Jag vet inte hur många gånger jag har varit i köket när Ylva har kommit hem. Varje gång, utan undantag, öppnar hon munnen och pratar av sig om allt mellan himmel och jord. Jag tror inte att jag pratade så där mycket om min skola när jag var i hennes ålder. Men jag hummar och ställer någon enstaka fråga för att hålla monologen flytande.

"Men äsh -- det kan jag ju inte berätta för dig. Det är en hemlis!" Utbrister hon mitt i allt när hon kommit på något. Jag tittar undrande upp från min plats på golvet och hejdar mig i torkningen av en skåpdörr.
"Vems hemlis?"
"Min", hon gör ett irriterat ljud. "Nu måste jag snabbt fylla munnen med något innan allt bara flödar ut!" Sagt och gjort tar hon fram bröd och gör en smörgås åt sig.

"Jag kommer ju aldrig kunna berätta det åt dig", suckar hon efter ett tag. Det skulle förstöra det roliga med det hela menar hon.