Det är januari i nådens år 2020.

Solen skiner där ute och min kämppis och hennes pojkvän skramlar i köket medan jag sitter i soffan och svarar på e-post. I ett av mina e-post finns ett studieprestationsutdrag som min föreläsare snällt nog bifogat åt mig. Uppe i höra hörnet står det med fet stil att jag mina studiers omfattning är 180 studiepoäng, under det står det med lika stor fet stil hur många studiepoäng jag avlagt under mina (hittills) två och ett halvt år långa kandidatstudier.

Det blir tyst i mitt huvud och jag blinkar ner mot skärmen. 95. Men, tänker jag, 90 är ju hälften av 180. Matematiken stämmer och det är med en smygande fasa som jag inser att jag på ett halvår förväntas skramla ihop nästan lika många studiepoäng som jag hittills klarat under hela min universitetskarriär. Jag borde vara klar innan sommaren - åtminstone enligt statens rekommendation.

Jag hoppar över det aktiva panikstadiet och går över i ett accepterande lugn på bara några sekunder. Envisheten tar över, men inte på det viset man skulle tro. Det handlar inte om 85 studiepoäng av helt nya kurser, men det är inte heller något jag kommer sätta som mål att klara av på sex månader. Jag fnyser till och säger nej. Varför bränna ut sig själv bara för att sedan spendera hela sommaren - eller längre - med att försöka återhämta sig?

För ett tag sedan stötte jag på begreppet Pyrrhic victory (pyrrhusseger): en dyrköpt seger med så stor personlig förlust att segern i själva verket är det samma som en förlust. Nu handlar det jag går igenom visserligen inte om legendariska strider med krigare och död, men min framtidsvision är inte heller en akademisk pyrrhusseger.

Jag sätter svärdet i skidan, ger kungen en sista blick och går ut ur tronsalen.
Vill han få tag på mig finns jag i biblioteket.