"Jag dansar runt i rummet med hög musik för att stänga ut ensamheten"

... var svaret jag gav min vän Victoria då hon frågade mig hur det är med mig.

Victoria textade mig när jag var mitt inne i mitt dansande, som om jag varit med i den där Taylor Swift musikvideon där hon är kär i sin granne. Som tur har jag däremot inga stora fönster eller närliggande grannar. Jag kan inte heller direkt säga att mina "dansmoves" är vidare underbara. Men hur som helst var jag enormt sällskapssjuk och det går ofta lätt att bota genom att vrida upp volymen och bara shake it off... Hehe.
    Jag är sällskapssjuk, förklarade jag åt Victoria. Hennes nästa fråga var om jag var kär och jag älskade att hon frågade just det, som om det var lite självklart, och hon fick mig att skratta högt eftersom det var både roligt och lite gulligt. Mitt humör blev bättre vare sig frågan varit seriös eller inte. Men nej: kär skulle jag inte kalla mig och känslan av ensamhet blev effektivt botad även om den höga musiken fick fortsätta spela i rummet.

Jag har inte planerat på att ge dig en grundlig tillbakablick på mitt 2014 och det enda du behöver veta än att jag älskar mina vänner, är stolt över dem och att jag inte alls ångrar de små tuffare perioderna jag gått igenom. Det har varit en speciellt emotionell sommar/höst då det har hänt olika saker, både i mitt och andras liv, men allt jag lärt mig under tiden har ändå varit viktigt och för det mesta värt det.

Och nu så här i januari ser jag framemot tjejträffen jag ska på nu i veckan och det ska också bli kul att sätta igång med planeringen av Open Doors ungdomssamlingarna igen!