Som en liten silkeslen sten

Jag vill kasta tunna glas rakt in i väggen eftersom det känns som om att alla miljoner splittrade glasskärvor magiskt skulle göra mig hel. Jag vill slå till något och känna det i hela min hopknutna hand för att ha något annat att koncentrera mig på. Fast mest av allt vill jag helt enkelt skrika rakt ut tills min röst bara brister. Men alla andra är hemma och jag kan ju inte förklara något för dem som jag inte ens riktigt kan förklara för mig själv. Så jag håller tyst. Jag river inte ens sönder ett papper i patetiskt små bitar och kastar runt dem i rummet som snöflingsliknande konfetti.

Det värsta är att det inte ens är någon annans fel. Eller det är i alla fall det min överanalyserande hjärna alltid tycks komma fram till. Något förbjuder mig från att sväljas av den lilla avundsjuka klumpen där nere i min magbotten och jag har helt enkelt inte förmågan att drunkna i andra känslor än frustration och självmedlidande. Klumpen ligger där i magbottnen likt en vacker liten sten med runda och lena kanter. Det är som om den finns där som en liten tyngd men inte var skapt för att skada mig med några vassa kanter. Eller så är det kanske jag som slipat och slipat den lilla stenen tills den inte kan sticka mig längre. Men den lilla tyngden försvinner i alla fall inte och alla mina tårar vägrar rinna över kanter hur många gånger de än väller upp i mina ögon.

"Vi gav ju aldrig dig några komplimanger", konstaterar han när vi alla kommit ut på gatan igen.

"Det behövs inte", svarade jag med ett skratt, "vi har ju redan kommit fram till att jag inte är bra på att ta emot komplimanger."

"Jo, men ändå", envisades han medan vi gick i en grupp på sex personer över kullerstenarna en kväll i Polen. "Jag har aldrig sätt dig arg", fortsatte han efter en stund. Du är alltid så glad.

Visst. När jag ser mig i spegel möts jag ofta av ögon som naturligt skiner av en glädje som inte alltid har funnits där. Det kan få mig att göra fula grimaser åt mig själv som för att kontrollera att det faktiskt är mitt ansikte jag tittar på där i spegel.  De riktigt ledsna ögonen fulla av tårar möter däremot sällan någons blick. Och jag är så ofta glad att mina sårade och sorgsna blickar enkelt kan tas för trötthet. Jag har svårt att ta emot komplimanger men hoppas att mitt leende är ett tillräckligt stort tack.

Det finns en orsak till att jag lägger märke till människor, vissa erkänt mer än andra, och det känns bra att det är min grej. Fast ibland så tröttnar till och med jag på att alltid finnas där på standby. Jag är trött på silkeslena stenar som tynger i min mage och jag är trött på att inte vara en människa som vill skylla det på någon annan.

Jag längtar till hösten. Och jag vill bort härifrån. Men samtidigt tror jag att jag är livrädd för att inte vara här om jag behöver stå med någon genom en till storm. 

Telefonen plingade till och jag ignorerade svaret en stund till medan jag skruvade upp volymen på spellistan jag sökt upp. Jag visste ju ändå vad hon svarade. Men när jag öppnade textmeddelandet  tårades mina ögon upp lite i alla fall: det var ett hjärta med ett utropstecken, och just i den stunden kändes det som om min kusin var den bästa människan i hela världen. 

Alltid där för att ta emot mina elektroniska kramar.