I have no idea what I'm doing

Det regnade och mitt ljusblå paraply var helt värdelöst mot blåsten när jag tog mig ner för Kairogatan mot universitetet. Klockan var lite före 9 på morgonen och jag var rätt övertygad om att jag tagit mig till stan bara för att genast åka hem igen efter bara några minuter. Jag hade rätt och det kändes svårt att veta om jag var glad eller besviken över att inte ha kommit vidare i inträdesproven. På vägen tillbaka upp för Kairogatan flinade jag till och insåg att jag nog egentligen var väldigt glad.

Det blir med andra ord inget Aalto universitet och inget inredningsarkitekt studerande för mig nästa höst. I stället kommer jag antagligen befinna mig i Karis och bo på ett internat fem dagar i veckan under 9 månaders tid. Det är nytt och kanske det borde vara lite skrämmande, men just nu känns det nog mest roligt och jag tror att det kommer bli hur bra som helst!

Halv 11 satt jag i en svart fyrkantig läderfåtölj och såg mig själv i en stor spegel. Jag pratade engelska med Paula, frisören, där på en regnig gata inne i stan och fick mitt hår avklippt lite i taget. Halvvägs in i klippningen ville jag slå mig själv i pannan och jag undrade vad jag egentligen höll på med. Jag började tveka lite och undrade om det här faktiskt var vad jag ville, eftersom jag ju aldrig haft håret så här kort förut. Men håret klipptes av och det kommer ta ett tag att vänja sig med det. Fast det är ju rätt passande det med, eftersom jag kommer behöva anpassa mig till en hel del annat nytt också.

bild här

Det känns nästan lite skönt att för en gångs skull inte ha någon aning om vad det är jag egentligen håller på med i mitt liv just nu. Det är frigivande utan att kännas kaotiskt eller obehagligt.