En man som kunde varit Helsingforsare stannade mig utanför skolan för att fråga om det var här *något jag inte kände igen* finns. Jag svarade att det här är Arken. Det var dit han skulle och han gick vidare mot ingången utan att riktigt ha stannat. Ett tag senare kom jag på att han uttalat namnet på en föreläsningssal fel och att jag därför inte visste var han var på väg. Det är tredje gången jag blivit frågad om var *det här rummet/salen* finns i byggnaden. Jag önskar att folk skulle inse att jag inte kan namnet på varenda litet klassrum i byggnaden, utan oftast hittar dem genom korridorbokstaven och rumsnumret den bortkomna personen ju så klart inte har uppskrivet.

Konduktören på tåget böt till svenska när hon såg mitt studiekort och sa "tack" istället för "kiitos". Hon är nu uppgraderad till en delad plats som favoritkonduktör. Den ärade platsen delas med den skäggiga konduktören som skrattade till när han såg att jag åt nudlar ur en plastburk.

Ylva ringde mitt i allt igår kväll när jag läste på prov. Jag hörde henne snyfta på andra ändan av samtalet och jag satte mig rak i ryggen medan jag mentalt förberedde mig på något hemskt. Det var inget hemskt. Hon hade bara sett på det senaste avsnittet av Netflix serien hon är väldigt investerad i och hon tyckte att jag borde se det nu genast. Det har gått två år sedan jag kramade om min gråtande bästa vän mitt i natten men jag spänner mig fortfarande så fort jag hör något som låter som snyftningar.

Det känns som om min granne här på tåget sitter och tittar på vad jag gör. Hon sov en stund men har vaknat nu. Hennes väska och rock är ljusrosa.

För en stund sedan höll jag instinktivt på att ställa mig upp och samla ihop mina saker när den välbekanta rösten i högtalarna sa "Nästa: Karis".