Jag har aldrig varit en person som absolut ska ha en massa program varje dag i veckan. Jag trivs med min egen tid och spontana små äventyr efter förläsningar och what not. De senaste dagarna har jag haft på något vis chockerande mycket inplanerat i kalendern, utöver vanligt skolarbete och läsning till omtentamen. Det har fått mig att stressa utan att direkt känna mig stressad, men jag har hunnit med alltihop rätt bra.
Det är skrämmande viktigt att hålla koll på sin mentala hälsa och igår lyckades jag säga nej och prioritera mitt välmående över inplanerat program. Jag stannade hemma och vilade lite med skolarbete istället för att åka iväg och socialisera mig. Tur det, eftersom det kändes som om jag hade stegring igår och om jag hade åkt iväg hade jag antagligen varit ett steg närmare punkten då både kropp och huvud ger upp och faller ihop i en olycklig klump. En olycklig klump som kanske inte hade läst all fonologi hon borde läst och kanske skulle sitta där på tentamen med feber.
Men nu något lite trevligare: i fredags var jag och min partner-in-crime klasskamrat på bio. Vi såg Thor:Ragnarök och tycker båda att man kan se om den eftersom den var så bra. Det är riktigt fint att få koppla av från studielivet ibland och jag tycker fortfarande det är lite magiskt att man kan träffa en ny person och vid något skede bara bestämma att "den här tar jag. den här kommer vara min vän nu".
Efter omtentamen åker jag på ett välförtjänt Sibbobesök och det känns väldigt befriande att titta i kalendern och se att nästa vecka är betydligt lugnare än vad den här veckan varit.
*Mummel mummel*
Jag har en deadline i morgon och även om min essä är planerad och halvfärdig känns 3-4 sidor lite småkusligt att skriva, mest på grund av att jag är rädd för att jag inte kommer nå upp till så många ord. Det känns ovanligt att ha för lite ord när jag oftast har alldeles för många. Men citaten stämmer, jag har använt allt klokt jag kan hitta och så får jag stoppa in lite eget flum där emellan. Visst blir det bra då.
Just nu känns det däremot som om jag vill kura ihop mig i en fåtölj med min filt och gömma mig i minst tre olika böcker samtidigt. Jag har kommit in i en jag-vill-läsa period igen och det är en lättnad med tanke på alla böckerna jag lånat om men inte ens öppnat ännu.
I helgen ska jag hem, till Sibbo-hem, och det skulle passa så fint att inte alls behöva tänka på universitetslivet då utan bara koppla av.
Just nu känns det däremot som om jag vill kura ihop mig i en fåtölj med min filt och gömma mig i minst tre olika böcker samtidigt. Jag har kommit in i en jag-vill-läsa period igen och det är en lättnad med tanke på alla böckerna jag lånat om men inte ens öppnat ännu.
I helgen ska jag hem, till Sibbo-hem, och det skulle passa så fint att inte alls behöva tänka på universitetslivet då utan bara koppla av.
Jag har kämpat och vunnit mot febern som inte riktigt fick tag i mig förra torsdagen. Jag har kommit ikapp nattsömnen jag förlorade (och drömt om pirater), jag har klarat av alla deadlines och nästan mirakulöst har jag hunnit i tid till varenda en av mina föreläsningar sedan studierna började.
Nu sitter jag och läser Hemingway vid mitt restaurerade lilla skrivbord och jag tänker att jag nog kanske borde sätta på mig ett par yllesockor. Jag lyssnar på en 8 timmars Youtubevideo som bara är ljudet av regn mot vindrutor och jag dricker kall mjölk ur min vintriga Mumin-mugg, eftersom jag varken har en mikro eller Oboy.
Den där Hemingway skriver lite smådeprimerande, men samtidigt fint, och jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker om det eller inte.
Nu sitter jag och läser Hemingway vid mitt restaurerade lilla skrivbord och jag tänker att jag nog kanske borde sätta på mig ett par yllesockor. Jag lyssnar på en 8 timmars Youtubevideo som bara är ljudet av regn mot vindrutor och jag dricker kall mjölk ur min vintriga Mumin-mugg, eftersom jag varken har en mikro eller Oboy.
Den där Hemingway skriver lite smådeprimerande, men samtidigt fint, och jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker om det eller inte.
Mitt nya studieliv med en gul-röd näsa
Just nu sitter jag och nästan skrattar åt håltimmarna som jag hade i gymnasiet. hah. "Håltimmen" som jag har i dag är nämligen från klockan 11-15. Det betyder att min dag kommer känns mer som två skoldagar istället för en men det jag studerar är riktigt intressant och det gör faktiskt inget att jag kommer sitta i skolan till klockan sent-på-torsdagar.
Allt det nya i skolan kunde kännas överväldigande men trots att jag ligger efter med renskrivning (och allmän organisering) av mina föreläsningsanteckningar känns det ändå som om jag har det under kontroll. Det här med läxor känns lite främmande för mig som har varit konststuderande och "kladdat med färg" de senaste två åren. Men en sak mina konststudier och mina engelska studier har gemensamt är de frivilligt sena kvällarna där jag sitter och jobbar med något jag tycker att är intressant. Fast jag måste erkänna att jag ibland saknar att rita och vara allmänt konstnärlig, speciellt nu när jag vet att jag inte riktigt har tid med det.
Jag sitter ju så klart inte bara hemma och studerar utan är ju också ibland med på sånt som tydligen är typiskt för studielivet. En av de typiska sakerna var den så kallade "gulisintagningen" jag var med på igår. Alla första årets studeranden var klädda i sopsäckar, indelade i lag, målade i ansiktet och var endera fulla i slutet av evenemanget eller nyktra och trötta som jag. Mot slutet av kvällen meddelade min telefon mig att jag hade uppnått mitt "mål" som var att gå 8000 steg per dag - vilket jag tydligen uppnådde medan vi gick omkring i Åbo i våra sopsäckar. Jag hade det riktigt roligt!
Jag har märkt att jag har blivit riktigt ovan med att skriva på svenska eftersom jag håller på med engelska så mycket varje dag. Det känns lite lustigt att jag som kunnat stava så bra nu mitt i allt skriver svenska ord fel eller använder en försvenskad version av ett engelskt ord, vilket ju då inte alls passar in i meningen.
Allt det nya i skolan kunde kännas överväldigande men trots att jag ligger efter med renskrivning (och allmän organisering) av mina föreläsningsanteckningar känns det ändå som om jag har det under kontroll. Det här med läxor känns lite främmande för mig som har varit konststuderande och "kladdat med färg" de senaste två åren. Men en sak mina konststudier och mina engelska studier har gemensamt är de frivilligt sena kvällarna där jag sitter och jobbar med något jag tycker att är intressant. Fast jag måste erkänna att jag ibland saknar att rita och vara allmänt konstnärlig, speciellt nu när jag vet att jag inte riktigt har tid med det.
Jag sitter ju så klart inte bara hemma och studerar utan är ju också ibland med på sånt som tydligen är typiskt för studielivet. En av de typiska sakerna var den så kallade "gulisintagningen" jag var med på igår. Alla första årets studeranden var klädda i sopsäckar, indelade i lag, målade i ansiktet och var endera fulla i slutet av evenemanget eller nyktra och trötta som jag. Mot slutet av kvällen meddelade min telefon mig att jag hade uppnått mitt "mål" som var att gå 8000 steg per dag - vilket jag tydligen uppnådde medan vi gick omkring i Åbo i våra sopsäckar. Jag hade det riktigt roligt!Jag har märkt att jag har blivit riktigt ovan med att skriva på svenska eftersom jag håller på med engelska så mycket varje dag. Det känns lite lustigt att jag som kunnat stava så bra nu mitt i allt skriver svenska ord fel eller använder en försvenskad version av ett engelskt ord, vilket ju då inte alls passar in i meningen.
Jag borde kanske läsa fler svenska böcker. Och skriva lite mer på svenska.
Utsikten genom mitt fönster
Jag har bott i Åbo i mindre än en vecka nu.
Jag har lärt mig var min närmsta mysiga lilla matbutik finns och jag hittar till den större butiken längre bort. Jag har åkt hiss upp till min lägenhet och suttit och pratat med min nya lägenhetskamrat Maria på vår balkong. Man ser domkyrkans torn från mitt fönster och jag tycker om hur kyrkklockan klämtar till en gång i kvarten. Det har tagit förvånansvärt lite tid att vänja mig vid att nu plötsligt bo på ett nytt ställe och jag ler fortfarande åt kyrktornet när jag ser det på morgonen. Mindre än en vecka har gått och mitt nya hem känns redan som hemma. Det är rätt härligt.
På måndag börjar mina studier och så kommer jag plötsligt vara en av de som studerar engelska på universitetsnivå. Jag kommer säkert vara nervös dagen innan jag ska börja men just nu känns allt lugnt. Det var en bra idé att komma hit en vecka i förtid så jag långsamt kan vänja mig med platsen jag bor på innan jag börjar fundera på allt det där andra!
Nu kan hösten börja på riktigt.
Jag har lärt mig var min närmsta mysiga lilla matbutik finns och jag hittar till den större butiken längre bort. Jag har åkt hiss upp till min lägenhet och suttit och pratat med min nya lägenhetskamrat Maria på vår balkong. Man ser domkyrkans torn från mitt fönster och jag tycker om hur kyrkklockan klämtar till en gång i kvarten. Det har tagit förvånansvärt lite tid att vänja mig vid att nu plötsligt bo på ett nytt ställe och jag ler fortfarande åt kyrktornet när jag ser det på morgonen. Mindre än en vecka har gått och mitt nya hem känns redan som hemma. Det är rätt härligt.
På måndag börjar mina studier och så kommer jag plötsligt vara en av de som studerar engelska på universitetsnivå. Jag kommer säkert vara nervös dagen innan jag ska börja men just nu känns allt lugnt. Det var en bra idé att komma hit en vecka i förtid så jag långsamt kan vänja mig med platsen jag bor på innan jag börjar fundera på allt det där andra!
Nu kan hösten börja på riktigt.
Det känns konstigt
Det känns konstigt när man inser att man någon stans på vägen slutat göra saker man gjort förut. Slutat dricka kaffe på morgonen. Slutat dra sig en hel förmiddag i sängen. Slutat blogga. Slutat kalla mamma mor då och då bara för att man kan. Slutat ladda ner musik som man sparat i en mapp på datorn. Slutat göra saker utan att riktigt tänka på det.
Mitt i allt sitter man där och måste tänka en stund för att minnas vad ens blogg heter för att till och med ens webbläsare har slutat ha den som inskrivningsförslag. Man dricker en kopp förmiddagskaffe och inser att man är hungrig för att man ätit frukost halv 8 och faktiskt steg upp innan pappa som vanligtvis stiger upp först. Skrivbordet är fullt med lappar och papper från ett år sedan och man undrar när man egentligen slutade sätta in allt på ett och samma ställe mer regelbundet.
Men det finns också saker man säkert alltid gjort och fortsätter göra utan att tänka på det. Klädhögen som lämnats på golvet i säkert en vecka nu. Kaoset på skrivbordet som ordnar upp sig när det utspridda projektet är avslutat. Musik som spelas i högtalare och dörren till klädskåpet som står på vid gavel. Den tomma muggen som kanske lämnat en ring efter sig på bordet. Pappersfåglarna vikta av blått chokladpapper.
Rummet ser i alla fall bebott ut. Det ser inte ut som om jag bara sover här två nätter varannan vecka längre och det gör jag ju inte heller. Lådor på en byrå skvallrar om att jag flyttat hem till sommaren och inte längre har plats att gömma allt under sängen. Men jag tycker om en viss grad av stökighet. Mitt renoverade rum känns mer som mitt då.
Mitt i allt sitter man där och måste tänka en stund för att minnas vad ens blogg heter för att till och med ens webbläsare har slutat ha den som inskrivningsförslag. Man dricker en kopp förmiddagskaffe och inser att man är hungrig för att man ätit frukost halv 8 och faktiskt steg upp innan pappa som vanligtvis stiger upp först. Skrivbordet är fullt med lappar och papper från ett år sedan och man undrar när man egentligen slutade sätta in allt på ett och samma ställe mer regelbundet.
Men det finns också saker man säkert alltid gjort och fortsätter göra utan att tänka på det. Klädhögen som lämnats på golvet i säkert en vecka nu. Kaoset på skrivbordet som ordnar upp sig när det utspridda projektet är avslutat. Musik som spelas i högtalare och dörren till klädskåpet som står på vid gavel. Den tomma muggen som kanske lämnat en ring efter sig på bordet. Pappersfåglarna vikta av blått chokladpapper.
Rummet ser i alla fall bebott ut. Det ser inte ut som om jag bara sover här två nätter varannan vecka längre och det gör jag ju inte heller. Lådor på en byrå skvallrar om att jag flyttat hem till sommaren och inte längre har plats att gömma allt under sängen. Men jag tycker om en viss grad av stökighet. Mitt renoverade rum känns mer som mitt då.
Fråga ställd av Rasmus F.F.
En snabb titt i hörnet av datorskärmen berättar att jag varit tyst här i ett halvt år. Oj vad det går snabbt. Där ute plaskar regnet och hela husvåningen luktar Ajax tvättmedel efter att jag städat. Allt är så rent och friskt att det känns som om jag själv nog måste vara täckt av ett lager med damm. Hunden ligger nöjt på golvet och har inte smitit ut ännu fast dörren är öppen. Kanske jag borde ta ner roskisen från mitt skrivbord nu?
För den som undrar och inte vet så är jag hemma i Sibbo igen och har sagt hejdå åt min rumskamrat (och Karis) för flera veckor sedan. Jag har inget sådant där traditionellt sommarjobb men har fått öva upp armmusklerna där ute i trädgården i stället. Dessutom har jag tagit mig tid att läsa ett par böcker och det känns hur bra som helst.
Hur ser hösten ut? (Fråga ställd av Rasmus F.F. i går)
Min höst har jag ingen aning om ännu. Mitt andra "mellanår" är slut nu och jag vet inte om man så där korrekt ens får kalla två år i rad mellanår. Hur som helst har jag då sökt in till skolor igen och ska vänta ungefär en halv månad till innan jag vet om jag ska börja leta efter en bostad eller helt måste tänka om. Den här gången är det Engelska i Åbo eller bildkonst i Jakobstad som gäller. Och nej, jag vet inte vilken jag hellre skulle komma in till.
Du vet hur jag precis sagt att hunden inte smitit ut fast dörren är öppen? Det höll inte så länge. Diego tassade nyfiket ut i regnet och jag fick suckande gå fram till dörren och vissla på honom. Det finns en dryg 40% chans att han inte dyker upp om jag kallar på honom men den här gången kom han. Och lämnade våta tassavtryck över golvet när han trippade in igen.
För den som undrar och inte vet så är jag hemma i Sibbo igen och har sagt hejdå åt min rumskamrat (och Karis) för flera veckor sedan. Jag har inget sådant där traditionellt sommarjobb men har fått öva upp armmusklerna där ute i trädgården i stället. Dessutom har jag tagit mig tid att läsa ett par böcker och det känns hur bra som helst.
Hur ser hösten ut? (Fråga ställd av Rasmus F.F. i går)
Min höst har jag ingen aning om ännu. Mitt andra "mellanår" är slut nu och jag vet inte om man så där korrekt ens får kalla två år i rad mellanår. Hur som helst har jag då sökt in till skolor igen och ska vänta ungefär en halv månad till innan jag vet om jag ska börja leta efter en bostad eller helt måste tänka om. Den här gången är det Engelska i Åbo eller bildkonst i Jakobstad som gäller. Och nej, jag vet inte vilken jag hellre skulle komma in till.
Du vet hur jag precis sagt att hunden inte smitit ut fast dörren är öppen? Det höll inte så länge. Diego tassade nyfiket ut i regnet och jag fick suckande gå fram till dörren och vissla på honom. Det finns en dryg 40% chans att han inte dyker upp om jag kallar på honom men den här gången kom han. Och lämnade våta tassavtryck över golvet när han trippade in igen.
5:30
Jag ställer in alarmet på 5:30 och gör till och med en ny alarminställning i den redan långa listan jag har där på telefonen. Tidigaste larmet jag haft innan är 7:35. Du kan gissa att jag inte direkt ser framemot morgonen och en onaturligt tidig väckning. Men det är det som händer i alla fall.
6:15 blir jag och Lina upphämtade och sedan bär det av mot Vasa för att åter igen vara med på ett Midvinterveckan läger. I år är jag i kansliet och jag börjar äntligen se framemot det nu i kväll. Det ska bli så kul att se vilka deltagare och övriga fin fina människor som dyker upp i år!
Goder natt.
6:15 blir jag och Lina upphämtade och sedan bär det av mot Vasa för att åter igen vara med på ett Midvinterveckan läger. I år är jag i kansliet och jag börjar äntligen se framemot det nu i kväll. Det ska bli så kul att se vilka deltagare och övriga fin fina människor som dyker upp i år!
Goder natt.
Liv. Att leva och minnas
För mig känns det inte som om det viktigaste i livet är stora händelser som sticker upp som stora torn i ens minne. Visst är sådana toppar och torn det man kommer ihåg länge och kan vara glad över men om man skulle leva för bara dem skulle majoriteten av livet vara väldigt trist och deprimerande.
Där emellan fyller jag därför gärna mitt liv med små vardagliga stunder av lycka och uppskattning. Allt kommer man ju inte ihåg men det fina med vardagliga stunder är ju att det finns en stor chans att de händer igen.
För mig handlar livet om att kunna märka hur någon mår bara genom att se personen i ögonen. Det handlar om vardagligt prat i bra sällskap och att bry sig om vännen som hostar bredvid en i soffan. Det handlar om att uppskatta hur ens pappa får en att skratta och hur fint det är att få krama om någon man tycker om. Livet är fyllt av kaffestunder och Brunbergs choklad blandat med djupt dunkande hjärtan och dofter som får hela ens själ att känna sig hemma. Det är liv för mig.
Dagboken är ett fint litet collage över livet
Jag önskar att jag hade varit en flitigare dagboksskrivare när jag var yngre. Att jag åtminstone hade skrivit något litet en gång i månaden under lågstadiet och högstadiet. Det finns minnen som jag nu i efterhand gärna hade tittat tillbaka på i min dagbok för att läsa om hur jag på riktigt kände mig då. Även om det inte hände något speciellt hade det varit fint att läsa om mitt yngre jag's verklighet: hur mamma och pappa inte förstod någonting och allt kanske kändes lite dystert, att läsa om pojken jag var lite förtjust i och om vännerna jag hade. Det hade varit så fint att läsa om vad jag längtade efter eller kanske hoppades på.
Nu för tiden skriver jag, med en handstil jag älskar, i svarta böcker där jag fyller sidorna med min verklighet. Min dagbok är väldigt sällan up to date och jag kan fylla i något ett halvår efter att det egentligen hänt, men det är fint att den finns i alla fall. I dagboken sammanställs alla små lappar med hastigt nedskrivna minnen och tankar tillsammans med biljetter, broschyrer och små teckningar som jag sparat. Det blir helt enkelt ett fint litet collage över livet.
Jag tycker man borde skriva ner något om sitt liv då och då. Ett par rader om allt som är bra, dåligt eller bara normalt i vardagen. Inte måste det ju vara skrivet i en dakbok heller: jag tycker absout att en blog räknas. Men det är i alla fall fint att kunna se tillbaka på de där texterna när det gått något år.
För att lära känna mig
När man träffar nya människor som man kommer spendera en hel del tid med lär man ju känna dem genom att fråga en del frågor. Jag tänkte ge dig ett litet plock av frågor som ställts mig av olika personer de senaste 3 veckorna:
Alltså, vem är du riktigt?
Hur hålls du och stå med så små fötter?
Skulle du låta dina föräldrar träffa mig?
Vad önskar du dig till julklapp?
Tror du man får bli adopterad som 20? Din familj verkar så bra.
Kramade jag dig för hårt?
(Bonus av Ylva: "Shippar du Ron och Hermonie eller Hermonie och Harry?")
Alltså, vem är du riktigt?
Hur hålls du och stå med så små fötter?
Skulle du låta dina föräldrar träffa mig?
Vad önskar du dig till julklapp?
Tror du man får bli adopterad som 20? Din familj verkar så bra.
Kramade jag dig för hårt?
(Bonus av Ylva: "Shippar du Ron och Hermonie eller Hermonie och Harry?")
3 timmar till avfärd
Hela min lilla existens, eller snarare allt värdsligt jag tar med mig, ryms i stort sett i en personbils backlucka. Bilen är packad - för i dag blir jag Karisbo igen.
Jag vet inte hur många gånger jag har varit i köket när Ylva har kommit hem. Varje gång, utan undantag, öppnar hon munnen och pratar av sig om allt mellan himmel och jord. Jag tror inte att jag pratade så där mycket om min skola när jag var i hennes ålder. Men jag hummar och ställer någon enstaka fråga för att hålla monologen flytande.
"Men äsh -- det kan jag ju inte berätta för dig. Det är en hemlis!" Utbrister hon mitt i allt när hon kommit på något. Jag tittar undrande upp från min plats på golvet och hejdar mig i torkningen av en skåpdörr.
"Vems hemlis?"
"Min", hon gör ett irriterat ljud. "Nu måste jag snabbt fylla munnen med något innan allt bara flödar ut!" Sagt och gjort tar hon fram bröd och gör en smörgås åt sig.
"Jag kommer ju aldrig kunna berätta det åt dig", suckar hon efter ett tag. Det skulle förstöra det roliga med det hela menar hon.
"Men äsh -- det kan jag ju inte berätta för dig. Det är en hemlis!" Utbrister hon mitt i allt när hon kommit på något. Jag tittar undrande upp från min plats på golvet och hejdar mig i torkningen av en skåpdörr.
"Vems hemlis?"
"Min", hon gör ett irriterat ljud. "Nu måste jag snabbt fylla munnen med något innan allt bara flödar ut!" Sagt och gjort tar hon fram bröd och gör en smörgås åt sig.
"Jag kommer ju aldrig kunna berätta det åt dig", suckar hon efter ett tag. Det skulle förstöra det roliga med det hela menar hon.
Nittonåringens blogg
För ganska exakt sju år sedan, give or take någon dag, satt en nittonårig kille och bloggade om sitt kaffe med grädde och tyckte att det kunde vara kul att få bo med sin "tvilling" i några veckor. Det vill säga om sagd "tvilling" fick praktikplats i Sibbo till hösten...
Sju år senare sitter en snart nittonårig tjej och spontanläser den där killens gamla blogginlägg. Den där killen är en pappa nu. En pappa som virar in sin son i en blå badrock. Det får mig liksom att undra var jag kommer vara i framtiden då det har gått sju år till och den där lilla sonen redan springer omkring och har blivit mästare på att fånga grodor.
Det jag vet just nu om mitt liv är i alla fall att jag i slutet av månaden kommer flytta tillbaka till Karis för att gå på VNF igen. Och den där killen, som nu är en pappa och inte nitton längre, kommer vara min "granne" ett skolår till. Det känns väldigt fint att veta att han och hans lilla familj finns där när jag återvänder.
Sju år senare sitter en snart nittonårig tjej och spontanläser den där killens gamla blogginlägg. Den där killen är en pappa nu. En pappa som virar in sin son i en blå badrock. Det får mig liksom att undra var jag kommer vara i framtiden då det har gått sju år till och den där lilla sonen redan springer omkring och har blivit mästare på att fånga grodor.
Det jag vet just nu om mitt liv är i alla fall att jag i slutet av månaden kommer flytta tillbaka till Karis för att gå på VNF igen. Och den där killen, som nu är en pappa och inte nitton längre, kommer vara min "granne" ett skolår till. Det känns väldigt fint att veta att han och hans lilla familj finns där när jag återvänder.
När är vi framme?
Jag sitter längst bak i bilen, cool som jag är, och lill-killen framför mig frågar sin mamma när vi är framme. Jag insåg plötsligt att det nog var många år sedan jag satt i en bil och någon frågade hur länge det var kvar, eller när vi är framme.
"Det är nog lika länge som vi har åkt", svarar mamman.
Jag bara njuter bilfärden som alltså kommer pågå ett tag till. Vi har kört ikapp lite svalare väder och jag är innerligt tacksam över det.
"Det är nog lika länge som vi har åkt", svarar mamman.
Jag bara njuter bilfärden som alltså kommer pågå ett tag till. Vi har kört ikapp lite svalare väder och jag är innerligt tacksam över det.
Skriv om något som får dig att le
Jag har precis haft två dagar av illamående på morgonen och svaghet hel dagen/kvällen på grund av illamåendet. Tankarna gick hel tiden till Italien resan och hur det var då jag senast mådde illa. Det förbättrade ju inte saken precis eftersom vädret plötsligt kändes varmare, luften tjockare, munnen torrare och kroppen svagare. Nu tycker jag däremot att jag ska tänka på något lite roligare. (Jag mår fint i dag förresten.)
Här är därför en del saker som får mig att le:
Här är därför en del saker som får mig att le:
- Hoziers låtar. En råkade komma på just nu och jag tycker att de är så härliga att lyssna på.
- Regn och svala dagar.
- Minnen av vännerna jag fått under året.
- Linda.
- Härliga släktingar som jag får träffa om bara någon timme eftersom vi alla ska ut till famos på holmen och fira midsommar!
- När inspirationen plötsligt slår till och jag tänker på allt fint jag kan skriva/rita/måla.
- Små saker som jag plötsligt kommer ihåg om någon och som jag tycker så mycket om.
GLAD MIDSOMMAR!
Ska vrida upp basen så golvet vibrerar
Novia, Jakobstad
Konstfack, Stockholm
Aalto, Helingfors
Axxell, Esbo
?
Vi får se om jag rockar längs Jakobstads gator i höst, eller om jag kommer få tänka om helt och hållet.
?
Vi får se om jag rockar längs Jakobstads gator i höst, eller om jag kommer få tänka om helt och hållet.
Att bli bästis med sig själv igen
Ibland måste man komma ihåg att tycka om sig själv också. Säga hej Emilia, jag gillar dig. Ofta är man så distraherad av allt annat i livet att man inte riktigt hinner ta hand om sig själv lika mycket som man kanske borde. Ibland äter jag för lite under dagen, jobbar för länge på kvällen och överbelastar hjärnan med musik i hörlurar tills jag blir trött i öronen. De här är relativt små sker som händer och jag lider inte av det men ibland behöver jag ta en paus från det och lära mig att ta hand om mig själv igen.
Därför har jag mer eller mindre regelbundet "jag" dagar. Man kan nästan kalla det en dags lång dejt med mig själv. På de här dagarna gör jag väl de mest flickiga sakerna man kan göra: fixa med naglarna tills jag är nöjd, dansar runt i rummet till Taylor Swift och glömmer all annat i världen för att jag just i den stunden sjunger med i låtar om mitt glittriga fantasiliv. Jag har på skön musik, i högtalare, och gör allt oviktigt jag bara har lust med. Jag äter glass och ler åt mig själv i spegel för jag tycker om mina ögon när de skiner av lycka.
Pointen är att jag tar en paus från omvärlden och koncentrerar mig på att bli bästis med mig själv igen. Jag-dagar är avslappnande och får mig att känna mig mycket bättre nästa dag. Glöm inte att ta en jag-dag ibland du med, det är upplyftande och du hinner tänka på mycket medan du lugnt tar hand om dig själv.
Och ibland måste du få köpa lite tulpaner åt dig själv bara för att de såg fina ut, och du förtjänar den glädjen.
Därför har jag mer eller mindre regelbundet "jag" dagar. Man kan nästan kalla det en dags lång dejt med mig själv. På de här dagarna gör jag väl de mest flickiga sakerna man kan göra: fixa med naglarna tills jag är nöjd, dansar runt i rummet till Taylor Swift och glömmer all annat i världen för att jag just i den stunden sjunger med i låtar om mitt glittriga fantasiliv. Jag har på skön musik, i högtalare, och gör allt oviktigt jag bara har lust med. Jag äter glass och ler åt mig själv i spegel för jag tycker om mina ögon när de skiner av lycka.
Pointen är att jag tar en paus från omvärlden och koncentrerar mig på att bli bästis med mig själv igen. Jag-dagar är avslappnande och får mig att känna mig mycket bättre nästa dag. Glöm inte att ta en jag-dag ibland du med, det är upplyftande och du hinner tänka på mycket medan du lugnt tar hand om dig själv.
Och ibland måste du få köpa lite tulpaner åt dig själv bara för att de såg fina ut, och du förtjänar den glädjen.
Bloggflytt (?)
Jag har för ett tag sedan virrat mig in på Wix där jag gjort både en blogg och "hemsida" på skoj. Det finns delar av bloggdesignen som jag fortfarande ska brottas med (kommentarsfält, mobilversion och "om mig"....) och jag är inte helt 100% på att jag kommer stå ut med den inte så diskreta Wix reklamen - men planen är att testa det ett tag i alla fall.
Allt är inte tip-top ännu, men until further notice kan du i alla fall hitta mig på Wix: Beginning of September
Allt är inte tip-top ännu, men until further notice kan du i alla fall hitta mig på Wix: Beginning of September
Veronica Maggio, militärpojkar och en ansökningsblankett
Är du säker på att du vill skicka in din ansökningsblankett?
Jag klickar JA efter att ha gjort en slapp honnör och mitt i allt har jag gett mig själv en del arbete: 2 konstverk och en trollstav ska designas, en motivering ska skrivas, 3 engelska skönlitterära böcker ska läsas och en del skolgrammatik ska ögnas igenom. Det är ansökan till nästa skola som är på gång och i höst befinner jag mig förhoppningsvis endera i Vasa, Jakobstad, kanske (men antagligen inte) i Stockholm eller (helst inte) i Helsingfors. Endera sysslar jag med något inredningsinriktat eller så pluggar jag engelska. Det där sistnämnda är ett lite spontant beslut som jag inte tänkt på förrän i dag men ändå inte skulle ha något emot att göra. Jag är nöjd med mina val.
Igår fick jag och rumskompisen Sara lyxbesök av Alex och Viktor som gör sin värnplikt i Dragsvik. Det var fint väder hela eftermiddagen/kvällen och det var riktigt roligt att umgås med gamla gymnasiekompisar - besöket uppskattades verkligen. Hah, tydligen tar det två militärpojkar för att jag och Sara frivilligt ska gå ut och gå en onsdagskväll. Killarna var dessutom snälla och spelade biljard med en hel drös flickor i nästan en timme innan de skulle åka vidare och jag följde med dem till tågstationen.
I dag klickade jag in på en Spotify lista och möttes av Veronica Maggios nyutsläppta låt Den första är alltid gratis och jag fick en sådan vår- och sommarkänsla! För mig är Varonica Maggio slöa sommarmorgnar och öppna dörrar medan man äter blåbärspancakes till frukost.
Det börjar sakta bli dags för det igen.
