Jag stod på perrongen och huttrade med en stor halsduk virad runt halsen. Jag hade precis ifrågasatt mina livsval för fjärde gången den morgonen och klockan var inte ens 9. Varför trotsar man över huvudtaget vintern och går ut genom dörren på morgonen? Smått bitter, rätt hungrig, mycket frusen och alldeles färdig med livet stod jag lutad mot en vägg på Helsingfors järnvägsstation.
Det aningen försenade tåget anlände äntligen till stationen och jag gick sakta efter en välklädd man som skulle stiga på samma vagn som jag. Konduktören var en kvinna och hon sa god morgon åt alla då hon kollade biljetterna. Det tog största delen av tågresan för mig att få upp värmen igen och det kändes som om jag satt och gäspade varannan minut.
God morgon, jag känner mig kanske levande igen när jag är framme i Karis.
Blicken som säger hej, jag vill prata med dig.
Han tittade på mig lite längre än de andra, den där trettonåriga killen. Antagligen försökte han komma ihåg vem jag var och jag log mot honom i tamburen när vi tog av våra skor. Jag var någonstans mellan för gammal för att vara där och för ung och utomstående för att vara deras ungdomsledare. Men det gjorde inget och det känns okej att programmet var anpassat för tonåringar i högstadieåldern. Det kändes inte dumt att sitta en rad bakom alla andra och det kändes riktigt okej när jag vid något skede satt där ensam på stolsraden.
Jag är ingen ungdomsledare.
Men efter den kvällen kändes det nog lite som om jag kanske kommer vilja bli det någon gång. För en av de bästa känslorna du kan ha är då du ser på någon yngre än dig själv och bara vill krama om dem för att de aldrig riktigt kommer förstå hur underbara de är i dina ögon. Och du, det går absolut att se upp till någon som är fem år yngre än dig själv.
När den trettonåriga killen öppnade munnen och pratade med mig spelade det ingen roll vad det lilla vi sa handlade om. För allt handlar om den där blicken. Blicken som är så mycket viktigare än de flesta kanske förstår. Blicken som säger hej, jag vill prata med dig. Den där blicken som så många tycks missa, eller helt enkelt bara inte känner igen.
BE THE PERSON YOU NEEDED WHEN YOU WERE YOUNGER.
Det är ett citat. Och det är inte jag som hittade på det, men jag läste det någon gång och det kändes så otroligt viktigt. Att vara den jag behövde har lett mig till en del situationer som jag nog inte hade befunnit mig i för några år sedan. Och du. Jag ångrar inget av det.
Det har lett till en del ögonkontakt och varma leenden - för det finns de som behöver den minsta uppmuntran mer än något annat i hela världen. Det har lett till att jag kramat om en helt främmande flicka som jag inte ens visste namnet på - för jag märkte att något i hennes liv gjorde så förskräckligt ont. Det har lett till att jag omedvetet lägger märke till och prata med så många jag kan. Och med tiden hoppas jag på att kunna bli bättre på det. Bli lite äldre, vara med om lite mer och kanske hitta svar på några av mina egna frågor innan jag kan hjälpa någon annan hitta svaret på deras.
Ett dagboksinlägg, om dagboken varit up-to-date
Vi har en kurs i Photoshop nu, och läraren Mathias är precis lika bra som jag fått för mig att han skulle vara.
Linda vill att det ska vara lördag så att någon kommer tillbaka till Karis.
Det är fastlagstisdag och efter muskelvärk i armen förstår jag varför elvispen är en så magisk uppfinning. Fastlagsbullen är nästan inte värd tiden det tar att vispa grädden för hand. (Och inte orkade jag vispa grädden tillräckligt fluffig ändå...)
Linda vill att det ska vara lördag så att någon kommer tillbaka till Karis.
Det är fastlagstisdag och efter muskelvärk i armen förstår jag varför elvispen är en så magisk uppfinning. Fastlagsbullen är nästan inte värd tiden det tar att vispa grädden för hand. (Och inte orkade jag vispa grädden tillräckligt fluffig ändå...)
 |
| Fastlagsbulle |
stunden efter kände jag en avlägsen sorgsenhet och insåg att han haft sönder det, haft sönder en gammal vänskap. så jag blundade, tog ett andetag, vände ryggen till och lät vardagen fortsätta med stunder då jag borde känna något - sakna vänskapen - men inte gjorde det. idag, nästan en månad senare, kom första starka känslan och det enda jag kom fram till var tre ord: "jävla fucking idiot". för han hade sönder det och jag borde kanske ha stängt ögonen för länge sedan.
Utkast som aldrig publicerats
Jag har några utkast som jag aldrig publicerade på bloggen men inte heller någonsin tog bort. Ett av dessa utkast innehöll en liten historia som hörde ihop med hur jag kände mig just då (för mer än ett år sedan):
"Det finns en orsak till att jag lägger märke till människor, vissa erkänt mer än andra, och det känns bra att det är min grej. Fast ibland så tröttnar till och med jag på att alltid finnas där på standby /.../ Jag längtar till hösten.Och jag vill bort härifrån. Men samtidigt tror jag att jag är livrädd för att inte vara här om jag behöver stå med någon genom en till storm." (Utdrag ur blogginlägget Som en liten silkeslen sten)Abandon ship
How can you tell when it's time to abandon ship?
Does it stare you in the face as it wipes the greyest dust all over your sails, pushing bullet holes trough the fabric and burning the ropes:
making the sail resemble a white flag on a battlefield where the soldiers are ready to surrender?
Does it darken your skies when the deck suddenly becomes crowded,
the loud noise of loneliness making you retract to the shadows bellow deck for comfort, for you to only surface when the skies are soft and the clouds filled with rain?
the loud noise of loneliness making you retract to the shadows bellow deck for comfort, for you to only surface when the skies are soft and the clouds filled with rain?
On one of those days you might find yourself leaning against the railing with your lungs full of fresh air. You can nothing but smile at the crew member coming up to you. He pushes away the aching echo of a loneliness even the biggest crowd couldn't possibly cure.
You turn around and face the water to ignore the torn sails waiving over your heads. One day you might tell him about them, but for now you let them be. It's only fitting he stands beside you in the drizzle because you were right there with him through his hurricane.
After a moment he gets called under deck. "Go ahead, I'll be right after you", you sigh and he hugs you tightly before leaving. Glancing down at the water below you wonder how nobody else has noticed how dangerously the ship glides over the dark rocks at the bottom.
You lift your eyes again and notice that not far away, on slightly deeper water, there is another ship with a crew that happly waves at you when they see you looking.You figure you could make the leap over the water. But no matter how sunny the days were or how the crowded the deck became,there could come a day when you were needed to stand through another hurricane.
I smile longingly at the other ship.
But there will come a better day to abandon ship and run away
Låt mig vara månflickan
Jag är lite trött efter en nära på 12 timmars skoldag (helt frivilligt!) och det här inlägget är ett sån där inlägg som skrivs när man bara vill bli omkramad för att man saknar något man inte ännu har.
Personligen har jag inga stora drömmar, inga stora mål, som jag tycker att jag måste uppfylla eller få vara med om under min livstid. Mitt liv går inte sönder bara för att jag inte får det jag önskat mig eller kanske drömt om någon gång. Men det finns så klart en del saker jag smålängtar efter. Klart det finns. Jag vill till exempel också någon gång sitta i mitt rum med en person jag tycker om. En kille med vänliga ögon som svarar "god natt!" när min lägenhetskompis ropar god natt till oss genom dörren. Och jag hoppas att hon som redan har en sådan kille kommer få behålla honom länge.
Fast kanske min kille helt enkelt håller på att klättra upp för måntråden just nu? Kanske det tar ett tag. Och tänk om hans ögon är varma i stället för vänliga, eller kanske bara lite extra varma när hans ser på mig? Det vet man ju inte. Och om jag har flugit iväg från månen när han äntligen kommit upp på den så får han väl ta och flyga i kapp mig då. Kanske vi möts om ett par år om det är så det är tänkt. Mitt liv är trots allt inte en kärlekshistoria om prinsessan som behöver räddas, eller hittas, och jag kan inte sitta och vänta på att någon dyker upp. Näeh. Låt mig få vara månflickan i stället. Hon som flyger omkring lite och utforskar stjärnorna. Hon som kanske kraschlandar rakt in i månpojken någon gång. Hon ju trots allt är lite vimsig ibland på grund av all glädje och liv hon har inom sig.
"Vet snowflake när hon kommer på onsdag?"
Snart är det dags att inse att dagar faktiskt har ett namn och en plats i veckan. Från och med i morgon heter dagarna något som onsdag, torsdag, fredag och helg. Det kommer måndag och nya kurser i skolan. Det kommer nästan två månader utan rumskamraten Sara som åker på utbyte i Norge. Jullovet har varit väldigt skönt och jag har tyckt om att vara med familjen... nu är det däremot dags att åka tillbaka till de som är min familj i Karis.
Snowflake återvänder till Karis på onsdag och hon tycker att lägenhetskamraten Linda behöver kramas ihjäl när vi ses.
Snowflake återvänder till Karis på onsdag och hon tycker att lägenhetskamraten Linda behöver kramas ihjäl när vi ses.
Kompassen som inte pekar mot norr
Det finns så mycket jag skulle kunna säga. Om hur den intensiva gemenskapen bland kristna på ett läger får en att slappna av och känna sig så älskad. Om hur närhetsbehovet tycks växa för varje dag och man till slut så gärna bara hade krupit upp i någons famn och suttit där en stund. Om hur kramar kan förändras från korta och stela till lite längre och bekvämare. Jag kunde prata om hur man låter huvudet vila på någons axel för att man är trött och känner sig så fullständigt trygg där man sitter. Jag kunde förklara känslan av att sitta och frysa bredvid någon men inte alls förvänta sig, eller inombords lite argt kräva, att någon värmer en.
Du skulle bara veta hur härligt det känns att märka hur mycket man mognat och förändrats inombords. Hur lättad jag var när jag inte hade en enda jobbig tanke av svartsjuka, skuld eller någonsin kände mig obekväm på ett dåligt vis. Jag älskar att inse hur många vänner jag egentligen har och jag är tacksam för varenda en av dem. Jag får krama dem, stjäla värme av dem, umgås med dem och verkligen trivas. Det har tagit ett tag att komma hit och just nu är lycklig. Så fullständigt förskräckligt lycklig.
Mitt 2015 handlade mycket om att hitta vem jag är och att bara njuta och leva i nuet. Jag fick vara nyfiken på världen och vara med om nya spännande saker. Jag fick reda ut var jag står i olika relationer och jag har fått vara där för en vän i en svår situation. Samtidigt har jag insett hur roligt det är att se andra personers framsteg och personliga tillväxt. Att flytta hemifrån har också varit väldigt nyttigt för mig och jag är glad över de nya vännerna jag har fått.
Från MVV 15|16 fick jag med mig flera uppmuntrande ord och jag känner mig lite fånigt stolt över den person jag blivit. Jag är verkligen ivrig och nyfiken på livet jag har framför mig. Du ska få vara med om det du längtar efter, stod det bland alla fina ord som skrevs åt mig och när jag läste det var det som om allt ljud kring mig tonades bort och världen trycktes på paus.
Kanske mitt 2016 handlar om att komma underfund med det jag längtar efter. Det känns lite som om jag har Jack Sparrows kompass i handen och nålen bara snurrar runt och runt eftersom jag inte vet vad jag längtar efter mest. Men ett äventyr kommer det i alla fall bli.
Du skulle bara veta hur härligt det känns att märka hur mycket man mognat och förändrats inombords. Hur lättad jag var när jag inte hade en enda jobbig tanke av svartsjuka, skuld eller någonsin kände mig obekväm på ett dåligt vis. Jag älskar att inse hur många vänner jag egentligen har och jag är tacksam för varenda en av dem. Jag får krama dem, stjäla värme av dem, umgås med dem och verkligen trivas. Det har tagit ett tag att komma hit och just nu är lycklig. Så fullständigt förskräckligt lycklig.
Mitt 2015 handlade mycket om att hitta vem jag är och att bara njuta och leva i nuet. Jag fick vara nyfiken på världen och vara med om nya spännande saker. Jag fick reda ut var jag står i olika relationer och jag har fått vara där för en vän i en svår situation. Samtidigt har jag insett hur roligt det är att se andra personers framsteg och personliga tillväxt. Att flytta hemifrån har också varit väldigt nyttigt för mig och jag är glad över de nya vännerna jag har fått.
Från MVV 15|16 fick jag med mig flera uppmuntrande ord och jag känner mig lite fånigt stolt över den person jag blivit. Jag är verkligen ivrig och nyfiken på livet jag har framför mig. Du ska få vara med om det du längtar efter, stod det bland alla fina ord som skrevs åt mig och när jag läste det var det som om allt ljud kring mig tonades bort och världen trycktes på paus.
Kanske mitt 2016 handlar om att komma underfund med det jag längtar efter. Det känns lite som om jag har Jack Sparrows kompass i handen och nålen bara snurrar runt och runt eftersom jag inte vet vad jag längtar efter mest. Men ett äventyr kommer det i alla fall bli.
Julen fa' bort... vi har nyår snart
I morgon börjar nyårslägret Midvinterveckan!Jag stod och pratade lite med min ståltant till farmor i dag. Hon frågade när jag skulle tillbaka till Karis och undrade hur länge jag har jullov. Jullovet spenderar jag så klart i Sibbo med familjen. Jag som i allmänhet tolererar julen, men inte älskar den, tycker att det bästa med jullovet är att få träffa släktingarna och umgås med lite vänner där emellan.
"Jag åker hem den 6:e", berättade jag och famo kommenterade leende att jag sagt hem. Men det är klart det: jag har Sibbo-hemma och Karis-hemma. Famo tyckte att det nog är viktigt att känna sig hemma där man bor, så att man inte längtar hem till föräldrarna hela tiden utan trivs där man bor. Att flytta hemifrån hör till livet och jag tycker faktiskt att det skulle kännas lustigt att flytta in tillbaka till föräldrarna nu efter att jag vant mig med att bo i mitt eget "hemma" med någon annan.
Ärligt talat tog det nästan en vecka för mig att packa upp väskan jag hade med mig från Karis. Kläderna satte jag motvillig in i klädskåpet bara för att jag måste plocka undan för att julstäda. Jag har aldrig förut varit hemma i Sibbo så länge att jag behövt sätta in kläderna i klädskåpet sedan jag flyttade ut den 31:a augusti. På min telefons startskärm finns Linda som jag bor med i Karis och jag börjar sakta tycka att det här jullovet nog är lite långt. För att inte förgås av separationsångest skickade jag en rad bilder åt Linda för att uttrycka mitt missnöje över att vi är så långt från varandra. Rums kompisen Sara såg jag i alla fall här om dagen.
De fem personerna jag mötte i dag
Runt halv tolv lämnar jag skolan igen, den här gången med telefonen i handen. Jag håller på och skriver ett meddelande när jag märker att ynglingen framför mig plötsligt sträcker sig bakåt i dörröppningen. Jag ser tatueringen i hans nacke och hans rygg böjs obekvämt när han i sista stund tyckts ha bestämt sig för att hålla upp dörren åt mig. "Tack", jag ler åt hur han ansträngt sig för lilla mig. För ett ögonblick är jag en minimal bit kär i honom och han ger mig någon slags nickning till svar. Han går iväg för att röka ute vid vägen och jag inser att jag inte ens vet om han pratar svenska. Jag skulle verkligen vilja veta historien bakom hans många tatueringar.
Kvart före ett är jag på väg mot tågstationen och jag tänker på hur äldre människor tycker att ungdomar alltid går så raskt. Kanske ungdomar gör det för att de alltid är sena eller vill skynda sig för att vara i god tid för en gångs skull. Vid matbutikerna kommer en äldre man upp på trottoaren till vänster om mig och jag hinner flyktigt märka att det är min kurslärare. Han ser mig inte och jag säger inte hej. Han ser ut som en typisk pensionär och jag hinner undra om han ofta känner sig ensam eller om han har en stor släkt och vänner att umgås med.
På tåget från Åbo har jag platsen bredvid en kvinna som lyfter ner sin väska från mitt säte. Jag krånglar av mig mina ytterkläder och ser henne sträcka sig för att kolla om det finns en till krok vid fönstret så jag också kunde hänga upp min jacka. Det fanns det inte. Vi sitter i tystnad och jag läser en bok tills kvinnan ska stiga av tåget: då reser jag mig för att låta henne komma ut i gången. Hon ler mot mig och säger "thank you" och jag hinner bara ge henne ett glatt leende till svar. Hon hade märkt att jag läste en engelsk bok. (The five people you meet in heaven)
-------------------
"Du är en femåring", suckar jag åt min vuxna småkusin och han fortsätter skratta åt mig. Det är kväll och vi sitter på röda stolar bakom ett mixerbord i en kyrkosal.
"Ja, men jag är rolig", svarar han och jag flinar till svar för jag kan faktiskt inte påstå något annat. Jag hade glömt bort hans speciella humor och hur han retas med allt och alla. Det var bara så länge sedan jag gick på något av hans skämt att det kändes lite främmande. Lite senare på kvällen stannar jag upp mitt i en tanke när jag inser att jag blivit påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om att umgås med min skäggiga småkusin. En del personer har man helt enkelt vuxit upp med och lärt sig uppskatta och samarbeta med utan att ens behöva tänka på det.
Kvart före ett är jag på väg mot tågstationen och jag tänker på hur äldre människor tycker att ungdomar alltid går så raskt. Kanske ungdomar gör det för att de alltid är sena eller vill skynda sig för att vara i god tid för en gångs skull. Vid matbutikerna kommer en äldre man upp på trottoaren till vänster om mig och jag hinner flyktigt märka att det är min kurslärare. Han ser mig inte och jag säger inte hej. Han ser ut som en typisk pensionär och jag hinner undra om han ofta känner sig ensam eller om han har en stor släkt och vänner att umgås med.
På tåget från Åbo har jag platsen bredvid en kvinna som lyfter ner sin väska från mitt säte. Jag krånglar av mig mina ytterkläder och ser henne sträcka sig för att kolla om det finns en till krok vid fönstret så jag också kunde hänga upp min jacka. Det fanns det inte. Vi sitter i tystnad och jag läser en bok tills kvinnan ska stiga av tåget: då reser jag mig för att låta henne komma ut i gången. Hon ler mot mig och säger "thank you" och jag hinner bara ge henne ett glatt leende till svar. Hon hade märkt att jag läste en engelsk bok. (The five people you meet in heaven)
-------------------
"Du är en femåring", suckar jag åt min vuxna småkusin och han fortsätter skratta åt mig. Det är kväll och vi sitter på röda stolar bakom ett mixerbord i en kyrkosal.
"Ja, men jag är rolig", svarar han och jag flinar till svar för jag kan faktiskt inte påstå något annat. Jag hade glömt bort hans speciella humor och hur han retas med allt och alla. Det var bara så länge sedan jag gick på något av hans skämt att det kändes lite främmande. Lite senare på kvällen stannar jag upp mitt i en tanke när jag inser att jag blivit påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om att umgås med min skäggiga småkusin. En del personer har man helt enkelt vuxit upp med och lärt sig uppskatta och samarbeta med utan att ens behöva tänka på det.
Life has surface noice
Snurra flaskan,
jag har aldrig sanning eller konsekvens.
Vad vill du veta om mig?
Fråga bara,
jag berättar vad som helst.
- Veronica Maggio
 |
| Bilder kidnappade från Pinterest |
- Adele "21"
- Maroon 5 "Songs about Jane"
- Hozier "Hozier"
- Tom Odell "Long way down"
"Bästa passagerare..."
Det här är första gången jag bloggar på ett tåg. Datorn känns som en stor svart klump jämfört med den tunna lätta MacBooken kvinnan snett framför mig använder. Om jag tänkt bli författare eller något annat on-the-go så skulle jag kanske också investera i något lite mindre och smidigare än min nuvarande dator... Hur som helst hade jag en lite kortare helg i Sibbo och hann inte göra mycket annat än pussla och hänga med lillasystern på lördag kväll, och sedan vara på en ungdomsplanering nu i dag. Lyxigt var det ju också att få sällskap i bussen av Valter som jag ju annars ser så sällan! Jag sa på riktigt "hejdå huset!" åt huset där hemma i Sibbo innan jag lämnade det. När jag kommer hem till lägenheten i Karis ska jag nog bara krypa ner i sängen och njuta av att man faktiskt har möjligheten att göra det.
Jag som aldrig någonsin är riktigt pepp inför julen tycker också att det ska bli kul att hänga upp stjärnorna jag hittade på loppis i förrgår. och så ser jag framemot att bygga en skapelse av pepparkaksdeg tillsammans med lägenhetskamraten Linda. Sara kom också hem i förrgår med världens största leende och visade stolt upp den stora choklad julkalender hon "måste köpa nu, så att den int e slut senare närmare julen!"
Jag som aldrig någonsin är riktigt pepp inför julen tycker också att det ska bli kul att hänga upp stjärnorna jag hittade på loppis i förrgår. och så ser jag framemot att bygga en skapelse av pepparkaksdeg tillsammans med lägenhetskamraten Linda. Sara kom också hem i förrgår med världens största leende och visade stolt upp den stora choklad julkalender hon "måste köpa nu, så att den int e slut senare närmare julen!"
Små glädjeämnen i livet
Snälla va kakao, snälla va kakao... Jag kände mig ungefär som Tony Stark i nyaste Avengers filmen och mitt hoppfulla pratande lät lite som "please be a secret door, please be a secet door, please be a secret door... yay". Förutom att mitt "yay" blev ett "JAAAAAAAAA!" så högt att rumskompisen Sara undrade vad jag sysslade med där i köket. Men vi har kakao, vilket betyder att jag kan göra chokladbollar! "What a day to be alive!", som Sara uttryckte det.
Ah. De små glädjeämnena i livet.
Ah. De små glädjeämnena i livet.
Vintern som kommer smygande
Frosten har kommit och vintern håller sakta men säkert på att ta över höstens fina färger. Mina händer blir allt oftare kalla in till benmärgen och jag grimaserar åt julsångerna som lite då och då försöker smyga sig in i mina tankar. Jag är inte gjord för minusgrader och kall luft som får en att överväga att inte alls stiga upp ur sängen den dagen... Jag är gjord för åskväder och kvällar då regnet smattrar mot rutor och plåttak. Jag är gjord för att dela paraply med någon, gjord för att kunna gå med rocken öppen och halsduken löst virad runt nacken... Gjord för ett mysigt café och dagdrömmar om allt och alla. Jag är gjord för att skratta i regnet.
Nu kommer däremot det oundvikliga halvåret av iskalla händer, mörka mörka kvällar och enorma kraftansträngningar för att orka sig upp på morgonen. Därför är det ju tur att det finns stearinljus, yllesockor, varma filtar, goda julstjärnor och kaneldoftande te. Annars skulle jag nog aldrig överleva vintern.
Nu kommer däremot det oundvikliga halvåret av iskalla händer, mörka mörka kvällar och enorma kraftansträngningar för att orka sig upp på morgonen. Därför är det ju tur att det finns stearinljus, yllesockor, varma filtar, goda julstjärnor och kaneldoftande te. Annars skulle jag nog aldrig överleva vintern.
Det jag längtade efter i våras
Nu har jag bott i Karis i lite över en månad och det här inlägget är alltså lite om det.
Lite vardagliga observationer:
- Jag är den enda som tar upp håret som samlas på golvbrunnen i duschen.
- Vår lilla tambur är alltid sandig, hur vi än har dammsugit där bara någon minut innan.
- Att vi inte har en diskmaskin resulterar i att jag alltid har något smutsigt som står på diskbänken.
- Bröd har faktiskt bäst-före datum, så säg hej till mögligt rostbröd om du inte passar dig (ähum Sara, ähum). Förresten så har allt ett bäst-före datum och det visste man typ inte att existerade då 5 personer i en familj delade på kylskåpsinnehållet. Men bäst-före datum är visst viktiga de också.
- Vi är lata. Så är det bara. Till butiken går man typ bara om man verkligen måste. Samma princip gäller med min klädtvättning.
Det jag saknar hemifrån:
- Hunden. Seriöst. Saknar fluffbollen Diego otroligt mycket på kvällarna. Det finns inget som går upp mot en mjuk päls och en tossig hund.
- Möjligheten och valet att kunna ta på stövlarna, gå över ett dike och vips vara mitt i en härligt grön skog.
- Mammas kramar och Ylva som får mig att skratta så mycket. Pappa som man kan dricka förmiddags kaffe med på helgerna och få höra historier av.
- Kuddarna i sängen. Mysfaktorn är definitivt mycket högre i Sibbo än i vår lägenhet här i Karis...
- Kvällsfika med systrarna, eller hela familjen.
Fint med att bo i Karis:
- De två nu mera riktigt bra vännerna jag får bo med.
- Känslan av vuxenhet, då man nu är totalt "in charge" över sig själv.
- Alla vänner man fått i skolan, och möjligheten att umgås med dem sent in på kvällen eftersom alla bor på internatet.
- Jimmy och Carro som bor någon minut bort.
- Skolan, som trots det första intrycket av "flummighet" ändå är riktigt intressant och hela tiden känts som en väldigt bra plats att vara i.
För ett tag sedan hade jag en konversation med en vän, och jag konstaterade att det faktiskt känns väldigt bra att få ha ett år då jag bor någon annanstans och får sätta flera kilometer mellan mig och det som varit min vardag. Det känns fortfarande rätt härligt och man lär sig liksom uppskatta allt där hemma mycket mer nu när man tagit ett steg bort från det.
"Det är det här jag längtade efter i våras. Att komma bort bort bort."
Lite vardagliga observationer:
- Jag är den enda som tar upp håret som samlas på golvbrunnen i duschen.
- Vår lilla tambur är alltid sandig, hur vi än har dammsugit där bara någon minut innan.
- Att vi inte har en diskmaskin resulterar i att jag alltid har något smutsigt som står på diskbänken.
- Bröd har faktiskt bäst-före datum, så säg hej till mögligt rostbröd om du inte passar dig (ähum Sara, ähum). Förresten så har allt ett bäst-före datum och det visste man typ inte att existerade då 5 personer i en familj delade på kylskåpsinnehållet. Men bäst-före datum är visst viktiga de också.
- Vi är lata. Så är det bara. Till butiken går man typ bara om man verkligen måste. Samma princip gäller med min klädtvättning.
Det jag saknar hemifrån:
- Hunden. Seriöst. Saknar fluffbollen Diego otroligt mycket på kvällarna. Det finns inget som går upp mot en mjuk päls och en tossig hund.
- Möjligheten och valet att kunna ta på stövlarna, gå över ett dike och vips vara mitt i en härligt grön skog.
- Mammas kramar och Ylva som får mig att skratta så mycket. Pappa som man kan dricka förmiddags kaffe med på helgerna och få höra historier av.
- Kuddarna i sängen. Mysfaktorn är definitivt mycket högre i Sibbo än i vår lägenhet här i Karis...
- Kvällsfika med systrarna, eller hela familjen.
Fint med att bo i Karis:
- De två nu mera riktigt bra vännerna jag får bo med.
- Känslan av vuxenhet, då man nu är totalt "in charge" över sig själv.
- Alla vänner man fått i skolan, och möjligheten att umgås med dem sent in på kvällen eftersom alla bor på internatet.
- Jimmy och Carro som bor någon minut bort.
- Skolan, som trots det första intrycket av "flummighet" ändå är riktigt intressant och hela tiden känts som en väldigt bra plats att vara i.
För ett tag sedan hade jag en konversation med en vän, och jag konstaterade att det faktiskt känns väldigt bra att få ha ett år då jag bor någon annanstans och får sätta flera kilometer mellan mig och det som varit min vardag. Det känns fortfarande rätt härligt och man lär sig liksom uppskatta allt där hemma mycket mer nu när man tagit ett steg bort från det.
"Det är det här jag längtade efter i våras. Att komma bort bort bort."
En slö och skön dag: check!
Det kändes faktiskt rätt skönt att få sova till klockan så-länge-jag-vill och jag kunde ligga och mysa under täcket i en liten evighet när jag vaknat. Till slut masade jag mig i alla fall upp ur sängen eftersom jag måste hämta mina kläder ur internatets tvättrum. Jag hade stor lust att gå ut med bara pyjamasbyxorna på mig, men ändrade mig i sista stund och slängde på både jeans och rock innan jag lämnade lägenheten. Riktiga byxor visade sig vara ett ganska bra val när jag kom in i sällskapsrummet, där tvättrummet också finns, och mötte en kille från min linje. Jag var nästan lite förvånad över att han var uppe så tidigt, alltså vid 12, och vi hälsade slött på varandra innan jag gick förbi och han vände blicken mot TV:n igen.Jag hade inga planer för dagen och tyckte det var härligt med lite sol när jag gick tillbaka till lägenheten med min rena tvätt. Med hösten kommer regnet, som jag älskar, men i dag sken solen så fint på den lilla uteplatsen vid internatet att jag var tvungen att gå ut igen. Så jag åt min brunch utomhus och satt i några timmar i solskenet. Efter en liten stund kom en flicka med väldigt långt hår och satte sig snett framför mig på andra sidan bordet. Vi drack en mugg te medan vi läste varsin bok, och det tog tre timmar och en andra kopp te innan vi till slut började prata med varandra. Nu vet jag lite mer om flickan med det långa orange håret och det var faktiskt riktigt trevligt att lära känna henne.
En småkuslig (sen) fredagskväll
Jag går raskt fram genom mörkret med läderjackan slängd över axeln och nycklarna dinglande från min hand. En del av internat husens fönster är upplysta och de flesta av dem har fördragna gardiner som vanligt, men i vår lägenhet är det mörkt. Ingen lampa är påslagen när jag kommer in i tamburen, och bara vetskapen om att jag är ensam får alla rum att verka så plötsligt tomma. Det är konstigt att vara den enda kvar när man blivit så van med lägenhetskamraterna som nu åkt iväg över helgen. För att det ska kännas mindre kusligt tänder jag ett par lampor och sätter snart på musik för att inte märka av ensamheten så mycket. Musiken sätts däremot inte på så hög nivå att jag inte hör kylskåpets surrande eller skulle märka av om någon gick nära vår ytterdörr.
Nog är det lustigt det där med sena kvällar som blir lite småkusliga.
Kikar fram under paraplykanten
I dag hade vi en friluftsdag och hela skolan gick en knapp kilometer till en liten skog för att plocka blåbär. Det regnade precis hela dagen så det var kanske inte det mest behändiga vädret, men jag älskar ju regn så jag klagar inte. Nu står det åtminstone 2 liter blåbär i vårt lilla lilla kylskåp och jag undrar vad vi ska hitta på med alltihop... Det är konstigt hur ett kylskåp kan bli fullt så snabbt.
Sara räknade skoparen i vår lilla tambur: 15 par skor delat på bara 4 flickor. Det ser konstant ut som om vi skulle ha en massa gäster - och då vet jag att vi alla har något par skor till inne på våra rum. I dag har det kommit lite stövlar till i tamburen, så det är nog fler än 15 par skor där just nu.
I kväll ska jag springa över till Jimmys och Carros en stund, men just nu sitter jag i sängen och lyssnar på Sara som använder Google translate för att lära sig ryska. Lite då och då kommer det utrop som "kakvasavut" och något som lät som "dobro e du själv". "Minjasavut Sara", presenterar Sara sig själv och jag förstår ännu en gång att jag nog knappast någonsin kommer vilja lära mig ryska.
"Dasvidanja!"
Blank stares at blank pages
I slutet av veckan ska jag befinna mig i Sibbo och för någon timme gå tillbaka till livet som studenten i den stora skrivsalen inför en förbättring av studentexamen i modersmål. Visst vet jag hur det hela kommer gå till eftersom jag gjort det förut, men jag kan inte säga att det är någon vidare fördel ändå. Nu efter ett halvår av ledighet, studentdimission och allt "post-examination-stuff" ska jag mitt i allt förstå mig på sådant som retoriska stilmedel och eufemismer och alla andra fina ord som beskriver något en text innehåller. Det, kära vänner, kallas textkompetens. Och allt det har jag ju så klart redan glömt bort.
Men "den som skriver har läst det två gånger", fick jag höra av en gammal klok gubbe i dag - så jag kommer förhoppningsvis orka skriva en hel del anteckningar nu under veckan och kanske lära mig något också. Den gamla gubben var förresten inte alls gammal, men medan jag spenderade största delen av den sömniga eftermiddagen i kusinen och kusinfruns soffa fick jag i alla fall höra något som jag tyckte lät rätt bra.
I'm a big girl, an adult now or nearly
I går fyllde jag 18 och firade det inte det minsta, förutom med en tekopp hos Jimmy och Carros senare på kvällen. Nu får jag då räkna mig själv som nästan vuxen och det känns verkligen inte som något speciellt med det. Att vara 18 betyder att man får full kontroll över sitt eget bankkonto, så får man körkort man orkar och så är det ju den där detaljen med alkohol för de som tycker att det är så viktigt. Men alltså ärligt talat betyder det där med 18 ingenting. Om något så undrar folk jag möter varför jag inte är 19 ännu, de ser lite beklagande på mig medan de säger "men du blir 19 i år" precis efter att jag sagt att jag är 18. Så jag får rätta personen och berätta att jag faktiskt hade födelsedag i går...
Nå, hur som helst har jag ju flyttat till Karis nu då. Mamma, pappa och Ylva körde mig till Karis på söndags kvällen och jag lämnades i kusin Jimmy och hans fru Carros trygga händer. Jag sov hos Jimmy och Carros en natt innan jag sedan på måndags eftermiddagen flyttade in i skolans internat tillsammans med nu mera rumskompisen Sara. Vår lägenhet har tre sovrum och vi är 4 flickor som bor tillsammans. En liten rundtur i lägenheten (med lite bilder och sådant) kommer kanske någon gång när vi bott här lite längre och packat upp allt ordentligt.
Den här veckan är lite mer som en mjukstart och informations-vecka så de riktiga lektionerna börjar inte på riktigt före nästa måndag... Men lite målande och sådant har vi på konstlinjen hunnit med i alla fall. Just nu stortrivs jag bara och har inte längtat hem det minsta under de här dagarna, jag antar att jag är rätt snabb på att anpassa mig till nya miljöer och tycker bara att det är otroligt roligt att träffa nya människor. Dessutom är ju allt så nytt just nu att man kanske bara inte hinner tänka på de där hemma riktigt ännu.
Nå, hur som helst har jag ju flyttat till Karis nu då. Mamma, pappa och Ylva körde mig till Karis på söndags kvällen och jag lämnades i kusin Jimmy och hans fru Carros trygga händer. Jag sov hos Jimmy och Carros en natt innan jag sedan på måndags eftermiddagen flyttade in i skolans internat tillsammans med nu mera rumskompisen Sara. Vår lägenhet har tre sovrum och vi är 4 flickor som bor tillsammans. En liten rundtur i lägenheten (med lite bilder och sådant) kommer kanske någon gång när vi bott här lite längre och packat upp allt ordentligt.
Den här veckan är lite mer som en mjukstart och informations-vecka så de riktiga lektionerna börjar inte på riktigt före nästa måndag... Men lite målande och sådant har vi på konstlinjen hunnit med i alla fall. Just nu stortrivs jag bara och har inte längtat hem det minsta under de här dagarna, jag antar att jag är rätt snabb på att anpassa mig till nya miljöer och tycker bara att det är otroligt roligt att träffa nya människor. Dessutom är ju allt så nytt just nu att man kanske bara inte hinner tänka på de där hemma riktigt ännu.
 |
| En liten skymt av bästa vardagsrummet i Västnyland och min fina dikt på kylskåpet hos samma kusin |