De fem personerna jag mötte i dag

Klockan är tjugo över nio när jag raskt går till skolan med händerna fulla av mitt morgonmål. Muggen håller jag ut en bit framför mig så kaffet inte ska stänka på mig i fall det råkar skvalpa över kanten. Några timmar senare går fem flickor med en julklapp till kökspersonalen. Vi blir kramade av kvinnan, en av de två som gör mat åt oss, och hon ser rörd ut när hon ler. Jag tackar helhjärtat kökspersonalen för maten de gör åt oss varje dag.

Runt halv tolv lämnar jag skolan igen, den här gången med telefonen i handen. Jag håller på och skriver ett meddelande när jag märker att ynglingen framför mig plötsligt sträcker sig bakåt i dörröppningen. Jag ser tatueringen i hans nacke och hans rygg böjs obekvämt när han i sista stund tyckts ha bestämt sig för att hålla upp dörren åt mig. "Tack", jag ler åt hur han ansträngt sig för lilla mig. För ett ögonblick är jag en minimal bit kär i honom och han ger mig någon slags nickning till svar. Han går iväg för att röka ute vid vägen och jag inser att jag inte ens vet om han pratar svenska. Jag skulle verkligen vilja veta historien bakom hans många tatueringar.

Kvart före ett är jag på väg mot tågstationen och jag tänker på hur äldre människor tycker att ungdomar alltid går så raskt. Kanske ungdomar gör det för att de alltid är sena eller vill skynda sig för att vara i god tid för en gångs skull. Vid matbutikerna kommer en äldre man upp på trottoaren till vänster om mig och jag hinner flyktigt märka att det är min kurslärare. Han ser mig inte och jag säger inte hej. Han ser ut som en typisk pensionär och jag hinner undra om han ofta känner sig ensam eller om han har en stor släkt och vänner att umgås med.

På tåget från Åbo har jag platsen bredvid en kvinna som lyfter ner sin väska från mitt säte. Jag krånglar av mig mina ytterkläder och ser henne sträcka sig för att kolla om det finns en till krok vid fönstret så jag också kunde hänga upp min jacka. Det fanns det inte. Vi sitter i tystnad och jag läser en bok tills kvinnan ska stiga av tåget: då reser jag mig för att låta henne komma ut i gången. Hon ler mot mig och säger "thank you" och jag hinner bara ge henne ett glatt leende till svar. Hon hade märkt att jag läste en engelsk bok. (The five people you meet in heaven)

-------------------

"Du är en femåring", suckar jag åt min vuxna småkusin och han fortsätter skratta åt mig. Det är kväll och vi sitter på röda stolar bakom ett mixerbord i en kyrkosal.
   "Ja, men jag är rolig", svarar han och jag flinar till svar för jag kan faktiskt inte påstå något annat. Jag hade glömt bort hans speciella humor och hur han retas med allt och alla. Det var bara så länge sedan jag gick på något av hans skämt att det kändes lite främmande. Lite senare på kvällen stannar jag upp mitt i en tanke när jag inser att jag blivit påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om att umgås med min skäggiga småkusin. En del personer har man helt enkelt vuxit upp med och lärt sig uppskatta och samarbeta med utan att ens behöva tänka på det.