Lite så där "småfinsk"

Jag har aldrig känt mig så där riktigt mycket finsk. Visst, jag bor i Finland och är finskt medborgare... Men att möjligtvis behöva presentera sig som finsk får mig att vilja gapskratta lite. Jag är finlandssvensk och det är väl den största graden av finskhet jag någonsin kommer uppnå. Min finskakunskap ligger ungefär på en femårings nivå och så där egentligen så är jag ju inte ens född i Finland. (Är född i Kenya vid gränsen mot Tanzania, i Afrika,  eftersom mamma, pappa och storasyster bodde i Tanzania just då.) 
Men lite småfinsk kan jag väl nog vara ändå. Jag muttrar för mig själv om vädret som aldrig är bra (läs: på sommaren är det för varmt och slaskperioderna är alldeles för långa) och jag häller i mig en mugg svart kaffe varje morgon innan skolan. Så tycker jag lite synd om mig själv och går därför in i butiken efter skolan för att köpa något gott. Och eftersom jag nog ändå är lite finsk så blir det en Fazers chokladplatta, även om den är lite dyrare än den svenska, och när jag kommer hem så sätter jag på kaffet. Jag letar sedan bland våra muminmuggar tills jag hittar Muminpappan-muggen som jag tycker att jag ska dricka ur i dag. Så sätter jag mig vid köksbordet medan det ännu är tyst där hemma och så får jag njuta av mitt kaffe och äta min choklad ifred. Den typiska finländska favoriten Fazers blå, mjölkchokladen, var till min förskräckelse slut i hyllan så det fick bli en med mjölkchoklad och blåbär istället. Men god är den.

Skogen finns några futtiga metrar från vårt hus och i köket får jag muttra om vädret i lugn och ro.
Det är nog rätt så skönt att få vara lite så där småfinsk ibland.

bild här: