Jag ställer in alarmet på 5:30 och gör till och med en ny alarminställning i den redan långa listan jag har där på telefonen. Tidigaste larmet jag haft innan är 7:35. Du kan gissa att jag inte direkt ser framemot morgonen och en onaturligt tidig väckning. Men det är det som händer i alla fall.
6:15 blir jag och Lina upphämtade och sedan bär det av mot Vasa för att åter igen vara med på ett Midvinterveckan läger. I år är jag i kansliet och jag börjar äntligen se framemot det nu i kväll. Det ska bli så kul att se vilka deltagare och övriga fin fina människor som dyker upp i år!
Goder natt.
Liv. Att leva och minnas
För mig känns det inte som om det viktigaste i livet är stora händelser som sticker upp som stora torn i ens minne. Visst är sådana toppar och torn det man kommer ihåg länge och kan vara glad över men om man skulle leva för bara dem skulle majoriteten av livet vara väldigt trist och deprimerande.
Där emellan fyller jag därför gärna mitt liv med små vardagliga stunder av lycka och uppskattning. Allt kommer man ju inte ihåg men det fina med vardagliga stunder är ju att det finns en stor chans att de händer igen.
För mig handlar livet om att kunna märka hur någon mår bara genom att se personen i ögonen. Det handlar om vardagligt prat i bra sällskap och att bry sig om vännen som hostar bredvid en i soffan. Det handlar om att uppskatta hur ens pappa får en att skratta och hur fint det är att få krama om någon man tycker om. Livet är fyllt av kaffestunder och Brunbergs choklad blandat med djupt dunkande hjärtan och dofter som får hela ens själ att känna sig hemma. Det är liv för mig.
Dagboken är ett fint litet collage över livet
Jag önskar att jag hade varit en flitigare dagboksskrivare när jag var yngre. Att jag åtminstone hade skrivit något litet en gång i månaden under lågstadiet och högstadiet. Det finns minnen som jag nu i efterhand gärna hade tittat tillbaka på i min dagbok för att läsa om hur jag på riktigt kände mig då. Även om det inte hände något speciellt hade det varit fint att läsa om mitt yngre jag's verklighet: hur mamma och pappa inte förstod någonting och allt kanske kändes lite dystert, att läsa om pojken jag var lite förtjust i och om vännerna jag hade. Det hade varit så fint att läsa om vad jag längtade efter eller kanske hoppades på.
Nu för tiden skriver jag, med en handstil jag älskar, i svarta böcker där jag fyller sidorna med min verklighet. Min dagbok är väldigt sällan up to date och jag kan fylla i något ett halvår efter att det egentligen hänt, men det är fint att den finns i alla fall. I dagboken sammanställs alla små lappar med hastigt nedskrivna minnen och tankar tillsammans med biljetter, broschyrer och små teckningar som jag sparat. Det blir helt enkelt ett fint litet collage över livet.
Jag tycker man borde skriva ner något om sitt liv då och då. Ett par rader om allt som är bra, dåligt eller bara normalt i vardagen. Inte måste det ju vara skrivet i en dakbok heller: jag tycker absout att en blog räknas. Men det är i alla fall fint att kunna se tillbaka på de där texterna när det gått något år.
För att lära känna mig
När man träffar nya människor som man kommer spendera en hel del tid med lär man ju känna dem genom att fråga en del frågor. Jag tänkte ge dig ett litet plock av frågor som ställts mig av olika personer de senaste 3 veckorna:
Alltså, vem är du riktigt?
Hur hålls du och stå med så små fötter?
Skulle du låta dina föräldrar träffa mig?
Vad önskar du dig till julklapp?
Tror du man får bli adopterad som 20? Din familj verkar så bra.
Kramade jag dig för hårt?
(Bonus av Ylva: "Shippar du Ron och Hermonie eller Hermonie och Harry?")
Alltså, vem är du riktigt?
Hur hålls du och stå med så små fötter?
Skulle du låta dina föräldrar träffa mig?
Vad önskar du dig till julklapp?
Tror du man får bli adopterad som 20? Din familj verkar så bra.
Kramade jag dig för hårt?
(Bonus av Ylva: "Shippar du Ron och Hermonie eller Hermonie och Harry?")
3 timmar till avfärd
Hela min lilla existens, eller snarare allt värdsligt jag tar med mig, ryms i stort sett i en personbils backlucka. Bilen är packad - för i dag blir jag Karisbo igen.
Jag vet inte hur många gånger jag har varit i köket när Ylva har kommit hem. Varje gång, utan undantag, öppnar hon munnen och pratar av sig om allt mellan himmel och jord. Jag tror inte att jag pratade så där mycket om min skola när jag var i hennes ålder. Men jag hummar och ställer någon enstaka fråga för att hålla monologen flytande.
"Men äsh -- det kan jag ju inte berätta för dig. Det är en hemlis!" Utbrister hon mitt i allt när hon kommit på något. Jag tittar undrande upp från min plats på golvet och hejdar mig i torkningen av en skåpdörr.
"Vems hemlis?"
"Min", hon gör ett irriterat ljud. "Nu måste jag snabbt fylla munnen med något innan allt bara flödar ut!" Sagt och gjort tar hon fram bröd och gör en smörgås åt sig.
"Jag kommer ju aldrig kunna berätta det åt dig", suckar hon efter ett tag. Det skulle förstöra det roliga med det hela menar hon.
"Men äsh -- det kan jag ju inte berätta för dig. Det är en hemlis!" Utbrister hon mitt i allt när hon kommit på något. Jag tittar undrande upp från min plats på golvet och hejdar mig i torkningen av en skåpdörr.
"Vems hemlis?"
"Min", hon gör ett irriterat ljud. "Nu måste jag snabbt fylla munnen med något innan allt bara flödar ut!" Sagt och gjort tar hon fram bröd och gör en smörgås åt sig.
"Jag kommer ju aldrig kunna berätta det åt dig", suckar hon efter ett tag. Det skulle förstöra det roliga med det hela menar hon.
Nittonåringens blogg
För ganska exakt sju år sedan, give or take någon dag, satt en nittonårig kille och bloggade om sitt kaffe med grädde och tyckte att det kunde vara kul att få bo med sin "tvilling" i några veckor. Det vill säga om sagd "tvilling" fick praktikplats i Sibbo till hösten...
Sju år senare sitter en snart nittonårig tjej och spontanläser den där killens gamla blogginlägg. Den där killen är en pappa nu. En pappa som virar in sin son i en blå badrock. Det får mig liksom att undra var jag kommer vara i framtiden då det har gått sju år till och den där lilla sonen redan springer omkring och har blivit mästare på att fånga grodor.
Det jag vet just nu om mitt liv är i alla fall att jag i slutet av månaden kommer flytta tillbaka till Karis för att gå på VNF igen. Och den där killen, som nu är en pappa och inte nitton längre, kommer vara min "granne" ett skolår till. Det känns väldigt fint att veta att han och hans lilla familj finns där när jag återvänder.
Sju år senare sitter en snart nittonårig tjej och spontanläser den där killens gamla blogginlägg. Den där killen är en pappa nu. En pappa som virar in sin son i en blå badrock. Det får mig liksom att undra var jag kommer vara i framtiden då det har gått sju år till och den där lilla sonen redan springer omkring och har blivit mästare på att fånga grodor.
Det jag vet just nu om mitt liv är i alla fall att jag i slutet av månaden kommer flytta tillbaka till Karis för att gå på VNF igen. Och den där killen, som nu är en pappa och inte nitton längre, kommer vara min "granne" ett skolår till. Det känns väldigt fint att veta att han och hans lilla familj finns där när jag återvänder.
När är vi framme?
Jag sitter längst bak i bilen, cool som jag är, och lill-killen framför mig frågar sin mamma när vi är framme. Jag insåg plötsligt att det nog var många år sedan jag satt i en bil och någon frågade hur länge det var kvar, eller när vi är framme.
"Det är nog lika länge som vi har åkt", svarar mamman.
Jag bara njuter bilfärden som alltså kommer pågå ett tag till. Vi har kört ikapp lite svalare väder och jag är innerligt tacksam över det.
"Det är nog lika länge som vi har åkt", svarar mamman.
Jag bara njuter bilfärden som alltså kommer pågå ett tag till. Vi har kört ikapp lite svalare väder och jag är innerligt tacksam över det.
Skriv om något som får dig att le
Jag har precis haft två dagar av illamående på morgonen och svaghet hel dagen/kvällen på grund av illamåendet. Tankarna gick hel tiden till Italien resan och hur det var då jag senast mådde illa. Det förbättrade ju inte saken precis eftersom vädret plötsligt kändes varmare, luften tjockare, munnen torrare och kroppen svagare. Nu tycker jag däremot att jag ska tänka på något lite roligare. (Jag mår fint i dag förresten.)
Här är därför en del saker som får mig att le:
Här är därför en del saker som får mig att le:
- Hoziers låtar. En råkade komma på just nu och jag tycker att de är så härliga att lyssna på.
- Regn och svala dagar.
- Minnen av vännerna jag fått under året.
- Linda.
- Härliga släktingar som jag får träffa om bara någon timme eftersom vi alla ska ut till famos på holmen och fira midsommar!
- När inspirationen plötsligt slår till och jag tänker på allt fint jag kan skriva/rita/måla.
- Små saker som jag plötsligt kommer ihåg om någon och som jag tycker så mycket om.
GLAD MIDSOMMAR!
Ska vrida upp basen så golvet vibrerar
Novia, Jakobstad
Konstfack, Stockholm
Aalto, Helingfors
Axxell, Esbo
?
Vi får se om jag rockar längs Jakobstads gator i höst, eller om jag kommer få tänka om helt och hållet.
?
Vi får se om jag rockar längs Jakobstads gator i höst, eller om jag kommer få tänka om helt och hållet.
Att bli bästis med sig själv igen
Ibland måste man komma ihåg att tycka om sig själv också. Säga hej Emilia, jag gillar dig. Ofta är man så distraherad av allt annat i livet att man inte riktigt hinner ta hand om sig själv lika mycket som man kanske borde. Ibland äter jag för lite under dagen, jobbar för länge på kvällen och överbelastar hjärnan med musik i hörlurar tills jag blir trött i öronen. De här är relativt små sker som händer och jag lider inte av det men ibland behöver jag ta en paus från det och lära mig att ta hand om mig själv igen.
Därför har jag mer eller mindre regelbundet "jag" dagar. Man kan nästan kalla det en dags lång dejt med mig själv. På de här dagarna gör jag väl de mest flickiga sakerna man kan göra: fixa med naglarna tills jag är nöjd, dansar runt i rummet till Taylor Swift och glömmer all annat i världen för att jag just i den stunden sjunger med i låtar om mitt glittriga fantasiliv. Jag har på skön musik, i högtalare, och gör allt oviktigt jag bara har lust med. Jag äter glass och ler åt mig själv i spegel för jag tycker om mina ögon när de skiner av lycka.
Pointen är att jag tar en paus från omvärlden och koncentrerar mig på att bli bästis med mig själv igen. Jag-dagar är avslappnande och får mig att känna mig mycket bättre nästa dag. Glöm inte att ta en jag-dag ibland du med, det är upplyftande och du hinner tänka på mycket medan du lugnt tar hand om dig själv.
Och ibland måste du få köpa lite tulpaner åt dig själv bara för att de såg fina ut, och du förtjänar den glädjen.
Därför har jag mer eller mindre regelbundet "jag" dagar. Man kan nästan kalla det en dags lång dejt med mig själv. På de här dagarna gör jag väl de mest flickiga sakerna man kan göra: fixa med naglarna tills jag är nöjd, dansar runt i rummet till Taylor Swift och glömmer all annat i världen för att jag just i den stunden sjunger med i låtar om mitt glittriga fantasiliv. Jag har på skön musik, i högtalare, och gör allt oviktigt jag bara har lust med. Jag äter glass och ler åt mig själv i spegel för jag tycker om mina ögon när de skiner av lycka.
Pointen är att jag tar en paus från omvärlden och koncentrerar mig på att bli bästis med mig själv igen. Jag-dagar är avslappnande och får mig att känna mig mycket bättre nästa dag. Glöm inte att ta en jag-dag ibland du med, det är upplyftande och du hinner tänka på mycket medan du lugnt tar hand om dig själv.
Och ibland måste du få köpa lite tulpaner åt dig själv bara för att de såg fina ut, och du förtjänar den glädjen.
Bloggflytt (?)
Jag har för ett tag sedan virrat mig in på Wix där jag gjort både en blogg och "hemsida" på skoj. Det finns delar av bloggdesignen som jag fortfarande ska brottas med (kommentarsfält, mobilversion och "om mig"....) och jag är inte helt 100% på att jag kommer stå ut med den inte så diskreta Wix reklamen - men planen är att testa det ett tag i alla fall.
Allt är inte tip-top ännu, men until further notice kan du i alla fall hitta mig på Wix: Beginning of September
Allt är inte tip-top ännu, men until further notice kan du i alla fall hitta mig på Wix: Beginning of September
Veronica Maggio, militärpojkar och en ansökningsblankett
Är du säker på att du vill skicka in din ansökningsblankett?
Jag klickar JA efter att ha gjort en slapp honnör och mitt i allt har jag gett mig själv en del arbete: 2 konstverk och en trollstav ska designas, en motivering ska skrivas, 3 engelska skönlitterära böcker ska läsas och en del skolgrammatik ska ögnas igenom. Det är ansökan till nästa skola som är på gång och i höst befinner jag mig förhoppningsvis endera i Vasa, Jakobstad, kanske (men antagligen inte) i Stockholm eller (helst inte) i Helsingfors. Endera sysslar jag med något inredningsinriktat eller så pluggar jag engelska. Det där sistnämnda är ett lite spontant beslut som jag inte tänkt på förrän i dag men ändå inte skulle ha något emot att göra. Jag är nöjd med mina val.
Igår fick jag och rumskompisen Sara lyxbesök av Alex och Viktor som gör sin värnplikt i Dragsvik. Det var fint väder hela eftermiddagen/kvällen och det var riktigt roligt att umgås med gamla gymnasiekompisar - besöket uppskattades verkligen. Hah, tydligen tar det två militärpojkar för att jag och Sara frivilligt ska gå ut och gå en onsdagskväll. Killarna var dessutom snälla och spelade biljard med en hel drös flickor i nästan en timme innan de skulle åka vidare och jag följde med dem till tågstationen.
I dag klickade jag in på en Spotify lista och möttes av Veronica Maggios nyutsläppta låt Den första är alltid gratis och jag fick en sådan vår- och sommarkänsla! För mig är Varonica Maggio slöa sommarmorgnar och öppna dörrar medan man äter blåbärspancakes till frukost.
Det börjar sakta bli dags för det igen.
Slitna läderstövlar och kalla tår
Jag stod på perrongen och huttrade med en stor halsduk virad runt halsen. Jag hade precis ifrågasatt mina livsval för fjärde gången den morgonen och klockan var inte ens 9. Varför trotsar man över huvudtaget vintern och går ut genom dörren på morgonen? Smått bitter, rätt hungrig, mycket frusen och alldeles färdig med livet stod jag lutad mot en vägg på Helsingfors järnvägsstation.
Det aningen försenade tåget anlände äntligen till stationen och jag gick sakta efter en välklädd man som skulle stiga på samma vagn som jag. Konduktören var en kvinna och hon sa god morgon åt alla då hon kollade biljetterna. Det tog största delen av tågresan för mig att få upp värmen igen och det kändes som om jag satt och gäspade varannan minut.
God morgon, jag känner mig kanske levande igen när jag är framme i Karis.
Det aningen försenade tåget anlände äntligen till stationen och jag gick sakta efter en välklädd man som skulle stiga på samma vagn som jag. Konduktören var en kvinna och hon sa god morgon åt alla då hon kollade biljetterna. Det tog största delen av tågresan för mig att få upp värmen igen och det kändes som om jag satt och gäspade varannan minut.
God morgon, jag känner mig kanske levande igen när jag är framme i Karis.
Blicken som säger hej, jag vill prata med dig.
Han tittade på mig lite längre än de andra, den där trettonåriga killen. Antagligen försökte han komma ihåg vem jag var och jag log mot honom i tamburen när vi tog av våra skor. Jag var någonstans mellan för gammal för att vara där och för ung och utomstående för att vara deras ungdomsledare. Men det gjorde inget och det känns okej att programmet var anpassat för tonåringar i högstadieåldern. Det kändes inte dumt att sitta en rad bakom alla andra och det kändes riktigt okej när jag vid något skede satt där ensam på stolsraden.
Jag är ingen ungdomsledare.
Men efter den kvällen kändes det nog lite som om jag kanske kommer vilja bli det någon gång. För en av de bästa känslorna du kan ha är då du ser på någon yngre än dig själv och bara vill krama om dem för att de aldrig riktigt kommer förstå hur underbara de är i dina ögon. Och du, det går absolut att se upp till någon som är fem år yngre än dig själv.
När den trettonåriga killen öppnade munnen och pratade med mig spelade det ingen roll vad det lilla vi sa handlade om. För allt handlar om den där blicken. Blicken som är så mycket viktigare än de flesta kanske förstår. Blicken som säger hej, jag vill prata med dig. Den där blicken som så många tycks missa, eller helt enkelt bara inte känner igen.
BE THE PERSON YOU NEEDED WHEN YOU WERE YOUNGER.
Det är ett citat. Och det är inte jag som hittade på det, men jag läste det någon gång och det kändes så otroligt viktigt. Att vara den jag behövde har lett mig till en del situationer som jag nog inte hade befunnit mig i för några år sedan. Och du. Jag ångrar inget av det.
Det har lett till en del ögonkontakt och varma leenden - för det finns de som behöver den minsta uppmuntran mer än något annat i hela världen. Det har lett till att jag kramat om en helt främmande flicka som jag inte ens visste namnet på - för jag märkte att något i hennes liv gjorde så förskräckligt ont. Det har lett till att jag omedvetet lägger märke till och prata med så många jag kan. Och med tiden hoppas jag på att kunna bli bättre på det. Bli lite äldre, vara med om lite mer och kanske hitta svar på några av mina egna frågor innan jag kan hjälpa någon annan hitta svaret på deras.
Ett dagboksinlägg, om dagboken varit up-to-date
Vi har en kurs i Photoshop nu, och läraren Mathias är precis lika bra som jag fått för mig att han skulle vara.
Linda vill att det ska vara lördag så att någon kommer tillbaka till Karis.
Det är fastlagstisdag och efter muskelvärk i armen förstår jag varför elvispen är en så magisk uppfinning. Fastlagsbullen är nästan inte värd tiden det tar att vispa grädden för hand. (Och inte orkade jag vispa grädden tillräckligt fluffig ändå...)
Linda vill att det ska vara lördag så att någon kommer tillbaka till Karis.
Det är fastlagstisdag och efter muskelvärk i armen förstår jag varför elvispen är en så magisk uppfinning. Fastlagsbullen är nästan inte värd tiden det tar att vispa grädden för hand. (Och inte orkade jag vispa grädden tillräckligt fluffig ändå...)
 |
| Fastlagsbulle |
stunden efter kände jag en avlägsen sorgsenhet och insåg att han haft sönder det, haft sönder en gammal vänskap. så jag blundade, tog ett andetag, vände ryggen till och lät vardagen fortsätta med stunder då jag borde känna något - sakna vänskapen - men inte gjorde det. idag, nästan en månad senare, kom första starka känslan och det enda jag kom fram till var tre ord: "jävla fucking idiot". för han hade sönder det och jag borde kanske ha stängt ögonen för länge sedan.
Utkast som aldrig publicerats
Jag har några utkast som jag aldrig publicerade på bloggen men inte heller någonsin tog bort. Ett av dessa utkast innehöll en liten historia som hörde ihop med hur jag kände mig just då (för mer än ett år sedan):
"Det finns en orsak till att jag lägger märke till människor, vissa erkänt mer än andra, och det känns bra att det är min grej. Fast ibland så tröttnar till och med jag på att alltid finnas där på standby /.../ Jag längtar till hösten.Och jag vill bort härifrån. Men samtidigt tror jag att jag är livrädd för att inte vara här om jag behöver stå med någon genom en till storm." (Utdrag ur blogginlägget Som en liten silkeslen sten)Abandon ship
How can you tell when it's time to abandon ship?
Does it stare you in the face as it wipes the greyest dust all over your sails, pushing bullet holes trough the fabric and burning the ropes:
making the sail resemble a white flag on a battlefield where the soldiers are ready to surrender?
Does it darken your skies when the deck suddenly becomes crowded,
the loud noise of loneliness making you retract to the shadows bellow deck for comfort, for you to only surface when the skies are soft and the clouds filled with rain?
the loud noise of loneliness making you retract to the shadows bellow deck for comfort, for you to only surface when the skies are soft and the clouds filled with rain?
On one of those days you might find yourself leaning against the railing with your lungs full of fresh air. You can nothing but smile at the crew member coming up to you. He pushes away the aching echo of a loneliness even the biggest crowd couldn't possibly cure.
You turn around and face the water to ignore the torn sails waiving over your heads. One day you might tell him about them, but for now you let them be. It's only fitting he stands beside you in the drizzle because you were right there with him through his hurricane.
After a moment he gets called under deck. "Go ahead, I'll be right after you", you sigh and he hugs you tightly before leaving. Glancing down at the water below you wonder how nobody else has noticed how dangerously the ship glides over the dark rocks at the bottom.
You lift your eyes again and notice that not far away, on slightly deeper water, there is another ship with a crew that happly waves at you when they see you looking.You figure you could make the leap over the water. But no matter how sunny the days were or how the crowded the deck became,there could come a day when you were needed to stand through another hurricane.
I smile longingly at the other ship.
But there will come a better day to abandon ship and run away
Låt mig vara månflickan
Jag är lite trött efter en nära på 12 timmars skoldag (helt frivilligt!) och det här inlägget är ett sån där inlägg som skrivs när man bara vill bli omkramad för att man saknar något man inte ännu har.
Personligen har jag inga stora drömmar, inga stora mål, som jag tycker att jag måste uppfylla eller få vara med om under min livstid. Mitt liv går inte sönder bara för att jag inte får det jag önskat mig eller kanske drömt om någon gång. Men det finns så klart en del saker jag smålängtar efter. Klart det finns. Jag vill till exempel också någon gång sitta i mitt rum med en person jag tycker om. En kille med vänliga ögon som svarar "god natt!" när min lägenhetskompis ropar god natt till oss genom dörren. Och jag hoppas att hon som redan har en sådan kille kommer få behålla honom länge.
Fast kanske min kille helt enkelt håller på att klättra upp för måntråden just nu? Kanske det tar ett tag. Och tänk om hans ögon är varma i stället för vänliga, eller kanske bara lite extra varma när hans ser på mig? Det vet man ju inte. Och om jag har flugit iväg från månen när han äntligen kommit upp på den så får han väl ta och flyga i kapp mig då. Kanske vi möts om ett par år om det är så det är tänkt. Mitt liv är trots allt inte en kärlekshistoria om prinsessan som behöver räddas, eller hittas, och jag kan inte sitta och vänta på att någon dyker upp. Näeh. Låt mig få vara månflickan i stället. Hon som flyger omkring lite och utforskar stjärnorna. Hon som kanske kraschlandar rakt in i månpojken någon gång. Hon ju trots allt är lite vimsig ibland på grund av all glädje och liv hon har inom sig.
"Vet snowflake när hon kommer på onsdag?"
Snart är det dags att inse att dagar faktiskt har ett namn och en plats i veckan. Från och med i morgon heter dagarna något som onsdag, torsdag, fredag och helg. Det kommer måndag och nya kurser i skolan. Det kommer nästan två månader utan rumskamraten Sara som åker på utbyte i Norge. Jullovet har varit väldigt skönt och jag har tyckt om att vara med familjen... nu är det däremot dags att åka tillbaka till de som är min familj i Karis.
Snowflake återvänder till Karis på onsdag och hon tycker att lägenhetskamraten Linda behöver kramas ihjäl när vi ses.
Snowflake återvänder till Karis på onsdag och hon tycker att lägenhetskamraten Linda behöver kramas ihjäl när vi ses.
Kompassen som inte pekar mot norr
Det finns så mycket jag skulle kunna säga. Om hur den intensiva gemenskapen bland kristna på ett läger får en att slappna av och känna sig så älskad. Om hur närhetsbehovet tycks växa för varje dag och man till slut så gärna bara hade krupit upp i någons famn och suttit där en stund. Om hur kramar kan förändras från korta och stela till lite längre och bekvämare. Jag kunde prata om hur man låter huvudet vila på någons axel för att man är trött och känner sig så fullständigt trygg där man sitter. Jag kunde förklara känslan av att sitta och frysa bredvid någon men inte alls förvänta sig, eller inombords lite argt kräva, att någon värmer en.
Du skulle bara veta hur härligt det känns att märka hur mycket man mognat och förändrats inombords. Hur lättad jag var när jag inte hade en enda jobbig tanke av svartsjuka, skuld eller någonsin kände mig obekväm på ett dåligt vis. Jag älskar att inse hur många vänner jag egentligen har och jag är tacksam för varenda en av dem. Jag får krama dem, stjäla värme av dem, umgås med dem och verkligen trivas. Det har tagit ett tag att komma hit och just nu är lycklig. Så fullständigt förskräckligt lycklig.
Mitt 2015 handlade mycket om att hitta vem jag är och att bara njuta och leva i nuet. Jag fick vara nyfiken på världen och vara med om nya spännande saker. Jag fick reda ut var jag står i olika relationer och jag har fått vara där för en vän i en svår situation. Samtidigt har jag insett hur roligt det är att se andra personers framsteg och personliga tillväxt. Att flytta hemifrån har också varit väldigt nyttigt för mig och jag är glad över de nya vännerna jag har fått.
Från MVV 15|16 fick jag med mig flera uppmuntrande ord och jag känner mig lite fånigt stolt över den person jag blivit. Jag är verkligen ivrig och nyfiken på livet jag har framför mig. Du ska få vara med om det du längtar efter, stod det bland alla fina ord som skrevs åt mig och när jag läste det var det som om allt ljud kring mig tonades bort och världen trycktes på paus.
Kanske mitt 2016 handlar om att komma underfund med det jag längtar efter. Det känns lite som om jag har Jack Sparrows kompass i handen och nålen bara snurrar runt och runt eftersom jag inte vet vad jag längtar efter mest. Men ett äventyr kommer det i alla fall bli.
Du skulle bara veta hur härligt det känns att märka hur mycket man mognat och förändrats inombords. Hur lättad jag var när jag inte hade en enda jobbig tanke av svartsjuka, skuld eller någonsin kände mig obekväm på ett dåligt vis. Jag älskar att inse hur många vänner jag egentligen har och jag är tacksam för varenda en av dem. Jag får krama dem, stjäla värme av dem, umgås med dem och verkligen trivas. Det har tagit ett tag att komma hit och just nu är lycklig. Så fullständigt förskräckligt lycklig.
Mitt 2015 handlade mycket om att hitta vem jag är och att bara njuta och leva i nuet. Jag fick vara nyfiken på världen och vara med om nya spännande saker. Jag fick reda ut var jag står i olika relationer och jag har fått vara där för en vän i en svår situation. Samtidigt har jag insett hur roligt det är att se andra personers framsteg och personliga tillväxt. Att flytta hemifrån har också varit väldigt nyttigt för mig och jag är glad över de nya vännerna jag har fått.
Från MVV 15|16 fick jag med mig flera uppmuntrande ord och jag känner mig lite fånigt stolt över den person jag blivit. Jag är verkligen ivrig och nyfiken på livet jag har framför mig. Du ska få vara med om det du längtar efter, stod det bland alla fina ord som skrevs åt mig och när jag läste det var det som om allt ljud kring mig tonades bort och världen trycktes på paus.
Kanske mitt 2016 handlar om att komma underfund med det jag längtar efter. Det känns lite som om jag har Jack Sparrows kompass i handen och nålen bara snurrar runt och runt eftersom jag inte vet vad jag längtar efter mest. Men ett äventyr kommer det i alla fall bli.
