En sekund varje dag

För något år sedan såg jag ett TED-talk av Cesar Kuriyama: han är en regissör och håller på med ett fortlöpande projekt som går ut på att samla speciella små stunder i livet. Kuriyamas mål är att filma en sekund av sitt liv varje dag och sedan lägga ihop det till en enda lång video. Jag tyckte det var ett fint sätt att komma ihåg livet - speciellt under de dagar man har så mycket att göra att man kanske inte hinner skriva ett dagboksinlägg eller ta några foton.

Det är oftast på sommaren som jag kommer ihåg en-sekund-per-dag principen, för det där då jag hinner inse hur trevligt det är att komma ihåg familjen och vänner som man träffat. Största problemet jag haft är att jag inte någonsin satt ihop mina sekunder till en video eftersom jag vet hur mycket klippande det kommer att krävas för varje filmsnutt. Men så märkte jag att en av mina studiekamrater gjort en video med hjälp av en app (1 Second Everyday) som är skapad just för det här projektet. Muahaha, tänkte jag. 

Nu när jag hittat ett enkelt sätt att sätta ihop mina minnen har jag tänkt att jag kanske ska pröva hålla på med det här lite längre. Jag satte ihop några klipp från i augusti och september då jag filmade ganska regelbundet. Det gjorde mig glad att komma ihåg vad jag gjort under de månaderna, så varför inte hålla på med det lite till?

Det är januari i nådens år 2020.

Solen skiner där ute och min kämppis och hennes pojkvän skramlar i köket medan jag sitter i soffan och svarar på e-post. I ett av mina e-post finns ett studieprestationsutdrag som min föreläsare snällt nog bifogat åt mig. Uppe i höra hörnet står det med fet stil att jag mina studiers omfattning är 180 studiepoäng, under det står det med lika stor fet stil hur många studiepoäng jag avlagt under mina (hittills) två och ett halvt år långa kandidatstudier.

Det blir tyst i mitt huvud och jag blinkar ner mot skärmen. 95. Men, tänker jag, 90 är ju hälften av 180. Matematiken stämmer och det är med en smygande fasa som jag inser att jag på ett halvår förväntas skramla ihop nästan lika många studiepoäng som jag hittills klarat under hela min universitetskarriär. Jag borde vara klar innan sommaren - åtminstone enligt statens rekommendation.

Jag hoppar över det aktiva panikstadiet och går över i ett accepterande lugn på bara några sekunder. Envisheten tar över, men inte på det viset man skulle tro. Det handlar inte om 85 studiepoäng av helt nya kurser, men det är inte heller något jag kommer sätta som mål att klara av på sex månader. Jag fnyser till och säger nej. Varför bränna ut sig själv bara för att sedan spendera hela sommaren - eller längre - med att försöka återhämta sig?

För ett tag sedan stötte jag på begreppet Pyrrhic victory (pyrrhusseger): en dyrköpt seger med så stor personlig förlust att segern i själva verket är det samma som en förlust. Nu handlar det jag går igenom visserligen inte om legendariska strider med krigare och död, men min framtidsvision är inte heller en akademisk pyrrhusseger.

Jag sätter svärdet i skidan, ger kungen en sista blick och går ut ur tronsalen.
Vill han få tag på mig finns jag i biblioteket.

Två dagar kvar sedan är det lektionsfritt tills Januari

Här kommer några bilder som visar mitt liv just nu, just i dag.
Firade med kaffe innan lektionen. Är inombords ungefär som grodan. Tar en trumpaus i provläsandet medan jag lyssnar på en musikal. Läste fel när en studiekamrat skrev "dead and tired".

En stuga i morgondimman

Jag pratade med pappa i bilen och tittade nervöst på bilklockan 8:56 på en lördagsmorgon. Pappa, som verkligen kan det där med att räkna ut tiden, körde lugnt vidare på den krokiga vägen fast klockan var 8:57 och jag redan satt där övertygad om att jag nog skulle missa båten. 8:59 var vi nere vid stranden och båten var inte ens vid bryggan ännu. Båten Matilda, som tar mig ut till famos på holmen, var lika punktlig som pappa och jag hann i lugn och ro säga hejdå och stänga bildörren innan båten ens lagt fast vid bryggan.

En liten skara människor — stor för att vara i skärgården under den här årstiden — stod redan och väntade på båten i prydliga klungor på två eller tre personer. Ett äldre par hälsade på mig med en nickning och ett leende. Jag hälsade tillbaka. Vi åkte iväg i morgondimman och det visade sig att jag skulle stiga av på samma ställe som två andra resenärer.

Snart kom jag gående över löven till platsen där telefonkontakt är ett kanske och själaro är ett så klart.

Inne i den fina stugan fanns en famo och ett kärlekspar som åtminstone på utsidan får det att se ut som att Stjärnhimmelen och en Solig morgon bestämt sig för att träffas vid ett köksbord där de värmer upp mjölk så de kan dricka varmt-men-beige kaffe till frukost. Jag kramade famo, Solig morgon och Stjärnhimmelen (i den ordningen) och kom långt efteråt ihåg att jag ju faktiskt bara träffat Stjärnhimmelen en gång förut men att det ändå kändes så självklart att krama om honom också.

Jag spenderade en och en halv dag med dem i den röda stugan med vita knutar. Vi åt, diskade, skrattade och hade språkbad. Det var roligt att höra famo och Solig morgon prata engelska. Jag som studerar engelska använder ju språket varje dag — med följden att jag mer eller mindre är tvåspråkig vid det här laget — och precis därför är det otroligt roligt att se andra som är mindre vana med språket använda det och lära sig mer och mer hela tiden.

När jag var där kändes skoluppgifter mindre tunga och det gjorde faktiskt inte så mycket att jag dagen innan glömt min väska med kläder på tåget.

25/09/2018

Jag gick den vanliga skolvägen förbi Domkyrkan och plockade upp ett höstlöv från marken. Tänk vad underbart att jag får bo här. Och vad skönt att jag inte behövde starta om från noll i år utan får fortsätta umgås med samma studiekamrater några år till. Det är en lyx jag inte direkt tänkt på tidigare.

Det spöregnade och jag skrattade för att jag någon minut innan bestämt mig för att gå ut utan regnrock.

Men ajj ändå vad fint det är att få vara hos famos ute på holmen.

Kanske det kallas poesi, även om det inte var meningen

Jag läser böcker och hinner tänka på saker,
så som att det skulle vara fint att genast hövligt presentera sig för nya personer
och kunna komma ihåg allas namn efteråt.
Hur bra det skulle kännas att få in en rutin och bygga upp min styrka
tills jag en dag flinar till när jag märker hur smidigt kroppen lyder.
Jag tänker på hur svårt det är att vara mjuk när man är en igelkott,
eftersom taggarna finns trots att man inte är hoprullad
och det bara är undersidan som är mjuk och len på riktigt.

Så tänker jag på hur jag länge trott att jag inte är lätt att påverka,
men minns jag gånger jag gråtit bara för att någon annan gjort det.
Jag vet att jag har snappat upp uttryck och rörelser eller idéer från någon annan.
Att jag någon gång lärt mig hur man systematiskt skär en mango
för att enkelt kunna äta den med sked,
att jag lärt mig det bästa sättet att tända en tändsticka
med en bestämd rörelse så den inte går av,
att jag medvetet plockat saker lite härifrån och lite därifrån
för att bygga upp ett Jag som jag är rätt nöjd med.

Och andra saker har jag inte tänkt så mycket på
innan jag sitter i en bil och Någon tycks ge mig svaret på en fråga jag inte ställt.
Jag sitter där och börjar nästan gråta av lättnad
för då det gäller just den saken så finns det andra som jag.

Vad har jag att säga

Den tredje perioden i skolan har definitivt den tyngsta hittills. Jag hade fler, mer krävande, kurser än jag haft förut och hade en tent omtagning som spökade bland alla andra uppgifter och nya deadlines. Det var en period med förlängda deadlines på uppgifter jag kunde ha börjat med mycket tidigare än jag gjorde, plus mormors begravning i Österbotten.

Förra veckan var riktigt stressig och målet blev till slut bara att överleva och komma igenom den. Mitt sovrumsgolv blev ett kaos av utspridda papper från tre olika kurser och anteckningar till en essä jag skrev. På tisdagen tog jag en tupplur på golvet bredvid sängen. På onsdag var jag så trött att jag föll ner i sängen och sov i två timmar mitt på dagen när jag kom hem. Trots det fungerade inte hjärnan något vidare dagen efter och jag sov i skolan i vårt studentrum efter maten medan vi väntade på nästa lektion. (Min bästa vän lät mig snällt ligga lutad mot henne i soffan och hon kommer nog aldrig förstå hur mycket jag uppskattade att hon pajade mig på axeln lite då och då. Hon fick pluspoäng som varar förevigt.)

Veckoslutet spenderade jag i Sibbo med att aktivt inte göra något viktigt. Jag drack kaffe, klappade hunden, åt ugali, pratade med Linas Benjamin som var på besök, målade lite och såg på en musikal som fick pappa att sucka och säga att han inte riktigt förstått idén med folk som mitt i allt börjar sjunga i filmer. 

Oj vad skönt det var.

Nu är jag tillbaka i min egen lägenhet och säger "prosit" åt Maria som nyser i köket. Rummet är inte kaos längre - för jag har prokrastinerat genom att plocka upp saker och tvätta handdukar. Jag har varit hemma i tre dagar nu och borde ha gjort uppgifter. Men det har jag ju inte gjort.

Bara för att man bor hemifrån och har varit ansvarig för ens eget studieliv i flera år nu, betyder det inte att man gör de bästa valen och slipper stressa igenom uppgifter kvällen innan deadlinen. 

Handskrivet

Jag hör ett misstroende "Va?!" från andra ändan av lägenheten där kämppisen sitter och ser på Melodifestivalen. Antagligen kom något förvånansvärt dåligt-men-spektakulärt bidrag vidare. (Som vanligt.)

Åbo står kvar på samma ställe, med samma domkyrka och med samma universitet. 

Jag har suttit med näsan i en bok stora delar av min vakna tid den här veckan och när jag försöker komma ihåg vad jag gjort den här veckan inser jag att jag inte riktigt varit närvarande i den värkliga världen. I dag bestämde jag att jag inte behövde någon mänsklig kontakt över huvud taget. Ibland blir det ju bara så men just i dag beror det antagligen på att jag varit för lat för att laga mat mer än en gång och därför sedan var hungrig och asocial  i min (sköna) ensamhet.

Men just nu sitter jag och tänker på gamla handskrivna brev. Det skulle vara roligt att få läsa brev från något av världskrigen - eller gamla handskrivna brev i allmänhet. Brev är förevigade delar av någons personlighet och har man tur innehåller de något speciellt som borde få läsas om och om igen. Jag menar, tänk att någon faktiskt suttit ner med ett papper framför sig och funderat ut vad man ska fylla det där pappret med! Ska man skriva något personligt? Något informativt? Något man inte skulle kunna säga högt?

Jag tycker om att samla på mig små lappar där det står något: mammas många minneslappar med uppmaningar om att göra den där saken hon bett en göra medan hon är borta, en lapp om scones, lägenhetskamratens lapp om att dörren var olåst när hon gick till skolan på morgonen, en oväntad och hjärtvärmande kom-ihåg lista, den gula post-it lappen där jag och Astrid ritat små figurer och skrivit ner en liten konversation om något på en föreläsning... 

Det kanske känns "old school" för en del men handskrivna meddelanden är nog en av de där sakerna som får något lill-gammalt i mig att njuta. Det, second-hand böcker, vinylskivor, svartvita foton och gamla möbler.

Stänger flikar och öppnar kalenderluckor

En fem-och-lite-till sidors essä epostades iväg till min trevliga föreläsare och jag stängde ner alla webbflikar och de tre olika Word dokumenten jag haft öppna i flera dagar nu. Egentligen är jag inte riktigt klar med det här halvårets sista skoluppgifter ännu, men nu när essän är skriven känns det som om det kan få bli jullov på riktigt. Det är tre-fyra dagar till julafton och i morgon tror jag att jag ska packa in julklappar och göra ett julkort.

Ha en fridfull jul alla där ute i internet-rymden!

En man som kunde varit Helsingforsare stannade mig utanför skolan för att fråga om det var här *något jag inte kände igen* finns. Jag svarade att det här är Arken. Det var dit han skulle och han gick vidare mot ingången utan att riktigt ha stannat. Ett tag senare kom jag på att han uttalat namnet på en föreläsningssal fel och att jag därför inte visste var han var på väg. Det är tredje gången jag blivit frågad om var *det här rummet/salen* finns i byggnaden. Jag önskar att folk skulle inse att jag inte kan namnet på varenda litet klassrum i byggnaden, utan oftast hittar dem genom korridorbokstaven och rumsnumret den bortkomna personen ju så klart inte har uppskrivet.

Konduktören på tåget böt till svenska när hon såg mitt studiekort och sa "tack" istället för "kiitos". Hon är nu uppgraderad till en delad plats som favoritkonduktör. Den ärade platsen delas med den skäggiga konduktören som skrattade till när han såg att jag åt nudlar ur en plastburk.

Ylva ringde mitt i allt igår kväll när jag läste på prov. Jag hörde henne snyfta på andra ändan av samtalet och jag satte mig rak i ryggen medan jag mentalt förberedde mig på något hemskt. Det var inget hemskt. Hon hade bara sett på det senaste avsnittet av Netflix serien hon är väldigt investerad i och hon tyckte att jag borde se det nu genast. Det har gått två år sedan jag kramade om min gråtande bästa vän mitt i natten men jag spänner mig fortfarande så fort jag hör något som låter som snyftningar.

Det känns som om min granne här på tåget sitter och tittar på vad jag gör. Hon sov en stund men har vaknat nu. Hennes väska och rock är ljusrosa.

För en stund sedan höll jag instinktivt på att ställa mig upp och samla ihop mina saker när den välbekanta rösten i högtalarna sa "Nästa: Karis".

Det här gör jag inte - den här tar jag

Jag har aldrig varit en person som absolut ska ha en massa program varje dag i veckan. Jag trivs med min egen tid och spontana små äventyr efter förläsningar och what not. De senaste dagarna har jag haft på något vis chockerande mycket inplanerat i kalendern, utöver vanligt skolarbete och läsning till omtentamen. Det har fått mig att stressa utan att direkt känna mig stressad, men jag har hunnit med alltihop rätt bra.

Det är skrämmande viktigt att hålla koll på sin mentala hälsa och igår lyckades jag säga nej och prioritera mitt välmående över inplanerat program. Jag stannade hemma och vilade lite med skolarbete istället för att åka iväg och socialisera mig. Tur det, eftersom det kändes som om jag hade stegring igår och om jag hade åkt iväg hade jag antagligen varit ett steg närmare punkten då både kropp och huvud ger upp och faller ihop i en olycklig klump. En olycklig klump som kanske inte hade läst all fonologi hon borde läst och kanske skulle sitta där på tentamen med feber.

Men nu något lite trevligare: i fredags var jag och min partner-in-crime klasskamrat på bio. Vi såg Thor:Ragnarök och tycker båda att man kan se om den eftersom den var så bra. Det är riktigt fint att få koppla av från studielivet ibland och jag tycker fortfarande det är lite magiskt att man kan träffa en ny person och vid något skede bara bestämma att "den här tar jag. den här kommer vara min vän nu".

Efter omtentamen åker jag på ett välförtjänt Sibbobesök och det känns väldigt befriande att titta i kalendern och se att nästa vecka är betydligt lugnare än vad den här veckan varit.

*Mummel mummel*

Jag har en deadline i morgon och även om min essä är planerad och halvfärdig känns 3-4 sidor lite småkusligt att skriva, mest på grund av att jag är rädd för att jag inte kommer nå upp till så många ord. Det känns ovanligt att ha för lite ord när jag oftast har alldeles för många. Men citaten stämmer, jag har använt allt klokt jag kan hitta och så får jag stoppa in lite eget flum där emellan. Visst blir det bra då.

Just nu känns det däremot som om jag vill kura ihop mig i en fåtölj med min filt och gömma mig i minst tre olika böcker samtidigt. Jag har kommit in i en jag-vill-läsa period igen och det är en lättnad med tanke på alla böckerna jag lånat om men inte ens öppnat ännu.

I helgen ska jag hem, till Sibbo-hem, och det skulle passa så fint att inte alls behöva tänka på universitetslivet då utan bara koppla av.

Jag har kämpat och vunnit mot febern som inte riktigt fick tag i mig förra torsdagen. Jag har kommit ikapp nattsömnen jag förlorade (och drömt om pirater), jag har klarat av alla deadlines och nästan mirakulöst har jag hunnit i tid till varenda en av mina föreläsningar sedan studierna började.

Nu sitter jag och läser Hemingway vid mitt restaurerade lilla skrivbord och jag tänker att jag nog kanske borde sätta på mig ett par yllesockor. Jag lyssnar på en 8 timmars Youtubevideo som bara är ljudet av regn mot vindrutor och jag dricker kall mjölk ur min vintriga Mumin-mugg, eftersom jag varken har en mikro eller Oboy.

Den där Hemingway skriver lite smådeprimerande, men samtidigt fint, och jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker om det eller inte.

Mitt nya studieliv med en gul-röd näsa

Just nu sitter jag och nästan skrattar åt håltimmarna som jag hade i gymnasiet. hah. "Håltimmen" som jag har i dag är nämligen från klockan 11-15. Det betyder att min dag kommer känns mer som två skoldagar istället för en men det jag studerar är riktigt intressant och det gör faktiskt inget att jag kommer sitta i skolan till klockan sent-på-torsdagar.

Allt det nya i skolan kunde kännas överväldigande men trots att jag ligger efter med renskrivning (och allmän organisering) av mina föreläsningsanteckningar känns det ändå som om jag har det under kontroll. Det här med läxor känns lite främmande för mig som har varit konststuderande och "kladdat med färg" de senaste två åren. Men en sak mina konststudier och mina engelska studier har gemensamt är de frivilligt sena kvällarna där jag sitter och jobbar med något jag tycker att är intressant. Fast jag måste erkänna att jag ibland saknar att rita och vara allmänt konstnärlig, speciellt nu när jag vet att jag inte riktigt har tid med det.

Jag sitter ju så klart inte bara hemma och studerar utan är ju också ibland med på sånt som tydligen är typiskt för studielivet. En av de typiska sakerna var den så kallade "gulisintagningen" jag var med på igår. Alla första årets studeranden var klädda i sopsäckar, indelade i lag, målade i ansiktet och var endera fulla i slutet av evenemanget eller nyktra och trötta som jag. Mot slutet av kvällen meddelade min telefon mig att jag hade uppnått mitt "mål" som var att gå 8000 steg per dag - vilket jag tydligen uppnådde medan vi gick omkring i Åbo i våra sopsäckar. Jag hade det riktigt roligt!


Jag har märkt att jag har blivit riktigt ovan med att skriva på svenska eftersom jag håller på med engelska så mycket varje dag. Det känns lite lustigt att jag som kunnat stava så bra nu mitt i allt skriver svenska ord fel eller använder en försvenskad version av ett engelskt ord, vilket ju då inte alls passar in i meningen. 

Jag borde kanske läsa fler svenska böcker. Och skriva lite mer på svenska. 

Utsikten genom mitt fönster

Jag har bott i Åbo i mindre än en vecka nu.

Jag har lärt mig var min närmsta mysiga lilla matbutik finns och jag hittar till den större butiken längre bort. Jag har åkt hiss upp till min lägenhet och suttit och pratat med min nya lägenhetskamrat Maria på vår balkong. Man ser domkyrkans torn från mitt fönster och jag tycker om hur kyrkklockan klämtar till en gång i kvarten. Det har tagit förvånansvärt lite tid att vänja mig vid att nu plötsligt bo på ett nytt ställe och jag ler fortfarande åt kyrktornet när jag ser det på morgonen. Mindre än en vecka har gått och mitt nya hem känns redan som hemma. Det är rätt härligt.

På måndag börjar mina studier och så kommer jag plötsligt vara en av de som studerar engelska på universitetsnivå. Jag kommer säkert vara nervös dagen innan jag ska börja men just nu känns allt lugnt. Det var en bra idé att komma hit en vecka i förtid så jag långsamt kan vänja mig med platsen jag bor på innan jag börjar fundera på allt det där andra!

Nu kan hösten börja på riktigt.

Det känns konstigt

Det känns konstigt när man inser att man någon stans på vägen slutat göra saker man gjort förut. Slutat dricka kaffe på morgonen. Slutat dra sig en hel förmiddag i sängen. Slutat blogga. Slutat kalla mamma mor då och då bara för att man kan. Slutat ladda ner musik som man sparat i en mapp på datorn. Slutat göra saker utan att riktigt tänka på det.

Mitt i allt sitter man där och måste tänka en stund för att minnas vad ens blogg heter för att till och med ens webbläsare har slutat ha den som inskrivningsförslag. Man dricker en kopp förmiddagskaffe och inser att man är hungrig för att man ätit frukost halv 8 och faktiskt steg upp innan pappa som vanligtvis stiger upp först. Skrivbordet är fullt med lappar och papper från ett år sedan och man undrar när man egentligen slutade sätta in allt på ett och samma ställe mer regelbundet.

Men det finns också saker man säkert alltid gjort och fortsätter göra utan att tänka på det. Klädhögen som lämnats på golvet i säkert en vecka nu. Kaoset på skrivbordet som ordnar upp sig när det utspridda projektet är avslutat. Musik som spelas i högtalare och dörren till klädskåpet som står på vid gavel. Den tomma muggen som kanske lämnat en ring efter sig på bordet. Pappersfåglarna vikta av blått chokladpapper.

Rummet ser i alla fall bebott ut. Det ser inte ut som om jag bara sover här två nätter varannan vecka längre och det gör jag ju inte heller. Lådor på en byrå skvallrar om att jag flyttat hem till sommaren och inte längre har plats att gömma allt under sängen. Men jag tycker om en viss grad av stökighet. Mitt renoverade rum känns mer som mitt då.

Fråga ställd av Rasmus F.F.

En snabb titt i hörnet av datorskärmen berättar att jag varit tyst här i ett halvt år. Oj vad det går snabbt. Där ute plaskar regnet och hela husvåningen luktar Ajax tvättmedel efter att jag städat. Allt är så rent och friskt att det känns som om jag själv nog måste vara täckt av ett lager med damm. Hunden ligger nöjt på golvet och har inte smitit ut ännu fast dörren är öppen. Kanske jag borde ta ner roskisen från mitt skrivbord nu?

För den som undrar och inte vet så är jag hemma i Sibbo igen och har sagt hejdå åt min rumskamrat (och Karis) för flera veckor sedan. Jag har inget sådant där traditionellt sommarjobb men har fått öva upp armmusklerna där ute i trädgården i stället. Dessutom har jag tagit mig tid att läsa ett par böcker och det känns hur bra som helst.

Hur ser hösten ut? (Fråga ställd av Rasmus F.F. i går)
Min höst har jag ingen aning om ännu. Mitt andra "mellanår" är slut nu och jag vet inte om man så där korrekt ens får kalla två år i rad mellanår. Hur som helst har jag då sökt in till skolor igen och ska vänta ungefär en halv månad till innan jag vet om jag ska börja leta efter en bostad eller helt måste tänka om. Den här gången är det Engelska i Åbo eller bildkonst i Jakobstad som gäller. Och nej, jag vet inte vilken jag hellre skulle komma in till.

Du vet hur jag precis sagt att hunden inte smitit ut fast dörren är öppen? Det höll inte så länge. Diego tassade nyfiket ut i regnet och jag fick suckande gå fram till dörren och vissla på honom. Det finns en dryg 40% chans att han inte dyker upp om jag kallar på honom men den här gången kom han. Och lämnade våta tassavtryck över golvet när han trippade in igen.

5:30

Jag ställer in alarmet på 5:30 och gör till och med en ny alarminställning i den redan långa listan jag har där på telefonen. Tidigaste larmet jag haft innan är 7:35. Du kan gissa att jag inte direkt ser framemot morgonen och en onaturligt tidig väckning. Men det är det som händer i alla fall.

6:15 blir jag och Lina upphämtade och sedan bär det av mot Vasa för att åter igen vara med på ett Midvinterveckan läger. I år är jag i kansliet och jag börjar äntligen se framemot det nu i kväll. Det ska bli så kul att se vilka deltagare och övriga fin fina människor som dyker upp i år!

Goder natt.

Liv. Att leva och minnas

För mig känns det inte som om det viktigaste i livet är stora händelser som sticker upp som stora torn i ens minne. Visst är sådana toppar och torn det man kommer ihåg länge och kan vara glad över men om man skulle leva för bara dem skulle majoriteten av livet vara väldigt trist och deprimerande.

Där emellan fyller jag därför gärna mitt liv med små vardagliga stunder av lycka och uppskattning. Allt kommer man ju inte ihåg men det fina med vardagliga stunder är ju att det finns en stor chans att de händer igen. 

För mig handlar livet om att kunna märka hur någon mår bara genom att se personen i ögonen. Det handlar om vardagligt prat i bra sällskap och att bry sig om vännen som hostar bredvid en i soffan. Det handlar om att uppskatta hur ens pappa får en att skratta och hur fint det är att få krama om någon man tycker om. Livet är fyllt av kaffestunder och Brunbergs choklad blandat med djupt dunkande hjärtan och dofter som får hela ens själ att känna sig hemma. Det är liv för mig.