läste för mig och mina systrar när vi var små och jag kommer speciellt ihåg böckerna om Narnia. Alla böckerna fanns samlade i en löjligt stor och tung bok som hade små tecknade bilder i sig här och var. Sagostunderna var perfekta och super mysiga! Narnia fascinationen lever också fortfarande kvar eftersom jag tycker om filmerna men böckerna har jag inte läst själv ännu.

När jag är klar med studentskrivningarna ska jag nog sätta mig ner med lite sagor igen. Tills dess är det matematik och religion som gäller.

Varm choklad

Det känns lite som om det borde regna i dag men så kom det visst snö i stället... Jag tog ut cykeln ur garaget för första gången i år och gjorde en liten visit i skolan. När jag kom hem tyckte jag att jag kunde ha en lite lugnare dag i dag - utan så mycket övning inför studentproven.

Så nu ska jag sätta mig ner med en massa recept och skriva av dem så jag någon gång kan göra en "skräddarsydd" bakbok utan en massa löjliga recept på något som jag aldrig kommer baka. Jag gjorde riktig varm choklad på spisen och åt fruktansvärt god mango...

Ha ett par bra sista dagar på veckan!

Sportlovet

Det här är lite det jag sysslade med under sportlovet...

På måndag visade jag mina dance-moves på ett litet torg i gamla stan i Borgå tillsammans med Ylva medan vi väntade på mamma. Lina lekte fotograf och det var härligt soligt. I samma veva var vi in till ett loppis och andra butiker plus en mysig teaffär (Skafferi) i gamla stan och så var vi ju så klart in till Brunbergs för att köpa lite god choklad.

På onsdag gick vi över isen till famos på holmen och Ylva klädde ut Diego på kvällen. (Ge aldrig den flickan en chihuahua, den skulle ha allt möjligt på sig...) Vi spenderade resten av lovet hos farmor med allt för mycket god mat och lite nyttigt utearbete. Vi gick hem över isen igen på lördagen och det var otroligt halt så jag har ett vackert blåmärke på knät efter att ha fallit några gånger.

Penkkis, utkasting av abin

Nu är jag alltså officiellt utkastad ur skolan och det är väl nu mitt egentliga läslov inför studenten börjar.

Det enda som skiljer i går från i dag är att jag fick  klä ut mig till en godis-kastande krokodil och vara lite allmänt hyperaktiv tillsammans med mina klasskamrater, men det var ju kul! Jag fick sitta och skratta åt videon vi visade upp på vårt "abispex" och så kändes det ändå rätt speciellt att vara omgiven av personer man nog trots allt haft rätt kul med.

Då vi körde runt i byn på ett lastbilsflak stod jag tätt ihop med många jag spenderat en hel del tid och trevliga samtal med. Det gjorde mig verkligen glad och jag hade en liten lyckokänsla bubblande i mig hela tiden. Bredvid mig hade jag Pandan, min ständiga klasskamrat i 10 år nu, och så min nyare vän Kleopatra och det är ju tillsammans med dem jag har spenderat de flesta raster i gymnasiet... Skolan skulle verkligen inte ha varit lika trevlig utan dem och en hel del andra personer.

Jag skulle inte med på kryssningen de andra abiturienterna skulle på och istället för att vänta på bussen som de andra gjorde så gick jag hemåt. Nu vet jag ungefär hur det skulle vara att leva som en kändis och bli igenkänd på gatan: det är som när människor tittar efter en flicka som mitt i allt kommer gående med grönmålat ansikte och en krokodilkostym. (De var bara avundsjuka på min svans...)

Halvvägs hem tog jag ett litet stopp, först vid ett loppis för att hälsa på en bekant, och sedan gick jag in en stund på ett dagis. Vi hade inte åkt förbi det dagiset då vi kastade godis tidigare på dagen, så jag gick dit personligen istället.  Jag blev bjuden på mat och trivdes riktigt bra även om jag i allmänhet föredrar hundar framför små barn. Kanske barnen där hemma sedan berättar om "han" krokodilen som kom på besök med lite godis.

Något att se tillbaka på

Jag sätter mig ner med en varm kakao och en chokladpudding för en liten sockerchock så här innan jag ska lägga mig, men det här måste jag bara skriva ner som en liten påminnelse åt mig själv i fall jag inte känner likadant i morgon eller nästa vecka.

Jag är tacksam över att jag inte känner mig det minsta orolig i en grupp med människor.

Jag är stolt över och har en enorm respekt för en speciell person. Ärlighet och mod går jätte långt och jag är så förskräckligt och innerligt tacksam för den relationen vi har. Det känns som om den ändå fixar sig utan allt för mycket stötar medan den har en fridfull och lugnande känsla över sig (tillsammans med ett litet tack på repeat upp till himlen).

Gud har ett speciellt sätt att förbereda en inför något och det är verkligen ett mästerverk.
Precis som i ett svartvitt foto innehåller Guds plan en del skuggor, jobbiga perioder och tankar, men jag börjar förstå att hans plan för mig, det svartvita fotot, inte skulle vara lika vacker utan de där små mörka sidorna. Det känns härligt när man börjar se en del av bilden och smått förstår varför de där skuggorna måste finnas.

Det finns en sak i mitt liv som jag bestämt måste trycka på paus ett tag för att helt enkelt kunna fokusera på annat mer helhjärtat.

(Om någon som känner mig och läser det här förstår vad jag menar och pratar om så säger jag bara jaha, bra uttänkt och good for you?)

Så lilla jag om jag läser det här någon gång senare och tycker annorlunda på något vis: ett litet slag i bakhuvudet på dig och fy skäms.
Det känns okej just nu, för din överaktiva lilla hjärna tänkte på det långt i förtid och Gud förklarade det för dig så du kunde vara beredd på det senare. Du är gjord smart och sättet du processerar saker på förvånar dig själv ibland, men på grund av det kunde du få ett "tack för i kväll" och känna dig okej med det. Gud gör de mest fantastiska plot-twistarna du inte ens kan tänka dig och det är bara att leva ut dem för att senare stå där med gapande mun i fashination.

Det gör du bara inte

Du textar inte en gammal skolkamrat som du inte har pratat med eller sett på flera år
och säger: "Hej, jag hörde att din bror dog i Indinen. Jag beklagar."
Det gör du bara inte.