Så du kan flyga med gröna pappersvingar

Så sitter jag då här på golvet i en nytvättad badrock med hunden bredvid mig. Nå, varför gör jag det månne? Jo, för att ingen förklarat för mig hur det kommer kännas när ens storasyster flyttar till ett annat land. Visst har förberedelserna hållit på i evigheter: senast i dag kom den nämnda storasystern ner till mig och utropade ett "hepl!" (ja, hepl) och krävde att jag skulle rädda henne från packningen som mitt i allt var över 20 kilo och därför vägde för mycket. Halva resväskan senare insåg hon att hon kanske inte behövde precis alla sina gamla kläder med sig till Sverige.

Fast det är när man ska lägga sig och stjärnorna lyser ner på en från taket i mörkret, ja det är då man börjar inse att storasystern ju faktiskt kommer åka iväg för ett bra tag.
- Ska du säga hej då åt Lina nu, eller gör du det klockan fem imorgon? Frågade mamma mig sent på kvällen.
- Är hon ännu vaken då?
- Jo, kom nu!
Så jag gick upp till Linas rum, ångrade mig halvvägs upp för vindstrappan och skyndade mig ner igen för att hämta något. Med en liten grön papperstrana försiktigt hållen i handen gick jag upp igen och in i hennes rum. Lina satt med ryggen mot mig och såg på en film medan hon Skypade med pojkvännen. Jag lämnade papperstranan i hennes kappsäck under lite kläder, så hon kanske inte skulle se den innan hon kommit fram i Sverige. På pappersfågelns undersida finns numret 10 skrivet i svart bleck, de 9 tidigare likadana fåglarna Lina fått sitter ovanpå spegeln i hennes rum.

Det blev inget riktigt hej då. Jag sa god natt och meddelade att jag minsann inte kommer säga hej då i morgon klockan fem på morgonen innan pappa kör henne till flyget. Men kanske det var lika bra så. Jag gillar inte det där med att säga hej då, inte den typens "hej då" som borde sägas medan man nästan kramar ihjäl personen och egentligen inte vill släppa den eftersom allt kan hända innan man ses igen. Jag gillar inte den typens hej då som så tydligt markerar att man skiljs åt och man bara vet att personen som åker iväg tar en del av din existens med sig. Det avskedet som är allt för mycket farväl och för alldeles för lite "vi ses om ett litet tag hör du, sköt om dig!". Det är helt enkelt lättare att vara den som åker iväg än att vara den som lämnas kvar.

Därför sitter jag alltså här med täcket på golvet och datorn i famnen. För att storasystern kommer ha landat i Sverige innan jag ens stigit upp på morgonen. Men jag är glad för hennes skull.