Julen fa' bort... vi har nyår snart

I morgon börjar nyårslägret Midvinterveckan! 
Jag stod och pratade lite med min ståltant till farmor i dag.  Hon frågade när jag skulle tillbaka till Karis och undrade hur länge jag har jullov. Jullovet spenderar jag så klart i Sibbo med familjen. Jag som i allmänhet tolererar julen, men inte älskar den, tycker att det bästa med jullovet är att få träffa släktingarna och umgås med lite vänner där emellan.
    "Jag åker hem den 6:e", berättade jag och famo kommenterade leende att jag sagt hem. Men det är klart det: jag har Sibbo-hemma och Karis-hemma. Famo tyckte att det nog är viktigt att känna sig hemma där man bor, så att man inte längtar hem till föräldrarna hela tiden utan trivs där man bor. Att flytta hemifrån hör till livet och jag tycker faktiskt att det skulle kännas lustigt att flytta in tillbaka till föräldrarna nu efter att jag vant mig med att bo i mitt eget "hemma" med någon annan.

Ärligt talat tog det nästan en vecka för mig att packa upp väskan jag hade med mig från Karis. Kläderna satte jag motvillig in i klädskåpet bara för att jag måste plocka undan för att julstäda. Jag har aldrig förut varit hemma i Sibbo så länge att jag behövt sätta in kläderna i klädskåpet sedan jag flyttade ut den 31:a augusti. På min telefons startskärm finns Linda som jag bor med i Karis och jag börjar sakta tycka att det här jullovet nog är lite långt. För att inte förgås av separationsångest skickade jag en rad bilder åt Linda för att uttrycka mitt missnöje över att vi är så långt från varandra. Rums kompisen Sara såg jag i alla fall här om dagen.



De fem personerna jag mötte i dag


Klockan är tjugo över nio när jag raskt går till skolan med händerna fulla av mitt morgonmål. Muggen håller jag ut en bit framför mig så kaffet inte ska stänka på mig i fall det råkar skvalpa över kanten. Några timmar senare går fem flickor med en julklapp till kökspersonalen. Vi blir kramade av kvinnan, en av de två som gör mat åt oss, och hon ser rörd ut när hon ler. Jag tackar helhjärtat kökspersonalen för maten de gör åt oss varje dag.

Runt halv tolv lämnar jag skolan igen, den här gången med telefonen i handen. Jag håller på och skriver ett meddelande när jag märker att ynglingen framför mig plötsligt sträcker sig bakåt i dörröppningen. Jag ser tatueringen i hans nacke och hans rygg böjs obekvämt när han i sista stund tyckts ha bestämt sig för att hålla upp dörren åt mig. "Tack", jag ler åt hur han ansträngt sig för lilla mig. För ett ögonblick är jag en minimal bit kär i honom och han ger mig någon slags nickning till svar. Han går iväg för att röka ute vid vägen och jag inser att jag inte ens vet om han pratar svenska. Jag skulle verkligen vilja veta historien bakom hans många tatueringar.

Kvart före ett är jag på väg mot tågstationen och jag tänker på hur äldre människor tycker att ungdomar alltid går så raskt. Kanske ungdomar gör det för att de alltid är sena eller vill skynda sig för att vara i god tid för en gångs skull. Vid matbutikerna kommer en äldre man upp på trottoaren till vänster om mig och jag hinner flyktigt märka att det är min kurslärare. Han ser mig inte och jag säger inte hej. Han ser ut som en typisk pensionär och jag hinner undra om han ofta känner sig ensam eller om han har en stor släkt och vänner att umgås med.

På tåget från Åbo har jag platsen bredvid en kvinna som lyfter ner sin väska från mitt säte. Jag krånglar av mig mina ytterkläder och ser henne sträcka sig för att kolla om det finns en till krok vid fönstret så jag också kunde hänga upp min jacka. Det fanns det inte. Vi sitter i tystnad och jag läser en bok tills kvinnan ska stiga av tåget: då reser jag mig för att låta henne komma ut i gången. Hon ler mot mig och säger "thank you" och jag hinner bara ge henne ett glatt leende till svar. Hon hade märkt att jag läste en engelsk bok. (The five people you meet in heaven)

-------------------

"Du är en femåring", suckar jag åt min vuxna småkusin och han fortsätter skratta åt mig. Det är kväll och vi sitter på röda stolar bakom ett mixerbord i en kyrkosal.
   "Ja, men jag är rolig", svarar han och jag flinar till svar för jag kan faktiskt inte påstå något annat. Jag hade glömt bort hans speciella humor och hur han retas med allt och alla. Det var bara så länge sedan jag gick på något av hans skämt att det kändes lite främmande. Lite senare på kvällen stannar jag upp mitt i en tanke när jag inser att jag blivit påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om att umgås med min skäggiga småkusin. En del personer har man helt enkelt vuxit upp med och lärt sig uppskatta och samarbeta med utan att ens behöva tänka på det.

Life has surface noice

Snurra flaskan,
jag har aldrig sanning eller konsekvens.
Vad vill du veta om mig?
Fråga bara,
jag berättar vad som helst.
                     
- Veronica Maggio
Bilder kidnappade från Pinterest
Skulle kunna äga dessa som vinyl/LP-skivor:
- Adele "21"
- Maroon 5 "Songs about Jane"

- Hozier "Hozier"
- Tom Odell "Long way down"

"Bästa passagerare..."

Det här är första gången jag bloggar på ett tåg. Datorn känns som en stor svart klump jämfört med den tunna lätta MacBooken kvinnan snett framför mig använder. Om jag tänkt bli författare eller något annat on-the-go så skulle jag kanske också investera i något lite mindre och smidigare än min nuvarande dator... Hur som helst hade jag en lite kortare helg i Sibbo och hann inte göra mycket annat än pussla och hänga med lillasystern på lördag kväll, och sedan vara på en ungdomsplanering nu i dag. Lyxigt var det ju också att få sällskap i bussen av Valter som jag ju annars ser så sällan! Jag sa på riktigt "hejdå huset!" åt huset där hemma i Sibbo innan jag lämnade det. När jag kommer hem till lägenheten i Karis ska jag nog bara krypa ner i sängen och njuta av att man faktiskt har möjligheten att göra det.

Jag som aldrig någonsin är riktigt pepp inför julen tycker också att det ska bli kul att hänga upp stjärnorna jag hittade på loppis i förrgår. och så ser jag framemot att bygga en skapelse av pepparkaksdeg tillsammans med lägenhetskamraten Linda. Sara kom också hem i förrgår med världens största leende och visade stolt upp den stora choklad julkalender hon "måste köpa nu, så att den int e slut senare närmare julen!"


Små glädjeämnen i livet

Snälla va kakao, snälla va kakao... Jag kände mig ungefär som Tony Stark i nyaste Avengers filmen och mitt hoppfulla pratande lät lite som "please be a secret door, please be a secet door, please be a secret door... yay". Förutom att mitt "yay" blev ett "JAAAAAAAAA!" så högt att rumskompisen Sara undrade vad jag sysslade med där i köket. Men vi har kakao, vilket betyder att jag kan göra chokladbollar! "What a day to be alive!", som Sara uttryckte det.

Ah. De små glädjeämnena i livet.

Vintern som kommer smygande

Frosten har kommit och vintern håller sakta men säkert på att ta över höstens fina färger. Mina händer blir allt oftare kalla in till benmärgen och jag grimaserar åt julsångerna som lite då och då försöker smyga sig in i mina tankar. Jag är inte gjord för minusgrader och kall luft som får en att överväga att inte alls stiga upp ur sängen den dagen... Jag är gjord för åskväder och kvällar då regnet smattrar mot rutor och plåttak. Jag är gjord för att dela paraply med någon, gjord för att kunna gå med rocken öppen och halsduken löst virad runt nacken... Gjord för ett mysigt café och dagdrömmar om allt och alla. Jag är gjord för att skratta i regnet.

Nu kommer däremot det oundvikliga halvåret av iskalla händer, mörka mörka kvällar och enorma kraftansträngningar för att orka sig upp på morgonen. Därför är det ju tur att det finns stearinljus, yllesockor, varma filtar, goda julstjärnor och kaneldoftande te. Annars skulle jag nog aldrig överleva vintern.

Det jag längtade efter i våras

Nu har jag bott i Karis i lite över en månad och det här inlägget är alltså lite om det.

Lite vardagliga observationer:
-   Jag är den enda som tar upp håret som samlas på golvbrunnen i duschen.
-   Vår lilla tambur är alltid sandig, hur vi än har dammsugit där bara någon minut innan.
-   Att vi inte har en diskmaskin resulterar i att jag alltid har något smutsigt som står på diskbänken.
-   Bröd har faktiskt bäst-före datum, så säg hej till mögligt rostbröd om du inte passar dig (ähum Sara, ähum). Förresten så har allt ett bäst-före datum och det visste man typ inte att existerade då 5 personer i en familj delade på kylskåpsinnehållet. Men bäst-före datum är visst viktiga de också.
-   Vi är lata. Så är det bara. Till butiken går man typ bara om man verkligen måste. Samma princip gäller med min klädtvättning.

Det jag saknar hemifrån:
-   Hunden. Seriöst. Saknar fluffbollen Diego otroligt mycket på kvällarna. Det finns inget som går upp mot en mjuk päls och en tossig hund.
-   Möjligheten och valet att kunna ta på stövlarna, gå över ett dike och vips vara mitt i en härligt grön skog.
-   Mammas kramar och Ylva som får mig att skratta så mycket. Pappa som man kan dricka förmiddags kaffe med på helgerna och få höra historier av.
-   Kuddarna i sängen. Mysfaktorn är definitivt mycket högre i Sibbo än i vår lägenhet här i Karis...
-   Kvällsfika med systrarna, eller hela familjen.

Fint med att bo i Karis:
-   De två nu mera riktigt bra vännerna jag får bo med.
-   Känslan av vuxenhet, då man nu är totalt "in charge" över sig själv.
-   Alla vänner man fått i skolan, och möjligheten att umgås med dem sent in på kvällen eftersom alla bor på internatet.
-   Jimmy och Carro som bor någon minut bort.
-   Skolan, som trots det första intrycket av "flummighet" ändå är riktigt intressant och hela tiden känts som en väldigt bra plats att vara i.

För ett tag sedan hade jag en konversation med en vän, och jag konstaterade att det faktiskt känns väldigt bra att få ha ett år då jag bor någon annanstans och får sätta flera kilometer mellan mig och det som varit min vardag. Det känns fortfarande rätt härligt och man lär sig liksom uppskatta allt där hemma mycket mer nu när man tagit ett steg bort från det.
"Det är det här jag längtade efter i våras. Att komma bort bort bort."

En slö och skön dag: check!

Det kändes faktiskt rätt skönt att få sova till klockan så-länge-jag-vill och jag kunde ligga och mysa under täcket i en liten evighet när jag vaknat. Till slut masade jag mig i alla fall upp ur sängen eftersom jag måste hämta mina kläder ur internatets tvättrum. Jag hade stor lust att gå ut med bara pyjamasbyxorna på mig, men ändrade mig i sista stund och slängde på både jeans och rock innan jag lämnade lägenheten. Riktiga byxor visade sig vara ett ganska bra val när jag kom in i sällskapsrummet, där tvättrummet också finns, och mötte en kille från min linje. Jag var nästan lite förvånad över att han var uppe så tidigt, alltså vid 12, och vi hälsade slött på varandra innan jag gick förbi och han vände blicken mot TV:n igen.

Jag hade inga planer för dagen och tyckte det var härligt med lite sol när jag gick tillbaka till lägenheten med min rena tvätt. Med hösten kommer regnet, som jag älskar, men i dag sken solen så fint på den lilla uteplatsen vid internatet att jag var tvungen att gå ut igen. Så jag åt min brunch utomhus och satt i några timmar i solskenet. Efter en liten stund kom en flicka med väldigt långt hår och satte sig snett framför mig på andra sidan bordet. Vi drack en mugg te medan vi läste varsin bok, och det tog tre timmar och en andra kopp te innan vi till slut började prata med varandra. Nu vet jag lite mer om flickan med det långa orange håret och det var faktiskt riktigt trevligt att lära känna henne.

En småkuslig (sen) fredagskväll

Jag går raskt fram genom mörkret med läderjackan slängd över axeln och nycklarna dinglande från min hand. En del av internat husens fönster är upplysta och de flesta av dem har fördragna gardiner som vanligt, men i vår lägenhet är det mörkt. Ingen lampa är påslagen när jag kommer in i tamburen, och bara vetskapen om att jag är ensam får alla rum att verka så plötsligt tomma. Det är konstigt att vara den enda kvar när man blivit så van med lägenhetskamraterna som nu åkt iväg över helgen. För att det ska kännas mindre kusligt tänder jag ett par lampor och sätter snart på musik för att inte märka av ensamheten så mycket. Musiken sätts däremot inte på så hög nivå att jag inte hör kylskåpets surrande eller skulle märka av om någon gick nära vår ytterdörr.

Nog är det lustigt det där med sena kvällar som blir lite småkusliga.

Kikar fram under paraplykanten

Jag åkte till Sibbo på torsdag eftermiddag, skrev modersmålsexamen på fredagen och var med på årets första Open Doors ungdomssamling i församlingen! Jag trodde att jag skulle vara väldigt trött på fredagen efter 6 timmars prov, men det var faktiskt inte så farligt. Och Open Doors gick mycket bra - det är riktigt kul att vi har satt igång för hösten! Lördag och söndag spenderades på holmen hos famos. Jag och mamma plockade lite lingon och jag gosade ihjäl hunden så ofta jag kunde... På lördagskvällen hade vi årets kanske sista bastu nere vid stranden, och solen reflekterades nästan aggressivt i vattnet så man var tvungen att kisa för att titta mot bryggorna. På söndag kväll åkte jag tillbaka till Karis igen tillsammans med 3 andra filurer och ungefär lika mycket packning som då jag kom hit första gången.


I dag hade vi en friluftsdag och hela skolan gick en knapp kilometer till en liten skog för att plocka blåbär. Det regnade precis hela dagen så det var kanske inte det mest behändiga vädret, men jag älskar ju regn så jag klagar inte. Nu står det åtminstone 2 liter blåbär i vårt lilla lilla kylskåp och jag undrar vad vi ska hitta på med alltihop... Det är konstigt hur ett kylskåp kan bli fullt så snabbt.

Sara räknade skoparen i vår lilla tambur: 15 par skor delat på bara 4 flickor. Det ser konstant ut som om vi skulle ha en massa gäster - och då vet jag att vi alla har något par skor till inne på våra rum. I dag har det kommit lite stövlar till i tamburen, så det är nog fler än 15 par skor där just nu.

I kväll ska jag springa över till Jimmys och Carros en stund, men just nu sitter jag i sängen och lyssnar på Sara som använder Google translate för att lära sig ryska. Lite då och då kommer det utrop som "kakvasavut" och något som lät som "dobro e du själv".  "Minjasavut Sara", presenterar Sara sig själv och jag förstår ännu en gång att jag nog knappast någonsin kommer vilja lära mig ryska.

"Dasvidanja!"

Blank stares at blank pages

I slutet av veckan ska jag befinna mig i Sibbo och för någon timme gå tillbaka till livet som studenten i den stora skrivsalen inför en förbättring av studentexamen i modersmål. Visst vet jag hur det hela kommer gå till eftersom jag gjort det förut, men jag kan inte säga att det är någon vidare fördel ändå. Nu efter ett halvår av ledighet, studentdimission och allt "post-examination-stuff" ska jag mitt i allt förstå mig på sådant som retoriska stilmedel och eufemismer och alla andra fina ord som beskriver något en text innehåller. Det, kära vänner, kallas textkompetens. Och allt det har jag ju så klart redan glömt bort.

Men "den som skriver har läst det två gånger", fick jag höra av en gammal klok gubbe i dag - så jag kommer förhoppningsvis orka skriva en hel del anteckningar nu under veckan och kanske lära mig något också. Den gamla gubben var förresten inte alls gammal, men medan jag spenderade största delen av den sömniga eftermiddagen i kusinen och kusinfruns soffa fick jag i alla fall höra något som jag tyckte lät rätt bra.

I'm a big girl, an adult now or nearly

I går fyllde jag 18 och firade det inte det minsta, förutom med en tekopp hos Jimmy och Carros senare på kvällen. Nu får jag då räkna mig själv som nästan vuxen och det känns verkligen inte som något speciellt med det. Att vara 18 betyder att man får full kontroll över sitt eget bankkonto, så får man körkort man orkar och så är det ju den där detaljen med alkohol för de som tycker att det är så viktigt. Men alltså ärligt talat betyder det där med 18 ingenting. Om något så undrar folk jag möter varför jag inte är 19 ännu, de ser lite beklagande på mig medan de säger "men du blir 19 i år" precis efter att jag sagt att jag är 18. Så jag får rätta personen och berätta att jag faktiskt hade födelsedag i går...

Nå, hur som helst har jag ju flyttat till Karis nu då. Mamma, pappa och Ylva körde mig till Karis på söndags kvällen och jag lämnades i kusin Jimmy och hans fru Carros trygga händer. Jag sov hos Jimmy och Carros en natt innan jag sedan på måndags eftermiddagen flyttade in i skolans internat tillsammans med nu mera rumskompisen Sara. Vår lägenhet har tre sovrum och vi är 4 flickor som bor tillsammans. En liten rundtur i lägenheten (med lite bilder och sådant) kommer kanske någon gång när vi bott här lite längre och packat upp allt ordentligt.

Den här veckan är lite mer som en mjukstart och informations-vecka så de riktiga lektionerna börjar inte på riktigt före nästa måndag... Men lite målande och sådant har vi på konstlinjen hunnit med i alla fall. Just nu stortrivs jag bara och har inte längtat hem det minsta under de här dagarna, jag antar att jag är rätt snabb på att anpassa mig till nya miljöer och tycker bara att det är otroligt roligt att träffa nya människor. Dessutom är ju allt så nytt just nu att man kanske bara inte hinner tänka på de där hemma riktigt ännu.
En liten skymt av bästa vardagsrummet i Västnyland och min fina dikt på kylskåpet hos samma kusin

Så du kan flyga med gröna pappersvingar

Så sitter jag då här på golvet i en nytvättad badrock med hunden bredvid mig. Nå, varför gör jag det månne? Jo, för att ingen förklarat för mig hur det kommer kännas när ens storasyster flyttar till ett annat land. Visst har förberedelserna hållit på i evigheter: senast i dag kom den nämnda storasystern ner till mig och utropade ett "hepl!" (ja, hepl) och krävde att jag skulle rädda henne från packningen som mitt i allt var över 20 kilo och därför vägde för mycket. Halva resväskan senare insåg hon att hon kanske inte behövde precis alla sina gamla kläder med sig till Sverige.

Fast det är när man ska lägga sig och stjärnorna lyser ner på en från taket i mörkret, ja det är man börjar inse att storasystern ju faktiskt kommer åka iväg för ett bra tag.
- Ska du säga hej då åt Lina nu, eller gör du det klockan fem imorgon? Frågade mamma mig sent på kvällen.
- Är hon ännu vaken då?
- Jo, kom nu!
Så jag gick upp till Linas rum, ångrade mig halvvägs upp för vindstrappan och skyndade mig ner igen för att hämta något. Med en liten grön papperstrana försiktigt hållen i handen gick jag upp igen och in i hennes rum. Lina satt med ryggen mot mig och såg på en film medan hon Skypade med pojkvännen. Jag lämnade papperstranan i hennes kappsäck under lite kläder, så hon kanske inte skulle se den innan hon kommit fram i Sverige. På pappersfågelns undersida finns numret 10 skrivet i svart bleck, de 9 tidigare likadana fåglarna Lina fått sitter ovanpå spegeln i hennes rum.

Det blev inget riktigt hej då. Jag sa god natt och meddelade att jag minsann inte kommer säga hej då i morgon klockan fem på morgonen innan pappa kör henne till flyget. Men kanske det var lika bra så. Jag gillar inte det där med att säga hej då, inte den typens "hej då" som borde sägas medan man nästan kramar ihjäl personen och egentligen inte vill släppa den eftersom allt kan hända innan man ses igen. Jag gillar inte den typens hej då som så tydligt markerar att man skiljs åt och man bara vet att personen som åker iväg tar en del av din existens med sig. Det avskedet som är allt för mycket farväl och för alldeles för lite "vi ses om ett litet tag hör du, sköt om dig!". Det är helt enkelt lättare att vara den som åker iväg än att vara den som lämnas kvar.

Därför sitter jag alltså här med täcket på golvet och datorn i famnen. För att storasystern kommer ha landat i Sverige innan jag ens stigit upp på morgonen. Men jag är glad för hennes skull.

Popcorn och pyjamas, kära du

Här om dagen frågade gamla skolkamraten och nu mera militärpojken Alex om jag ville följa med på äventyr. Han råkade vara hemma på permission och jag hade ju inget för mig den förmiddagen så det var klart jag ville följa med! En grymt cool kille kom därför och hämtade mig i en lika cool bil innan vi åkte över till Saras för ett överrasknings besök då hon inte svarade i telefonen... Hos Saras "bröt vi oss in" i huset med tillstånd, och mötte en misstänksam Sara i hallen. Jag har aldrig spontan-besökt någon förut men det tycks vara något man borde göra lite oftare. Vi blev ju bjudna på popcorn (och Sara var inte klädd i pyjamas Alex!)

Äventyret blev lite längre än jag tänkt mig då jag satt i köket där hemma, men jag är faktiskt en stor vän av då ens dag blir bättre än man kunnat förvänta sig. Vi tog med oss Sara och åkte vidare till Saras kusin, där det redan fanns andra besökare, och efter ytterligare någon timme åkte vi vidare till Alex farmor där vi fick sitta och äta munkar bredvid ankdammen i solskenet. När jag kom hem igen var jag glad och enormt uppiggad. Det är otroligt härligt med spontana vänner och några av de där människorna man "vet" men aldrig direkt umgåtts med förut.

-----------

Storasyster flyttar till Sverige om 4 dagar och jag själv har lite mindre än två veckor kvar innan jag flyttar västerut i landet. Som kusin Jimmy så vackert uttryckte det: "Gääk snart e du karisbo!"

Emilia här

Jag tror att jag aldrig varit hemifrån så mycket på en sommar som jag varit den här sommaren. Det har varit kul att flänga omkring till olika ställen lite här och där, men visst tar det på krafterna också! Som längst tror jag att jag varit hemma 4 dagar i streck på flera månader.  Bland annat kom jag  precis hem från famos, innan det hade jag bara haft en dags sov-paus där hemma efter både en Sverige resa och ett härligt läger. Jag var med andra ord borta i 10 dagar i streck och efter det gick jag omkring som en zombie och spenderade på riktigt 90% av min vakna tid i sängen. Dagen efter zombie-dagen åkte jag och Lina till famos för att plocka bär.

Men nu är jag hemma. Golvet, skrivbordet och precis allt är ett enda kaos efter alla upp packningar mellan resor och det känns verkligen som om jag borde städa upp det nu. Nu har jag inga fler resor inplanerade för den här månaden, förutom då jag kommer åka iväg västerut för att börja skolan i Karis. Lillasyster Ylva har precis börjat högstadiet och storasyster Lina har som best en liten kris över att hon ju faktiskt ska flytta till Sverige om knappt två veckor. Det känns ändå rätt skönt att familjen kommer tänka mer på Linas flytt än min egen, eftersom vi flyttar samtidigt och hon ju försvinner till ett annat land medan jag kan komma hem varje veckoslut.

Så här sitter jag och ska städa upp skrivbordet, göra klart några mindre projekt (en del av kaoset på bordet) och så småningom börja packa till Karis. Helt enkelt ska jag sortera upp det själv gjorda kaoset så jag kan känna mig nöjd igen. En kusin ringde out of the blue för en stund sedan och frågade om en biologi kursbok för gymnasiet, så vi fick prata en liten stund. Gymnasiet har också börjat för hösten, så det blir en del meddelanden med vänner som frågar om jag har kvar den eller den gymnasieboken - trevligt är det ju om man kan hjälpa till.

Men i övrigt känns livet riktigt bra, och jag är glad över att inte ännu behöva sitta instängd i en skolbyggnad medan solen äntligen skiner där ute. 
En liten snäck-puss tills nästa gång!

En sådan där mys-pys dag med regn utanför fönstren

Jag vaknade i dag och bara visste att det här kommer bli en sådan där mys-pys dag med regn utanför fönstren och en säng som är så härligt mjuk. Snart låg det en gosig lapphund på mig och lillasyster Ylva fortsatte sova i fotändan av min säng. Frukosten gick otroligt långsamt och det känns som om hela dagen bara kommer njutas bort. Härligt.

Det är en knapp månad tills skolorna börjar igen (mammas och Ylvas i alla fall). Jag börjar skolan sista augusti och storasyster Lina flyttar till Sverige runt samma tid. Visst kommer det bli underligt. Eftersom jag inte ännu vet något om kursinnehållet på hösten så finns det inte egentligen något annat än flytten till Karis som jag kan sitta och fundera över. Men det känns inte direkt pirrigt i magen i alla fall, vilket jag tar som en bra sak. Mitt enda problem just nu är hur jag ska få tiden att gå i augusti efter att allt "sommarprogram" är slut och de andra jobbar/börjar i skolan igen. Fast en liten tur till farmor på holmen hoppas jag i alla fall att jag ska kunna göra med kusin Bianca!

För någon dag sedan var 4 damer och en fluffboll ute i skogen och plockade blåbär. Det känns bra att ha frysen full av blåbär igen, det blev nämligen lite kris för någon månad sedan när våra blåbär tog slut. Mera blåbär ska så klart ännu plockas, även om vi redan har runt 10 liter plockat på bara några timmar. Yay för ett bra blåbärsår!

Villaliv och djurkärlek

Nu har jag varit i Österbotten i drygt två veckor på bland annat läger, Pingstvännernas sommarkonferens och sedan en vecka i villan vid mormor. Under lägret fick jag fin gemenskap, en hel del skratt, lite frustrerat gråtande och så någon dags härligt regnigt oväder. Under konferensen var det som om jag fick i mig lite extra livsglädje och jag kände mig riktigt, riktigt bra och lycklig trots att jag hade röda ögon som aldrig förr efter att jag gråtit en av kvällarna. Det var också som om jag fått en osynlig bröstplåt, ett stort skydd, över hela bröstkorgen och det känns riktigt härligt att vara övertygad om att det finns en Gud. Han har gjort mig stark.

Den här veckan har jag, systrarna, mamma och moster Mita åkt omkring en hel del i trakterna på loppis och besök hos andra mostrar. Här om dagen var vi på sommarteater där de visade Robin Hood och jag förälskade mig så klart i historien som vanligt. Robin Hood är fortfarande så otroligt bra trots att jag inte är 2-4 år gammal hos farmor och genast vill se på "Robin Hond" i tecknad räv-version på VHS.


Jag har hunnit plågas lite av värmen och druckit mitt morgon kaffe ur stora blå temuggar. (Jag saknar både regn och muminmuggarna där hemma.) Hos en moster blev jag överöst av kärlek från Rooster, den stora golden retirevern som inte vet att han är stor, och kom fram till att alla vita hår jag fick på hela mig nog är hundkärlek i största grad. Hos andra mostern var det istället flera katters hårstrån jag blev full av, även det kärlek, och jag blev ordentligt slickad av katten Frans som nog inte insett att han har en väldigt sträv tunga.

Jag har fyndat lite vinylskivor på loppis och konstaterade att jag nu faktiskt äger fler vinylskivor än vad jag äger CDn. Du förstår inte hur härligt det känns att bläddra igenom en hel låda LP-skivor och kanske, kanske hitta något du skulle tycka om. Gärna jazz så klart! De flesta av skivorna jag köper innehåller sånger jag aldrig hört förut och redan det är rätt härligt.

I går kväll dansade (hoppade) jag omkring i villans dubbelsäng och sjöng med i allt från rocksånger till Lady Gagas "Alejandro". Sedan blev det packningskaos och min väska ser ut som om den svalt en flodhäst efter allt jag bara kunde trycka in i den. För i dag åker vi flickor i familjen hem igen och fluffbollen Diego ska sitta med mig på tåget - det får gärna gå utan några problem.

"Om ni undrar vad det är, så är det SCONES" // Midsommar

Lånad från Pinterest

Det blev midsommar på holmen tillsammans med släktingarna. En av morgnarna fanns det nybakade scones på bordet, tack kusin Bianca, och kaffet var färdigt att drickas. Man åt typ ihjäl sig som vanligt och jag tyckte att det bara var så skönt att få vila upp sig efter barnlägret där jag var kökspesonal.

Jag går omkring och längtar lite till augusti då jag kommer flytta till Karis. Det känns så roligt! Inte för att jag direkt är trött på livet här hemma, utan för att jag kommer ha det bra där borta också. Men det är ju nästan hela sommaren kvar tills augusti och jag hinner syssla med mycket annat innan slutet av den månaden kommer. Att gå på många många loppis i Österbotten står högt på listan av saker jag har lust att göra just nu.

Ha en fin fin sommar!


#sommarochsol

Jag har hängt några futtiga dagar hos farmors på holmen tillsammans med mina två systrar och faster Maria som visslar julsånger på sommaren. Jag har lånat blommiga skor, njutit av sommaren och haft det allmänt underbart på det mest idylliska sommarstället jag bara kan hitta.

Idag var jag på en utflykt med Betania församlingen och vi åkte bland annat till Fiskars. Vid ett tillfälle låg jag under en 200 år gammal ek tillsammans med bandledaren Rasse och lillasyster Ylva och bara beundrade allt det gröna ovanför oss. Vädret var soligt och varmt, så Rasses hashtag #sommarochsol passade verkligen in.

Nu ska jag bara packa en stor läderväska och så försvinner jag på barnläger i några dagar!


I have no idea what I'm doing

Det regnade och mitt ljusblå paraply var helt värdelöst mot blåsten när jag tog mig ner för Kairogatan mot universitetet. Klockan var lite före 9 på morgonen och jag var rätt övertygad om att jag tagit mig till stan bara för att genast åka hem igen efter bara några minuter. Jag hade rätt och det kändes svårt att veta om jag var glad eller besviken över att inte ha kommit vidare i inträdesproven. På vägen tillbaka upp för Kairogatan flinade jag till och insåg att jag nog egentligen var väldigt glad.

Det blir med andra ord inget Aalto universitet och inget inredningsarkitekt studerande för mig nästa höst. I stället kommer jag antagligen befinna mig i Karis och bo på ett internat fem dagar i veckan under 9 månaders tid. Det är nytt och kanske det borde vara lite skrämmande, men just nu känns det nog mest roligt och jag tror att det kommer bli hur bra som helst!

Halv 11 satt jag i en svart fyrkantig läderfåtölj och såg mig själv i en stor spegel. Jag pratade engelska med Paula, frisören, där på en regnig gata inne i stan och fick mitt hår avklippt lite i taget. Halvvägs in i klippningen ville jag slå mig själv i pannan och jag undrade vad jag egentligen höll på med. Jag började tveka lite och undrade om det här faktiskt var vad jag ville, eftersom jag ju aldrig haft håret så här kort förut. Men håret klipptes av och det kommer ta ett tag att vänja sig med det. Fast det är ju rätt passande det med, eftersom jag kommer behöva anpassa mig till en hel del annat nytt också.
bild här
Det känns nästan lite skönt att för en gångs skull inte ha någon aning om vad det är jag egentligen håller på med i mitt liv just nu. Det är frigivande utan att kännas kaotiskt eller obehagligt.

Senast skrivet...

En sekund varje dag

För något år sedan såg jag ett TED-talk av Cesar Kuriyama: han är en regissör och håller på med ett fortlöpande projekt som går ut på att s...